Den mänskliga faktorn – risk och räddning i tekniksamhället

Vi kommer aldrig att få veta den exakta orsaken till varför andrepiloten Andreas Lubitz på Germanwings flight 4U9525 – en Airbus A320 på väg från Barcelona till Düsseldorf – låste in sig ensam i cockpit, ignorerade sin kaptens bultningar och rop om att öppna dörren, och sedan aktivt lät flygplanet med 150 människor ombord sjunka tills det kraschade på en avlägsen plats i de franska alperna.

På de bevarade bandupptagningarna från cockpit ska normala andetag gå att höra från Andreas Lubitz ända till slutet. Men från det ögonblick att medpiloten lämnade honom för att gå på toaletten, sade inte Lubitz någonting mer. Han levde, men hade stängt ute omvärlden, och eftervärlden, från sina inre motiv, avsikter och stämningar, för gott.

Tysta andetag i cockpit från en pilot som av allt att döma medvetet valde att störta planet och orsaka sin och 149 andra människors död, och alltmer förtvivlade försök från resten av besättningen på andra sidan dörren att ta sig in och förhindra den katastrof de anade var på väg; så tycks de sista minuterna på planet ha löpt ut, innan det tragiska och för alla anhöriga hjärtskärande slutet.

Spekulationerna om Andreas Lubitzs motiv och psykiska hälsa har rasat i världens medier de senaste dygnen. Ömsom med underbyggda genomgångar byggda på fakta och försiktig expertis. Ömsom med pladdriga gissningar i brist på substans att rapportera direkt efter tragedin. Att han den aktuella dagen ska ha varit sjukskriven, möjligen för psykiska problem, men dolt detta för sin arbetsgivare, är små ledtrådar men långt ifrån heltäckande eller logiska förklaringar till hans fasansfulla handling.

De varningar som framförts mot att slentrianmässigt, okunnigt och slarvigt stämpla och tabubelägga psykisk ohälsa genom att koppla det som en självklar bakgrund till denna tragedi, är högst motiverade. Eventuell depression, som medicinskt tillstånd, har ensamt mycket lågt förklaringsvärde eller relevans i det här sammanhanget.

Det återstår så många frågetecken kring händelsen, att det lär dröja en längre tid innan någon säker slutsats kan dras överhuvudtaget. Varför gick inget att ana i förväg? Vad var den utlösande orsaken? Men oavsett vad som till slut går att kartlägga och slå fast, och vad som kommer att förbli villrådighet, ett öppet sår av något oförklarligt för de anhöriga i sorgearbetet, så kommer den här flygkatastrofen att för alltid kopplas till den mänskliga faktorn, inte fallerande teknik.

När den mänskliga faktorn plötsligt placeras mitt i cockpit, hos en pilot som agerar medvetet destruktivt, inte begår ett oavsiktligt fel, vänder det mer än andra flygkatastrofer de senaste åren, och mer än ständiga terrorhot, drastiskt upp och ner på mycket av det säkerhetsarbete som dominerat inom flygbranschen sedan terrorattackerna i USA 2001.

En av utgångspunkterna har varit att skydda piloterna från intrång utifrån. Nu var det just ett sådant säkerhetssystem och en sådan säkerhetsrutin som möjliggjorde kraschen, när planets kapten inte längre kunde ta sig in i cockpit.

I dagarna ändrar därför flera flygbolag reglerna, och gör det obligatoriskt att ingen pilot ska få lämnas ensam i cockpit. Men det alla med kännedom om flygbranschen alltid vetat, men sällan betonat, är att inget tekniskt system i världen någonsin kan bli helt säkert och gå att lämna utan mänsklig kontroll, och att inget system i världen som står under ett uns av mänsklig kontroll någonsin går att isolera från den mänskliga faktorn.

Just flyg är visserligen statistiskt sett ett oerhört säkert sätt att resa. Men vi lever inte i ett helt riskfritt samhälle. Vi lever i ett samhälle som på nästan alla områden bygger på ett samspel mellan rationella riskbedömningar och djupa, grundläggande förtroenden även för medmänniskor vi inte alls känner. Samhället skulle inte fungera på något annat sätt.

Avvägningen mellan automatiserade tekniska säkerhetssystem och mänsklig kontroll som sista garanti, mellan skydd mot sabotage och möjlighet till spontana räddningsinsatser vid sidan om rutiner, mellan trygghetsåtgärder och en acceptans av risker som en naturlig del av livet, är en balansgång vi aldrig kommer att slippa. Det gäller all mänsklig samvaro. Riskbedömningar, riskmedvetenhet, tillit och förtroenden är i ständigt samspel. Vi lyssnar, tar reda på fakta, försöker göra personliga val utifrån läggning, känslor och värderingar + men att leva med risker kommer vi inte ifrån, hur vi än gestaltar vår vardag.

Det vi måste bli bättre på, som bland annat psykologen Gerd Gigerenzer visat i sin uppmärksammade och läsvärda bok ”Risk Savvy: How to Make Good Decisions” (2013), är att utveckla vår egen riskkompetens. Vår förmåga att bedöma och förhålla oss till, välja mellan, olika typer av risker, reella och inbillade. I takt med den tekniska utvecklingen, och automatiseringen av många verksamheter, kommer den förmågan, och vår acceptans av den mänskliga faktorn som en del av livet, att ställas på prov av nya slag. När litar vi hellre på tekniken? När på medmänniskan? När på de stora systemen? När på de personliga gemenskaperna? Hur ser ansvar ut i tekniksamhället?

Slutsatsen många som tänker djupare kring detta drar är ganska tröstande: Hur svårt det än kan vara efter en tragedi, eller i en samtid präglad av våld och terror på många håll, gör vi klokt i att minnas att den levande, oberäkneliga mänskliga faktorn räddar långt fler liv än den skördar.