Klimatmöte med darrigt sikte på Paris 2015

Det pågående klimatmötet i Lima, Peru, som ska lägga grunden till ett nytt internationellt klimatavtal vid toppmötet i Paris nästa år, har föregåtts av viss optimism under hösten. Men det har varit en optimism av ett dämpat, lågmält, realistiskt slag.

Förhoppningarna som finns ska ses mot bakgrund av snart 20 års motgångar i arbetet på att åstadkomma en bindande, global uppgörelse kring minskade utsläpp av växthusgaser som innefattar även de länder som står för de största utsläppen. Defintionen av vad som utgör framgång och genombrott vid ett klimattoppmöte har förändrats för varje ny besvikelse som präglat de långa, låsta åren sedan Kyotoprotokollet antogs 1997.

Stämningarna och ambitionerna inför Lima, som upptakt till Paris, har stått i stor kontrast till de högt uppskruvade, och dessvärre politiskt naiva, förväntningar som präglade åren fram till mötet i Köpenhamn 2009.

Men prognoserna har också haft betydligt mer råg och mod än den ibland helt uppgivna resignation som hotade att breda ut sig efter misslyckandet och besvikelsen för fem år sedan.

Allt fler bedömare vågar nu tro på att någon form av avtal faktiskt ska kunna komma till stånd i Paris 2015.

Uppgörelsen för ett par veckor sedan mellan USA och Kina om ömsesidiga åtaganden var relativt begränsad, inte bindande och omges av många frågetecken när det gäller själva genomförandet, men den signalerade ändå en ny beredskap från de två största utsläppsländerna att gå med på både problembeskrivningar och konkreta mål.

Som ackord och signal inför samtalen i Peru var det välkommet.

Mycket är visserligen fortfarande osäkert och öppet när det gäller substansen i ett tänkbart Parisavtal, och få tror att det som går att enas kring faktiskt skulle leva upp till vad forskningen och de internationella klimatrapporterna angett som nödvändigt för att exempelvis nå det så kallade tvågradersmålet. Svåra diskussioner väntar kring bland annat:

Hur konkreta mål om sänkta utsläppsnivåer ska formuleras, med undantag, kryphål och beräkningsunderlag.

Finansiering och fördelning av de nödvändiga omställnings- och investeringskostnaderna mellan rikare och fattigare delar av världen.

Graden av rättsligt bindande formuleringar och konsekvenserna om länder inte lever upp till sina löften.

Synen på olika, ibland ur andra miljöperspektiv kontroversiella energislag och tekniska innovationer som välkomna eller ovälkomna inslag i den globala klimatstrategin.

Undertecknande regeringars möjligheter att få en eventuell uppgörelse ratificerad på hemmaplan efteråt.

Men redan en formell uppgörelse, även en mer blygsam än vad många drömde om inför Köpenhamnsmötet, skulle ses som en stor framgång och göra det globala klimatarbetet mer handfast.

Få in alla utsläppsländerna i en konkret process, dra igång omställningsinvesteringarna i så stor skala som är möjlig just nu och arbeta utifrån det vidare på att övertyga fler om att en klimatomställning i tid är både miljömässigt livsnödvändig och ekonomiskt fördelaktig för jobb och säkerhet, så tycks många resonera.

Det säger något om hur de ständiga nederlagen sedan Kyoto 1997 härdat förhandlarna.

Men att det finns skäl till dämpad optimism den här gången är ändå ett steg i rätt riktning som inte ska underskattas.