Präktiga Umeå bör klättra ner från sin höga häst

Och präktiga Umeå, alltid lite ädlare och medvetnare än alla andra, har förstås ingenting att lära som vanligt, utan bara saker att lära ut. Är det så?

Det gick som ett lokalt jubelrop genom medier och sociala medier i början av veckan när resultaten från Europaparlamentsvalet rullade in: Umeå är den kommun i landet där sverigedemokraterna fick lägst stöd, 4,38 procent.

Sedan haglade flosklerna + fina Umeå, röda Umeå, radikala Umeå, toleranta Umeå, progressiva Umeå. Det var ingen hejd på självbelåtenheten stundtals. Nu skulle myterna om Umeås världsunika alternativunikhet (om den är så tolerant alla gånger kan diskuteras) kramas ur till sista droppen, för nu fanns det statistik som stöd, svart på vitt.

Vet ni i vilken svensk kommun Sverigedemokraterna fick näst lägst stöd den här gången?

Tänk rött, tänk radikalt, tänk tolerant, tänk progressivt.

Rätt svar: Danderyd (4,45 procent). Danderyd, en kommun ofta hyllad i Umeå som en besläktad, progressiv själ.

Plats tre på den här listan? Lidingö (4,95 procent).

Plats fyra? Åre (5,05 procent)

Kan det vara något annat än Umeås självtillskrivna politiska exklusivitet, som förklarar varför Sd inte lyckades vinna så mycket stöd här jämfört med i övriga landet? Något som Umeå har gemensamt med Danderyd, Lidingö och Åre. Något som också ger en aning om på vilket sätt och på vilka områden grogrunden för främlingsfientlighet, hat och intolerans måste angripas långsiktigt och effektivt?

Kan det ha med sociala och ekonomiska faktorer, med maktfaktorer, med strukturella faktorer, att göra? Kan det vara så att i relativt sett välmående, rika, priviligierade, rörliga och högutbildade kommuner, har Sd svårare att locka stöd än i andra miljöer? Är nyckeln till att motverka grogrunden för högerextremism, här som i övriga Europa, jobb, välfärd, ekonomisk utveckling, social rörlighet och positiva framtidsutsikter för marginaliserade miljöer långt från politisk, ekonomisk och medial makt.

Självklart är det så, den analysen har gjorts tusentals gånger. Men Umeå, det medvetna, progressiva Umeå, väljer skickligt att glömma bort den aspekten när det lokala valresultatet analyseras och ”umebon” ska definieras som ett enhetligt och upphöjt unikum i Sverige.

Gjorde Sd ens ett dåligt val i Umeå? Man kan hävda – givet allt det breda engagemang mot främlingsfientlighet som funnits i Umeå under det senaste året – att Sd fick oväntat och oroväckande högt stöd här.

Måttet ”procentenheter lokalt jämfört med övriga landet” är inte det enda relevanta.

Tre partier lyckades vinna fler väljares stöd i Umeå den här gången än i riksdagsvalet 2010, trots att det lokala valdeltagandet i riksdagsvalet 2010 låg på över 87 procent och i Europaparlamentsvalet på bara 57 procent.

Det tre partierna var miljöpartiet, feministiskt initiativ och sverigedemokraterna.

I Europaparlamentsvalet 2009 fick Sd i Umeå 492 röster (1,15 %)

I riksdagsvalet 2010 fick Sd här 1747 röster (2,31 %).

I söndags fick de 2270 röster (4,38 %).

Tillsammans med Mp och F! var Sd de enda i Umeå som ökade sitt antal röster den här gången. Det som växer i övriga Sverige, växer också i Umeå, på gott och ont. Risken är att präktiga Umeå, upptaget med att rätta till sin medalj som politiskt mest medvetna kommun, missar en del av det som växer även här lokalt, och därför börjar slarva med analyserna och motstrategierna.

Det har överhuvudtaget härskat en aningslöshet och politisk inkompetens i stora delar av debatten sedan Sd:s intåg i riksdagen. Under den nyss avslutade valrörelsen agerade många som om den strategiska kärnan i arbetet mot främlingsfientlighet och intolerans ska vara att visa engagemang på usch-bort-skolgårdsnivå, vinna flest gilla bland likasinnade och övertyga de redan övertygade ännu mer.

Den strategin har, försiktigt uttryckt, varit ett råfiasko från början. I alla fall om ett viktigt mål i kampen mot högerextremismen formuleras politiskt, maktpolitiskt. Det vill säga: att hålla ytterkanterna borta från beslutsmakt genom att agera så att de partier som företräder dem och de idéer de företräder får så lågt stöd i valen som möjligt.

Att visa engagemang är bara ett, ibland banalt, första steg i en lång, komplex strategi för att åstadkomma något politiskt. Man kan visa engagemang på hundratals sätt. Men bara ett mindre antal leder till önskade resultat. Ännu färre har med politiska makt- och sakfrågor att göra.

Ibland står de mest demonstrativa sätten att visa engagemang i direkt motsättning till de politiska mål engagemanget säger sig ha. När kontraproduktiva metoder sammantaget gynnar de partiers valresultat som demonstrationerna riktar sig mot.

Och när motaktioner, badande i yttre konsensus, fastnar i ytligheter, och aldrig bidrar till eller tar debatten där den är som svårast och måste vinnas, så är det frågan om de inte snarare uttrycker en naiv underskattning än en överskattning av det politiska hotet från extremismen i Europa.

Kampen för demokrati, mångfald, öppna gränser och tolerans måste lyftas till en högre nivå av svårare, trögare, mer frustrerande, men konkret, långsiktig politik, inom en ram av anständighet, solidaritet och humanism.

Och inbillat torrskodda Umeå gör klokt i att klättra ner från den höga häst man så jublande svingade sig upp på i veckan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>