Juncker! Vem? Och? Bry!

Ett osäkert EU går den inre vägen.

Internationella valutafondens chef, tidigare franska finansministern Christine Lagarde hade varit ett bättre namn. Med Lagarde + ämnad för större uppgifter än sin nuvarande + som EU-kommissionsordförande hade mixen blivit intressant av bred kompetens, erfarenhet inifrån, kritisk blick utifrån och orädd, hårdhudad otålighet inför EU-apparatens navelskåderi.

Lagarde skulle, som bland andra The Economist konstaterade i en ledare i vintras, ha inneburit en nystart för EU-apparaten, men utan kaos. Hon hade garanterat kontinuitet där den behövs, men utan syskonen dogmatism, stagnation och slentrian.

Hon skulle på ett naturligt sätt ha utmanat även dem som tillsatt henne, vilket hade gjort Europeiska unionen gott.

Men det blev inte Lagarde, eller något av de andra intressanta namn som lanserats i allt från lösa spekulationer till kvalificerade analyser av vad EU behöver. Nej, det blev Juncker!

Vem?

Jean-Claude Juncker. Under 18 år (1995-2013) premiärminister i Luxemburg. Under åtta år (2005-2013) Eurogruppens ordförande. En av den europeiska politikens mest erfarna förhandlingsveteraner, insidernas insider och i våras konservativ toppkandidat inför valet till Europaparlamentet, ironiskt nog med uppdrag att tänka nytt och kritiskt om Europeiska unionen.

Han valdes igår, som väntat, i Europaparlamentet till ordförande för EU-kommissionen.

Den Juncker alltså.

Och?

Tja, enligt de mest uppjagade förespråkarna är valet av honom ett nödvändigt, historiskt sjumilakliv framåt för den europeiska demokratin vars legitima och trovärdigaste företrädare sitter som Europaparlamentsledamöter i Strasbourg och Bryssel.

Enligt de mest förbittrade motståndarna innebär det slutet på slutet för en tröttkörd, introvert, överreglerad europeisk union utan förmåga att skilja ödesfrågor från skitsaker, där det suspekta Europaparlamentets älsklingshobby är att gräva ner sig i de senare.

Men bry!

Nej, kanske inte. Riktigt begeistrade verkar få av hans anhängare vara. Och britterna + det vill säga Junckers största kritiker + saknar visserligen inte skäl att gnissla tänder. Men det är svårt att skilja ut vad som är gnissel av inrikespolitisk vånda och vad som gnissel av genuin oro över Europas framtid.

När det gäller politiskt innehåll framstår valet av Juncker som en betoning av stagnerande kontinuitet, snarare än ett omtumlande skifte till vare sig det bättre eller värre.

Valet av Juncker i går var kulmen på en lång, institutionell kraftmätning mellan ett antal av EU:s stats- och regeringschefer och Europaparlamentet, om hur några rader i Lissabonfördraget ska tolkas när det gäller val av kommissionsordförande. Stats- och regeringscheferna i Europeiska rådet ska, enligt de regler som nu tillämpats för första gången, i sitt förslag till ordförande ta hänsyn till resultatet i Europaparlamentsvalet. Men förslagsrätten ligger fortsatt kvar hos rådet. Ett upplägg som gjort för maktkamper i dunkla rum långt från vackra ord om öppenhet.

Parlamentets stora partigrupper lyckades genom att utse varsina, gränsöverskridande toppkandidater och hävda att valet var ett indirekt val av kommissionsordförande, ställa stats- och regeringscheferna inför nästan fullbordat faktum. Så när den konservativa gruppen fått flest mandat + och socialdemokraterna slöt upp bakom Junckers kandidatur + hade det bildats en storkoalition i parlamentet om hur fördraget ska tolkas. Majoriteten av stats- och regeringscheferna, inklusive Tysklands Angela Merkel, själv mycket skeptisk till Juncker, upptäckte sig plötsligt stå schack matt.

Juncker, jaha, så fick det bli.

En konsekvens av det halvdana och demokratiskt svaga experimentet med att omvandla toppkandidater i Europaparlamentsvalet – få väljare i få medlemsländer röstade med det i tanken – var att antalet tänkbara kandidater begränsades från ganska många spännande namn till bara två visserligen dugliga och anständiga, men extrema EU-insiders. Socialdemokraten, Europaparlamentets ordförande Martin Schulz och så Juncker – om vilken Der Spiegel symboliskt skriver att han som språkbegåvning visserligen kan många språk, men att han talar ”tyst, mycket tyst, mer inåt än utåt”.

Om ett problem är klyftan av misstro mellan EU:s institutioner och de enskilda ländernas medborgare – förvärrad av unionens oförmåga att hantera nya hot, spänningar och utmaningar – är varken Schulz eller Juncker en logisk lösning. Juncker saknar inte kapacitet och förtjänster, förstås. Kanske överträffar han förväntningarna, sånt händer då och då när bedömare är ense om att någon får det svårt. Men på ett stort energitillskott av idéer och perspektiv, får EU sannolikt vänta.

EU-projektet är både djupt rotat i, och syftar till att på många områden övervinna, det komplicerade arvet från de europeiska nationalstaterna. För att förstå turerna i EU år 2014, hjälper det också att blicka tillbaka på de tidiga nationalstaternas brokiga, motstridiga uppkomst. Hur de var verktyg för både frigörelse och repression, både konfliktlösning och krig, som nya arenor för politiska intressekonflikter, ideologiska motsättningar och försök att skapa nya identiteter – ibland öppet inkluderande, ibland aggressivt exkluderande – i samhällen under snabb förändring.

I sitt hyllade verk om 1800-talets globala historia – nu även i engelsk översättning: ”The Transformation of the World. A Global history of the nineteenth century” – har historikern Jürgen Osterhammel ägnat ett intressant avsnitt åt nationalism och nationalstater i 1800-talets Europa. Han diskuterar hur nationalkänslor – på gott och ont, underifrån och ovanifrån, som form för både folkrörelsers demokratikrav och förtryckares förföljelse av minoriteter – växelverkat med formella statsbildningar. Nationalstaten både bygger på och instrumentaliserar människors upplevelse av att ingå i olika typer av gemenskaper. Därför finns det i historien exempel på ”inte bara nationer som söker en egen nationalstat, utan också omvänt nationalstater som söker den perfekta nationen.” Form och innehåll, maktförhållanden och upplevelser av hemhörighet, präglar varandra.

Även mot en sådan bakgrund kan man tolka den osäkerhet som präglar dagens EU. De största svårigheterna är alltmer gemensamma, men EU är även fortsatt en union av samarbetande nationalstater, som med sega rötter kvar i nationalstatens skiftande idéhistoria inte är säkra på vad de vill, bör eller vågar tillsammans.

Det får EU:s institutioner att vackla fram och tillbaka, mellan underskattning av och övertro på sig själva.