Ett digitaliserat Västerbotten: hem till byn – ut i världen

Uppskattningsvis 30 000 västerbottningar använder sällan eller aldrig internet och e-tjänster, och står därmed utanför den digitala gemenskapen. Åh, hur jag stundom önskar jag kunde vara en av er. Även om det är en bedräglig önskan, i synnerhet på den moderna landsbygden, av skäl jag ska återkomma till.

Men uppgiften, som återfinns i den utmärkta och initierade digitala agenda för Västerbotten som presenterades i veckan av länsstyrelsen, landstinget och Region Västerbotten, leder lätt tankarna lite vilse. Åtminstone om man tolkar den slarvigt.

Det finns inte en storskalig digital gemenskap som man antingen tillhör eller står utanför. Det digitala landskap som växer fram består av otaliga gemenskaper och nätverk. De är ofta små, delvis sammanflätade med, delvis isolerade från varandra, i ett myller. Dessutom i hög grad frikopplade från geografisk tillhörighet.

Vem skapar rum och incitament för de digitala gemenskaperna, på vilka villkor, med vilka intressen och med vilka konsekvenser för samhället, ekonomin och demokratin? Vad bör vi bejaka, när bör vi säga nej?

Makten över de digitala mötesplatserna när det gäller tekniska villkor, regler, tillträde, administration och programmering kan vara avlägsen och djupt fördold. Undantag finns, men sällan har användare själva formellt inflytande över viktiga policybeslut.

I framtiden kanske olika övervakningssystem har bättre grepp än vi själva om hur våra personliga digitala sfärer ser ut och hänger ihop med politiska och ekonomiska strukturer.

Starka intressen, medier inbegripna, utvecklar metoder för att inte bara i detalj förutsäga våra digitala beteenden, utan också ”hjälpa dem på traven” i önskade kommersiella riktningar.

Som kunder och registernamn är vi lättare att hantera och slå mynt av, ju lättare vi låter oss sorteras in i homogena, lättbeskrivna kategorier. Stockkonservativ, medelsvensson eller hippiealternativ spelar ingen roll. Vad vi gör och står för är mindre viktigt i den digitala övervakningsekonomin än att vi är stereotypa och förutsägbara på ett sätt som går att beräkna och inplanera. Och åtskilliga av oss, visar sig redan i praktiken vara beredda att offra personlig integritet för tillhörighet och smidig nytta. Godtrogna, mallade, vallade fårskockar lika mycket som självständiga, suveräna individer.

Stridsropen borde lyda, när systemen är dolda och maktfullkomliga: förvirra registren, leverera motstridiga data, jävlas med algoritmerna, vägra etiketterna, spräck bubblorna, umgås med de som är, tycker och lever annorlunda än ni själva, vandra fritt, låt er överraskas av det ni inte sökt efter, var suveräna, aldrig förutsägbara, aldrig snäva!

Istället matar vi lydigt dessa system med uppgifter, frivilligt, i gigantisk omfattning.

Det behöver inte vara enbart och alltid fel. Digitaliseringen innebär framför allt en enorm frigörelse; en möjlighet till nya kunskaper, uttryck, aktiviteter och relationer, långt friare än tidigare, och över stora avstånd.

Men utvecklingens baksidor borde bli föremål för en bredare debatt och maktkritisk analys. Risken finns att det kommer att bli våra digitala identiteter – sammanställda utan vår kännedom, bortom vår kontroll – som ligger till grund för hur vi stämplas i framtidens politiska debatt, värderas på framtidens arbetsmarknad,

sorteras på framtidens bank- försäkringsmarknad och bedöms i framtidens vård- och hälsosystem. En sån utveckling skulle innebära början på slutet för den öppna, liberala demokratin.

Man får alltså inte automatiskt blanda ihop digital gemenskap med samhällsgemenskap. Lika lite som man kan tala om samhällsutvecklingen och demokratin, utan att erkänna, och till största delen välkomna, digitaliseringen. Den är ett tekniskt faktum, men ödesbestämmer inte någon politisk och ekonomisk utveckling.

Vad digitaliseringen leder till för samhällsförändringar, underbara tider eller farliga tider, borde vara en fråga om värderingar och principer. Och debatter om det är ännu mer relevanta på den västerbottniska landsbygden än i många världsmetropoler.

För som framgår av den nya digitala agendan skapar tekniska innovationer stora möjligheter för Västerbotten och regional utveckling. När det gäller utbildning och forskning, företagande och tillväxt, social och kommersiell service, hållbara livsstilar, kultur- och föreningsliv, makt och inflytande över avstånd – finns bara en pålitlig uppkoppling och kunskap om tekniken, är avstånd inte ödesdigra längre. Digitala avstånd blir farligare än geografiska, och digital närvaro viktigare än fysisk, i många sammanhang.

I den bästa av världar kommer det digitaliserade Västerbotten – där bredbanden sjunger längs grusvägar, älvar, åkrar, skidspår och svampstråk – att förverkliga en gammal dröm för människor som vill hem till byn och ut i världen samtidigt, utan att behöva välja. Tekniken förändrar både vad en by är och vad världen kan vara, hur vänskaper, karriärer, identiteter och livsstilar definieras, hur status och ställning byggs upp inom branscher och kretsar.

Men även om den vore nödvändig, positiv och frigörande, skulle inte ens det bli en enkel omställning för lokalsamhällen och kulturbygder, när de viktigaste gemenskaperna inte kretsar kring den fysiska närmiljön, eller omfattar alla, utan spretar globalt i alla möjliga riktningar, från gård till gård, från upplyst fönster till upplyst fönster i vintermörkret.

Så mycket att diskutera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>