Alliansen i långsamt förfall – dags att avveckla den

Ur ett liberalt perspektiv har alliansen aldrig varit sämre och mer ointressant än nu.

Som ensamt regeringsalternativ är den överspelad. Som opposition inom decemberöverenskommelsens ram är den inte bara parlamentariskt vilsen, utan + hittills + också en av de ideologiskt mest slarviga och okoncentrerade svensk politik haft på länge. Fastklamrandet vid blockpolitiken, allianssamarbetet och den geggiga borgerliga etiketten hämmar dessutom idéarbetet och nytänkandet inom alla fyra partier, vilket är förödande efter åtta år i regeringsställning.

Moderaterna, folkpartiet, centerpartiet och kristdemokraterna var som regeringsalternativ 2006 – i en helt annan inrikespolitisk situation – något mer tillsammans än de var betraktade var för sig. Nu är det, snart ett decennium och många händelser senare, tvärtom. Alliansen som låst block i opposition begränsar möjligheterna för alla inblandade att stå för idéer, bedriva politik och påverka samhällsutvecklingen utifrån sina respektive traditioner och perspektiv.

Bakom kulisserna väntar olika former + många av dem intressanta på sina sätt – av konservatism och liberalism att få släppas fria igen, tillåtas ta nya strider, prioritera och formulera problem på andra sätt än under regeringsåren. Ofta är det mer som skiljer dem åt, än som förenar dem. Det är en ofta bortglömd poäng med att bryta blockpolitiken: det skulle inte bara skapa nya samarbeten, utan också nya konfliktlinjer.

När en allians mellan partier gör mer skada än nytta, både för de samarbetande och politiken i stort, är det dags att säga tack för det som varit och avveckla.

Mest oroande och upprörande inom alliansen just nu är tendenserna, glidningarna, förskjutningarna och lyhördheten åt fel håll i migrationsdebatten.

Under vintern och våren har kristdemokraterna, folkpartiet och, i går, moderaterna lagt fram snarlika förslag som i grunden går ut på att det ska bli svårare för asylsökande att komma till och stanna i Sverige.

Det är extra sorgligt mot bakgrund av att alliansregeringens uppgörelse med miljöpartiet om migrationspolitiken hörde till det allra bästa i svensk politik under förra mandatperioden.

Alla tre partier vill nu – om förslagen inte senare körs över av sansade partikongresser + införa tillfälliga uppehållstillstånd i asylprocessen, försvåra för anhöriginvandring och på olika sätt försöka få flyktingar att i lägre utsträckning söka sig till Sverige.

Den gemensamma utgångspunkten är att blanda samman migrationspolitiken helt med integrationspolitiken. Man söker blidka dem som vill lösa integrationsproblem genom att göra gränserna mer stängda och Sverige mindre öppet.

Det är uppenbart att det inte är liberalt stöd man söker vinna. Och att väldigt få i dag verkar vara beredda att riskera något och sätta in prestige och förtroendekapital för en liberal hållning i migrationspolitiken.

Varken krigen, fundamentalismen, terrorn, förföljelsen och flyktingkatastroferna ute i världen, som förpliktar oss moraliskt att hjälpa nödställda, eller det egenbehov av ökad invandring Sverige som nation har på lång sikt för att välfärden ska kunna värnas, sätts i centrum.

Hur man väljer att formulera ett problem, och vilka strider man väljer att ta, säger mycket om politiska rörelser.

Alliansen borde förstås med liberala principer om internationell solidaritet och öppna gränser som grund utmana den främlingsfientliga mytbildningen om invandring och flyktingmottagande som problem för det svenska samhället. Istället väljer flera partier ängsligt, stressat och med våta fingrar i vädret att söka kontakt med en opinion som vill minska migrationen.

Snacka om felprioritering och försatta chanser. Istället för att söka förändra opinionen och förskjuta debatten i liberal riktning – i ett skede när hela Europa hotas av reaktionära bakslag och extremrörelser – väljer man att acceptera Sd:s verklighetsbeskrivning som på något sätt relevant. Detta trots att ökad osäkerhet för asylsökande genom exempelvis tillfälliga uppehållstillstånd enbart försvårar en effektiv integrationspolitik med fokus på jobb, språk och utbildning. Att rekommendera minskad migration som lösning på integrationsproblem är att ge efter i farlig riktning.

Det finns hur många liberala strider som helst att ta 2015 + i opposition eller ännu hellre i blocköverskridande regeringsförhandlingar. En uppsjö av laddade framtidsfrågor att prioritera i konflikt med vänster och höger, att skapa sig fiender i.

För en liberal politik med tillväxt, konkurrenskraft, innovationer och entreprenörskap som något oreserverat positivt. För frihandel och frihandelsavtal. För Sveriges framtid som bildnings- och forskningsnation. För yttrandefrihet och upplysningstradition utan vetorätt åt terrorister. För valfrihet och privata alternativ inom välfärden. För rätten till personlig integritet i ett digitaliserat samhälle. För ett skattesystem med mindre lapptäcke och färre marginaleffekter. För en utrikespolitik med demokrati och mänskliga rättigheter som utgångspunkt överallt, även i närområdet. Och för öppnare gränser, större solidaritet med de som flyr undan krig och förtryck och en vägran att låta främlingsfientliga sätta dagordningen.

Liberalismen i svensk politik skulle stärkas om allianssamarbetet avvecklades och blockpolitiken bröts.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>