Dyrkan av FN del av Sveriges utrikespolitiska förljugenhet

Att bli invald som tillfällig medlem av FN:s säkerhetsråd borde för ett land som vill låta sin utrikespolitik vägledas av demokrati, fred, mänskliga rättigheter och feminism, gränsa till vanära. Det är åtminstone ingen merit. Det är definitivt inget som Sverige borde eftersträva.

Att söka vinna brett stöd inom FN-apparaten för en sådan kandidatur är ett smutsigt och förljuget spel. Det kräver att de flesta grundläggande värderingar offras på vägen till förmån för en moralisk hållningslöshet och en intern harmlöshet som utmanar så få som möjligt och inte omöjliggör ett strategiskt rövslickeri.

Allt i FN är inte värderingsmässigt ruttet och frånstötande. Organisationen spelar fortfarande en viktig, hedervärd roll på vissa områden. Delvis för att det är dit resurser går i brist på alternativ. Delvis för att det onekligen finns mycket kompetens, idealitet och trovärdighet inom några av FN:s verksamheter. Det stämmer nog fortfarande, det som sagts, att om FN inte fanns skulle det behöva skapas. I reformerad form, med tydligare värdegrund inte bara i högtidstal utan också när krig, massmord, nöd och förtryck pågår för fullt, skulle FN kunna bli den organisation dess företrädare söker lura oss att den är.

Men dit är det långt. FN utmärker sig i dag lika ofta för sin oduglighet, sina låsningar och sin handlingsförlamning, som för sin positiva betydelse. Sverige – med en alltid häpnadsväckande och självbedräglig övertro på sin egen moraliska ställning internationellt – gör inte mycket för att utmana förljugenheten som råder. Kontrasten mellan exempelvis Dag Hammarskjölds hållning och dagens FN-lednings obetydlighet är påtaglig. Just säkerhetsrådet symboliserar mycket av det som är fel med FN – regimernas, inte människornas. sammanslutning.

Hur någon med engagemang för demokrati, fred och mänskliga rättigheter, eller någon som vill se en feministisk utrikespolitik, kan tycka att en plats i FN:s säkerhetsråd ska vara en prioritet för Sverige, är därför svårt att förstå. Det anmärkningsvärda med FN är inte att en del blir rätt trots de många avskyvärda regimer som finns med när besluten fattas och det stormaktsspel som ständigt råder högt över huvudena på svaga generalsekreterare, utan att ett land som Sverige ännu 2015 kan ha en sådan naiv, okritisk syn på FN trots alla missförhållanden och allt hyckleri.

Ändå är det typisk för Sverige och en helig tradition av dubbelmoral i svensk utrikespolitik.

Att regeringens svåraste kris hittills – oförmågan att entydigt och omedelbart besluta att säga upp det skamliga avtalet om militärt samarbete med Saudiarabien – hänger ihop med ambitionen att vinna stöd för en svensk kandidatur till FN:s säkerhetsråd 2017-18, är talande och betecknande.

Att landets högsta näringslivselit i veckan på DN-debatt anslöt sig till samma moraliska axelryckning, i en vädjan om fortsatt militärt samarbete med Saudiarabien, bekräftar att principlösheten har många tillskyndare i etablissemanget.

Är Sveriges dyrkan av Förenta Nationerna och dess säkerhetsråd resultatet av en naiv syn på hur FN fungerar? Eller är den en konsekvens av neutralitetslögnens vana av likgiltighet inför frågor som rör demokrati och mänskliga rättigheter?

Är romantiseringen av det moraliskt och organisatoriskt delvis förfallna FN en blind fläck + man vill inte se? Eller är den ett medvetet hyckleri + man ser, men vågar inte ifrågasätta en helig och i offentligheten välgödd ko?

Kanske allt på samma gång.

Framtida historiker lär få reda ut den härva som Sveriges självbild utgör i utrikespolitiken; en förljugenhet som fortsätter att tvinga regering efter regering att svika ute i världen det man på hemmaplan, med pompösa men i praktiken tomma deklarationer, säger sig stå för.