Ord inför helgen, 8 november

Forskarna har konstaterat att avfallsprodukter och slagg från dagen transporteras bort ur våra hjärnor på natten när vi sover, att vi tvättas och städas där uppe. På sätt och vis vaknar man alltså som en ny människa, efter en god natts sömn. Fast det gör man ju inte. Livet börjar aldrig om. Själsligt slagg finns kvar, som en djävul på axeln, tålmodigt avvaktande sitt tillfälle. Ibland lyser det slagget bara klarare, ju hårdare du putsar bort allt annat, allt det medgörliga. Men kanske behöver vi illusionen. Fastnar för några rader ur Catharina Gripenbergs ”Ta min hand, det vore underligt” (2007), dikten ”Brandgata”:

”När våra papper brann upp/ brann våra källor upp med dem/ och vi stod nyfödda framför oss./ Våra namn hade vi inte skrivit ner/ våra namn hade inte brunnit upp/ vi sa våra namn/ och kom in i våra liv./ Där hade vi inte varit förut./ Var hade vi varit?/ Vi hade ingen/ ting/ att bära/ så vi gick in i våra nya hjärtan.”