Den här mandatperioden började inte bra

Hur kommer historikerna att blicka tillbaka på vad som ägde rum i riksdagen, 29 september 2014? Jag håller det inte för omöjligt att gårdagens talmansvotering med tiden kommer att tillskrivas större symbolisk betydelse än statsministeromröstningen som väntar.

Utgör valet av Björn Söder, Sd, till andre vice talman, en av de avgörande sprickorna i den damm som hittills bromsat sverigedemokraternas gradvisa transformation från extremstämplat tabu i marginalen till ett parti bland andra, nu med höga representativa uppdrag i hela nationens namn?

Var det ett oförlåtligt och naivt misstag av den breda riksdagsmajoriteten? Klamrade man sig fast vid en gammal, hygglig, snäll praxis som inte längre är relevant i ett nytt, svårare, farligare partipolitiskt landskap?

Eller kommer det i efterhand att framstå som mittpunkten i en sverigedemokratisk riksdagsparentes av uppgång och fall? Visar sig neutral behandling, formellt inflytande och representativt ansvar vara precis vad som behövs för att partiet ska spricka i solen och förlora sina möjligheter att utan ansträngningar suga åt sig antietablissemangsröster?

Var det en avvägd, balanserad fälla gillrad för Sd av de övriga partierna, som insett efter många felgrepp att tabun och isolation ofta kan vara de effektivaste och mest skyddande växthusen för främlingsfientliga partier?

Det finns kloka, politiskt mycket initierade bedömare bakom båda scenariorna ovan.

Under tre utdragna, slutna omröstningar irrade övriga partier igår obeslutsamt i gränslandet mellan principiellt avståndstagande och pragmatisk resignation inför tanken på en sverigedemokratisk vice talman.

Man såg till att något formellt kunde ske, samtidigt som man försökte ta avstånd från att det skedde.

Det låg en kväljande stämning av handfallenhet och tvekan över alltihop. Man ville inte rösta för, men inte heller rösta mot. Jag tror tyvärr inte att det bådar gott för framtiden.

Den stora majoriteten, från S till M, hade redan på förhand accepterat att Sd, som tredje största parti, skulle få en av talmansposterna, i enlighet med etablerad praxis.

Men efter krav om sluten omröstning från vänsterpartiet + som hedervärt avvek från de andra i sitt motstånd mot föreställningen att Sd hade automatisk rätt till en vice talmanspost + blev det också en demonstration av våndan inför konsekvensen av samma beslut.

En vånda som knappast blev mindre av att Sd:s val kandidat var Björn Söder – en politiker vars uttalade värderingar, uppträdande och ideologiska instinkter en riksdagsmajoritet inte rimligen kan, och under inga omständigheter borde, anse lämpliga för och värdiga ett andre vice talmansuppdrag i Sveriges riksdag.

Jag tvivlar inte ett ögonblick på att riksdagsmajoriteten hade mycket goda avsikter med sin strategi vid gårdagens talmansval. Och självklart ska Söder ges samma chans som de andra valda att bevisa sig i uppdraget, när han nu fått förtroendet i fullt legitim, demokratisk ordning.

Men omröstningen måste trots det kunna debatteras och diskuteras efteråt, och jag befarar för egen del att riksdagsmajoritetens vägval i efterhand snarare kommer att framstå som en helt onödig, principlös eftergift. Ett i raden av misstag – längs hela skalan från uppjagad hysteri, via elitistiskt förakt av vissa sociala miljöer till grov underskattning av att ideologier faktiskt har konsekvenser + när det gäller bemötandet av Sd i svensk politik och debatt.

Det är alltid lättare med facit i hand, att kategorisera och betygsätta politiska strategier.

Men det finns inget facit att bläddra i till kvällsteet ännu. Ingen visshet om hur det blev att svepa som trygg filt om ryggen. Vi paddlar mitt i forsen, för glatta livet, med tusen komplicerande faktorer att överblicka. Alla beslut, vägval, paddeltag, får små eller stora konsekvenser som över tid formar en ny verklighet. Det är en påfrestning, en stress och ett ansvar, av det slag som varje politisk generation förr eller senare tvingas hantera.

Ingen av oss har – i arbetet här och nu för att värna ett öppet, liberalt, tolerant mångfaldssamhälle, för vilket det finns ett stort, jag vill påstå historiskt sett stadigt växande stöd i Sverige – något annat att hålla i handen än vittnesmål från samtiden, erfarenheter från förr och de värderingar vi ytterst vill ska vägleda avgörande beslut när läget är oklart och mycket står på spel.

Verklighetsbilder, pragmatiska avväganden och principiella kompasser.

När vittnesmålen skär sig från varandra, bedömningarna går isär och pragmatismen stirrar rakt ner på tåspetsarna i rädsla för att förlora sig i dimman framför, är det de övergripande värderingarna som måste få fälla avgörandet. Vad säger värderingarna i det här fallet, när det gäller talmansvalet?

Sverigedemokraterna ska behandlas demokratiskt korrekt, strikt utifrån sitt valresultat och sina mandat.

Och stödet för partiet måste förstås och analyseras lyhört och på djupet + ur sociala, ekonomiska och maktstrukturella perspektiv + så att det kan förebyggas inför kommande val genom riktig, konkret politik för jobb, välfärd, investeringar, makt och nya framtidsutsikter i utsatta, marginaliserade delar av det svenska samhället.

Det är dags att se det kontraproduktiva i och sluta svärma okritiskt för de meningslösa jippona som ständigt präglar arbetet mot Sd, de antiintellektuella mediekampanjerna, den navelskådande självgodheten på sociala medier i vänkretsar där alla redan tycker lika.

Tiden är inne för vuxen politik och samhällsanalyser med tyngd och förankring.

Men just därför ska Sd:s representanter också tas på allvar och respekteras i så mening att de tas på orden. Till ett korrekt bemötande hör att utgå från att de menar vad de säger, att deras ledande företrädare bottnar i sina utspel, sina offentliga scener och val av profilfrågor.

Det är en avgörande skillnad mellan att vara lyhörd – inte sakligt eftergiven – inför sociala verkligheter bakom ett valresultat å ena sidan, och att vara sakpolitiskt och ideologiskt eftergiven inför ett extremt partis valda företrädare å andra sidan.

Sverigedemokraterna är ett parti på riktigt, som inte hymlar om sina principiella drivkrafter, sina politiska mål och sin aggressivt fientliga syn på mångfald och tolerans i öppna, liberala, samhällen.

Det måste rimligen få konsekvenser i en fråga som talmansvalet, där höga, symboliskt viktiga representanter för hela Sverige utses.

Än sen då, om det finns en praxis – formad i en helt annan och mer idyllisk, konsensusbetonad parlamentarisk verklighet – att talmansposterna ska fördelas efter partiernas storlek. Helt nya, från tidigare konsensus radikalt avvikande ideologiska inslag i riksdagen måste givetvis föra med sig en kritisk diskussion om pragmatiska sedvanor utan stöd av tvingande regler.

Är en gammal ordning fortfarande försvarbar i den stora, folkvalda majoritetens ögon, när konsekvenserna blir att samma majoritet gör allt för att undvika att behöva förknippas med ett beslut man själv godkänt och gett fritt spelrum?

Valet av talmän i Sveriges riksdag är politik, och borde aldrig utföras helt värderingsfritt. Majoriteten ville väl, men tog en stor risk i går.

Den här mandatperioden började inte bra.