Vart söker sig Europas många olika proteströster?

”Är du med eller mot? Jag är med. Jag är med om saken är god. Är det svar?”

Hoppingivande eller hotfulla? Proteströster, eller antietablissemangsröster, går aldrig att värdera utan en klar bild av de förhållanden som väcker motståndet och frustrationen. I land efter land, runt om i Europa, domineras de inrikespolitiska debatterna + i finanskrisernas spår + av nya politiska strömningar och stämningar som bryter upp etablerade partilandskap och utmanar gamla maktstrukturer.

Protestackorden skiftar från land till land, mellan det progressiva och reaktionära, mellan EU som hopp och EU som hot, mellan självkritik och syndabockstänkande, mellan öppenhet och nationalism, mellan tolerans och hat.

Ibland vänder sig vreden mot det egna landets korruption och ekonomiskt vanstyre. Ibland mot påtvingade besparingar, budgetkrav och det europeiska samarbetets finansiella regelverk. Ibland mot invandring, mångfald och minoriteter. Ibland lite allmänt mot modernitet, utveckling och tidens gång.

Hur man bedömer antietablissemangsröster beror helt på vad de vänder sig mot. De som alltid skräms av uppror, i automatisk konservatism, eller alltid ställer sig bakom dem, i okritisk aningslöshet, kommer förr eller senare att hamna i unket sällskap.

***

För att stanna i den svenska inrikespolitiken ett ögonblick: Ibland är det enbart ett gott tecken när otäcka läror står i totalopposition med etablissemanget i ett land + för det betyder att de saknar reellt inflytande. En viktig, men ofta bortglömd aspekt på det ökade stödet för sverigedemokraterna, är ju att Sverige årtionde för årtionde blivit ett mer öppet, tolerant, frihetligt, heterogent land med en allt större nyfikenhet på omvärlden och nya influenser.

De av tvångsmässigt nostalgiska medier och historielösa populister så omhuldade 50- och 60-talens Sverige var i mycket högre grad samhällen i sverigedemokraternas anda. Tämligen slutna, homogena, ganska hierarkiska och med mycket mindre öppenhet för kulturell mångfald än i dag. På den tiden, före det sena 60-talets, 70-talets och 80-talets olika förändringar av det gamla Sverige kände inte främlingsfientliga, intoleranta, nationalistiska eller inför en snabb samhällsutveckling allmänt stressande opinioner något behov av egna partibildningar, eftersom de fortfarande hade gott om utrymme inom etablissemangets strukturer.

I takt med att Sverige öppnats upp för världen, blivit mer frihetligt och individualistiskt, blivit ett i grunden tolerantare samhälle och fått en ökad mångfald, så har de opinioner som inte längre haft företrädare i etablissemangets samlats i ett nytt parti. Det är alltså inte enbart oroande att Sd existerar.

Delvis är deras position ett resultat av att samhället rört sig bort från dem och deras världsbild. Det är också ett skäl till varför jag alltid känner det som en hedersutmärkelse att kallas för politiskt korrekt i de sammanhangen. Hellre politiskt korrekt i dagens relativt öppna, toleranta, brokiga Sverige, än i 50-talets betydligt mer likriktade, auktoritära, homogena folkhem, när det gäller synen på frihet, individualism, minoriteter, mångfald och invandring. Ett liberalt mångfaldssamhälle kommer aldrig att ha allas stöd; den insikten hjälper mot både panikslaget kontraproduktiva och nervöst eftergivna reaktioner på Sd:s nya mandat.

***

Utifrån ett liberalt perspektiv – demokrati, fungerande marknadsekonomi för jobb, välstånd och välfärd, internationellt samarbete och öppnast möjliga gränser för invandring, solidaritet, idéer och handel – finns det exempel på både hoppingivande och extremt hotfulla proteströrelser i Europa just nu.

Ibland rymmer de inom sig inslag av konstruktiva ansatser och destruktiva lockelser samtidigt, i en inre kamp, precis som många regeringar gör.

Den europeiska politiken kommer inte att förändras i grunden, men knappast heller att vara sig lik, om tio år, när några av de initiativ som fortfarande befinner sig i opposition har vunnit regeringsmakt.

Går det lyckligt, och sunkiga, korrumperade etablissemang värnande sina privilegier faller till förmån för nya, konstruktiva utmanare kommer EU att stärkas demokratiskt och ekonomiskt.

Klaus Iohannis seger i det rumänska presidentvalet över Victor Ponta var ett lovande exempel. Stora delar av protesterna i Spanien mot den gamla korrumperade eliten, är bara att välkomna. Att Matteo Renzi lyckas i Italien som det trovärdiga alternativet till Berlusconi-arvet, inte Beppe Grillo, är avgörande för hela eurozonens framtid. För att nämna tre exempel bland flera.

Där krävs också viss vidsynthet vid en blick ut över Europa. Ibland är det mindre viktigt exakt vilka ideologiska utgångspunkter regeringar har, än att de är okorrumperade, ekonomiskt ärliga och demokratiskt oförvitliga, må det sedan vara med socialistisk, liberal eller konservativ betoning. Hellre, ur liberal synpunkt, en hederlig, ansvarstagande socialistregering än en korrumperad regering som kallar sig liberal. Hellre, ur socialdemokratisk synpunkt, en konservativ regering som tar demokrati och rättsstat på allvar, än ett auktoritärt och förljuget socialiststyre. Så måste man resonera.

Går det illa, och nationalistiska, främlingsfientliga eller allmänt populistiska demagoger tar över i fler länder – mardrömmen vore en president Le Pen i Frankrike, eller att Ungerns nuvarande styre blir modell för fler – börjar stänga gränser, jaga minoriteter och köra ekonomierna i botten, kan det innebära slutet på den europeiska gemenskapen.