Ord inför helgen, 15 november

Birgitta Lillpers diktsamling ”Industriminnen” (2012) fastnar inte direkt, stormar inte till scenens mitt, men är en läsupplevelse som dröjer kvar i utkanten av minnet; en aning om en subtil värmekälla att söka upp senare. Och så plötsligt rör du dig ditåt, och börjar läsa igen. Kanske de här raderna:

”April: låt ingenting som inte tillhör smärtan/ ta bort smärtan, låt/ ingenting ens lindra/ som inte är sann bot/ och motverkar detta ur vilket smärtan en gång kom./

Tar emellertid i övrigt emot allt./

Ett öppet fönster susar grått, det snöar ljust och tungt./ Stå inne och bli pickad i ögat av snö, mer går inte att se,/ stänga till och vända sig in mot grovköket -/ vara sin egen eld, bränna sig själv med/ bränsle hämtat ur tystnaden/ och vad den rymmer./ Och inte veta om det duger./

Hur räckte det hit? Att/ ännu/ gå/ på detta sitt inres/ biobränsle.”