Fyra bra kandidater att kryssa på söndag
Fyra bra kandidater att kryssa på söndag i Europaparlamentsvalet
Fredrick Federley – centerpartiet. Vänta nu – what?! Nu måste väl ledarsidan ha rökt på ordentligt. Federley – är inte det Stureplansstekaren som fört centerpartiet från idyllen på koängen ner i helvetets nedersta krets – d.v.s Stockholms innerstad?
Låt er inte luras av det där med Stureplan. Inte ens om han skulle försöka, kan han dölja det: politiskt är Federley en lantis. I de svarta solbrillorna speglas en höhässja och ett kosläpp.
Skulle jag välja en att hålla linjetalet om landsbygdens framtid skulle jag be Federley. Inte för att allt är invändningsfritt, utan för att perspektiven ofta är de rätta och för att allt är värt att förhålla sig till intellektuellt.
Det är givande just nu – i många partier – att fler börjar upptäcka hur bondbyn och stadskvarteret har mer gemensamt än man kan ana.
Och så håller han, kanske viktigare på söndag, en principfast, konstruktiv och sympatisk linje om EU:s migrationspolitik och värnet av mångfald och tolerans.
Som motkraft till främlingsfientlighet och nationalism, är han övertygande.
Jasenko Selimovic – folkpartiet. Men vad ska han till Bryssel att göra? Marit Paulsen sitter ju redan där, kommer att vinna personvalet igen och Selimovics starkaste sida är väl att skriva principglödande debattinlägg på hemmaplan som utmanar den svenska ankdammen och får framför allt yttre vänstern att skvätta invektiv mot Radioteaterns tidigare chef, som haft fräckheten att komma ut som något annat än socialist.
Att sitta på ett parlamentsmandat och lirka för kompromisser, är det hans grej?
Jag vet inte, men Selimovic har en ovanlig begåvning för att komma fram till den ideologiska kärnan, det väsentliga och viktiga, i framför allt aktuella utrikespolitiska konflikter. Skulle jag välja en att hålla linjetalet om EU:s utrikespolitik för demokrati och mänskliga rättigheter, skulle jag be Selimovic.
Han blåser in ny substans och moralisk kompass i det uttjatade men livsviktiga temat om EU som fredsprojekt.Som motkraft till antidemokratiska läror och principlöshet i Europapolitiken, är han övertygande.
Isabella Lövin – miljöpartiet. Det där med att rädda fisken har hon väl redan fått så stort gehör för som det bara går? Varför en mandatperiod till? Hur mycket mer än ett stort genomslag på ett bestämt område kan en enskild parlamentariker hoppas på? Vore det inte bättre att ge andra chansen, andra profilfrågor – fiskarna i all ära?
Så kanske det vore, om Lövins ställning bara vore kopplad till en insats – redan prisbelönad. Men det är att underskatta hennes betydelse både som en initiativkraftig parlamentariker med inflytande långt utöver sitt eget mandat, och som en vägröjare för en bredare uppskattning av EU i Sverige. Skulle jag välja en att hålla linjetalet om EU:s betydelse för miljö och klimat, skulle jag be Lövin.
Hon – en journalist som rymde en begåvning för resultatinriktad politik – är något så ovanligt som en svensk miljöpartist som bejakar EU:s existens. Genom att visa vad en effektiv, korridor-street smart parlamentariker kan åstadkomma i Bryssel med kompetens och övertygelse i sak, är hon övertygande.
Amelia Andersdotter – piratpartiet. Det är piratpartiets tråkiga öde, att dess anhängarsvans ibland avslöjar ett så obalanserat behov av slarviga konspirationsteorier och aggressiva fiendebilder att det ger hela projektet dåligt rykte även hos dem som är sympatiskt inställda. Men nya partier behöver många år på sig att mogna organisatoriskt och någonstans måste de börja, så det är inget att haka upp sig för mycket på. Piratpartiet tillför ett engagemang mot övervakningsstaten och ett frihetligt synsätt på informationssamhället som behövs.
Det vore onekligen synd och ologiskt om piraterna skulle åka ur i första valet efter Snowdens stora avslöjanden. Det är också av betydelse att en ung generation av övervakningsmotståndare får tid på sig att bilda nätverk och samla erfarenhet i beslutande församlingar.
Som en av den generationens starkare löften är Amelia Andersdotter övertygande.
