Blockpolitiken och DÖ fördummar Sverige

Det började som ett panikslaget misstag strax före nyår.

Partiledare och språkrör manövrerade sig under hösten och den tidiga vintern steg för steg in i en blockpolitisk återvändsgränd, och vågade sedan i brist på mod, strategisk överblick och förmåga att skilja avgörande samhällsutmaningar från tomt rollspel, inte lämna den. Sådant kan ursäktas. Misstag kan rättas till. Analyser kan fördjupas. Mod kan återvinnas. Men nu har den så kallade decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan S, Mp, M, Fp, C och Kd långsamt börjat övergå från ett ogenomtänkt misstag till en medveten, trotsig och destruktiv förljugenhet, som skadar Sverige. Med halvsanningar, falska poser och stora gester ska gränden smyckas och inredas permanent.

Decemberuppgörelsen håller på att slösa bort en hel mandatperiods reformmöjligheter i svensk politik.

Fiasko 1: Eftersom DÖ är en i grunden antipolitisk uppgörelse som inte tror på idéernas plats i politiken, utan som prioriterar tanklös blockhalsstarrighet, hjälper den de främlingsfientliga att ostört få måla en vilseledande kuliss i samhällsdebatten. Allt för många accepterar redan den kulissen som relevant och verklighetsförankrad. Det mesta tyder på att socialdemokraterna och moderaterna, kanske även fler partier, laddar upp för en illa maskerad dragkamp om Sd-väljare inför 2018, genom anpassning till, inte utmaning av, Sd:s problemformuleringar. Samtidigt erkänner DÖ indirekt att 13 procent Sverigedemokrater räcker för att hypnotisera övriga partier och få dem att klamra sig fast ännu hårdare vid blockpolitikens illusioner. Även till priset av odemokratiskt fifflande. Uppgörelsens huvudsyfte är ju att upprätthålla blocken till varje pris, likgiltigt vilken parlamentarisk situation väljarna röstat fram. Istället för att marginalisera och isolera Sd på ett hederligt sätt, genom att utifrån valresultatet 2014 bryta blockpolitiken i nya mittensamarbeten och mittenkoalitioner – med en stark konservativ opposition i form av M och kd – gör man det lätt för Sd att utmåla sig som både enda egentliga opposition och offer för intriger. DÖ skapar ett parodiskt parlamentariskt läge som förstärker sådana stämningar ytterligare.

Märklighet 1: Kritiken mot uppgörelsen har hittills i huvudsak kommit från konservativt högerhåll, av fel skäl, med förfärliga antydningar om vad som borde göras i stället. Åtskilliga håller på att förlora nerverna inför den främlingsfientliga propagandan, och verkar vilja normalisera Sd som ett indirekt regeringsunderlag, vilket vore en katastrofal utveckling för det svenska samhället. ”Lyssna på människors oro” syftar alltid bara dem som vill stänga gränser, aldrig de många, förmodligen betydligt fler, som är oroliga för ett intolerantare, slutnare Sverige.

Varför? Var är liberaler, gröna och socialdemokrater i den här debatten? Varför ser inte fler i den politiska mitten att DÖ – intellektuellt handfallen, demokratiskt tvivelaktig och politiskt naiv – är de politiska ytterkanternas bästa vän? Är blockpolitiken så helig?

Fiasko 2: DÖ tvingar den ekonomiska politiken långt vänsterut, till nackdel för jobb, företagande och välfärd. Det är som spelade ekonomisk omställningsförmåga, konkurrenskraft och tillväxt ingen roll längre för mittenpartierna, trots de europeiska erfarenheterna om vad som händer när antiliberala krafter till höger och vänster tar över på sådana områden. Istället för ett större, blocköverskridande utrednings- och reformarbete kring framtidens arbetsmarknad, företagande, sociala service och demografi, stad-land-problematiken och digitaliseringens/robotiseringens möjligheter och fallgropar – frågor där liberala, socialdemokratiska och gröna perspektiv skulle kunna mötas, skavas mot och berika varandra på nya sätt – fortsätter inrikespolitiken att tugga gamla floskler och utkämpa gamla gräl från 1900-talet.

Det i sin tur sänker sex partiledningars trovärdighet i ett skede när samhällsdebatten skulle behöva anständiga socialdemokratiska, liberala, gröna och konservativa partier med kraft till idéer, självständiga samhällsanalyser och intellektuell hederlighet.

Märklighet 2: Trots att även de huvudansvariga rimligen vid det här laget måste ha upptäckt hur feltänkt uppgörelsen var, syns inga tecken på att någon av dem vill säga högt att DÖ är naken. DÖ var inte bara blocktänkandets yttersta konsekvens, utan också ett horribelt offer på dess altare. Helt i onödan.

Det vore olyckligt om infantiliseringen av samhällsdebatten + påskyndad, men inte enbart orsakad, av de sociala medierna och jakten på snabba klick + nått även det man hade hoppats var regeringsdugliga marker i partilandskapet.

När steril blockpolitik från 1900-talet, inte idépolitik för 2000-talet, står i centrum, och de stora reformansatserna i svåra frågor saknas, finns inte så mycket att diskutera. Därför får extrema ytterkanter oproportionerligt stort inflytande över dagordningen. Tjafsgräl, klickglada nätverk och tramsmobbing i små kretsar på sociala medier lyfts fram som nyhetsprioriteringar och nationella angelägenheter även i seriösa sammanhang. Ängsliga politiker anpassar sig till nivån. Det är en infantiliseringens onda cirkel, som DÖ skyndar på.

Uppgörelsen håller på att bli en av de värsta återvändsgränderna i den svenska demokratins historia.

Håll ett vårtal om konsten att göra ont värre.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>