Hälsofanatism och livsstilshysteri som göder förakt för svaghet

(Om ni hatar krönikor som innehåller ordet ”jag” kan ni hoppa fram en och en halv spalt i texten utan att missa något.)

2000-talet Första gången jag såg bokstavskombinationen LCHF trodde jag att det var ett innebandylag.

Jag kunde inte skita mer i senaste inredningstrenden.

Jag kunde inte skita mer i vilka vitaminer müslifrukten jag aldrig har hört talas om innehåller; kaninfoder som kaninfoder.

När jag hör ordet gym osäkrar jag min chipspåse.

Snusförbud är ”lägga näsan i blöt”-lobbyns definitiva triumf över vanlig, anständig respekt för människors privatsfär.

Mediernas försök att göra det till hurtfrisk plikt att cykla med ett leende i ur och skur, får mig att återvända till kollektivtrafiken för luft och frihet.

Hälsofascistövervakningsappar i mobilen som inte går att radera säger allt om det som är fel i vår tid. Att de fungerar som försäljningsargument antyder att civilisationens undergång är nära.

Varför var skolårens barn- och ungdomsteater tvungen att vara så förljuget, insmickrande barnslig? Kunde de inte ha försökt indoktrinera oss med öppna, raka kort istället?

Jag vill inte höra superkändisens tio bästa tips för en fräschare andedräkt och fler vänner på Twitter.

Jag vill inte veta hur man skyddar sig mot åskan.

Jag vill inte ha receptet på den lätta men mustiga middagen som gör mig till kvarterets Jamie.

Jag vill inte ha renare hud. Jag har vant mig vid att vakna och somna med självförakt.

Jag har inget hopp om att få blommorna att överleva semestern.

Men varför göra det enkelt för sig eller vara konsekvent. Jag är organiserad helnykterist och vill att Sverige ska hålla fast vid en restriktiv, solidarisk alkoholpolitik, med gårdsförsäljningsförbud och en kritisk attityd till alkoholindustrins kampanjer.

Jag är övertygad vegetarian, tycker att miljö och etik borde få fler att sluta med eller äta mindre kött, och hoppas att skolorna i Vännäs hittar ett sätt att lyckas med den vegetariska dagen.

Jag är för att man begränsar barns tid framför dataspelen och tv-apparaterna, och skickar ut dem i solen eller regnet, för att det gör dem gott.

Ingen kan stå längre än mig framför juicehyllan på ICA i grubbel över vilken sort som kanske ändå är vägen till lycka, harmoni och nystart i livet. Jag tror allt som står på paketens baksidor. På vägen från müslihyllan till yoghurthyllan förvandlas jag från rebell till lättlurat godtrogen drömkonsument.

Och jag kunde inte vara mer intresserad och nyfiken på de hetaste handarbetestrenderna + vad är inne, vad är rätt?

***

(Hälsar nytillkomna läsare, nu är det tryggt att fortsätta.)

Ibland är det en balans på knivseggen: Vad är en eliternas livsstilshysteri och hälsofanatism som göder förakt för svagheter och egenheter, begår övergrepp på den personliga integriteten och skapar en ytlig, steril människosyn? Och vad är legitima insatser och styrmedel för att skydda samhället mot allvarliga skador och hjälpa människor att bli friskare och leva säkrare och hållbarare? Vad är legitimt att argumentera för och uppmuntra till, men principiellt vidrigt att söka styra politiskt med tvång, hot och straff?

Det är en klassisk frihetsdebatt. Hur stor är rätten till enligt vissa mått mätt självdestruktiva beteenden? Hur kan man förhindra att de små, välmenta, goda stegens tyranni övergår i förtryck och ofrihet så gradvis och långsamt att vi upptäcker det först när det är för sent?

Just nu är det de små stegens tyranni som är det största hotet. Illusioner om den rätta livsstilen, den perfekta hälsan och existensen av en yttre genväg till inre lycka, får politiker, företag, medier och myndigheter att förskjuta gränserna alltmer till nackdel för människors personlig integritet. Är ändamålet gott anses medlen helgade. Tuta, kör och tvinga.

Åtgärder, regelverk, övervakningssystem och mediala pekpinnar för en reformerad människotyp för maximal hälsa och trendmedvetenhet har mindre och mindre tålamod med människors brister, trötthet, egenheter och kamp för att överhuvudtaget ta sig genom dagen.

En eliternas – ofta tidskrävande och dyra – livsstil ska överföras till så många som möjligt, med misstänkliggörande av dem som inte följer påbuden eller lyckas upprätthålla fasader helt intakta.

För ungdomar, som är fullt utsatta för de sociala mediernas vardagspropaganda i samma anda, kommer det att komplicera självbild och självacceptans enormt, själsligt och kroppsligt.

När big data, algoritmer och övervakningsregister i ett digitaliserat samhälle börjar koppla ihop den moralismen, det indirekta föraktet för svaghet, med företags, försäkringsbolag, bankers och myndigheters beslutsfattande – det är bara en tidsfråga – så är vi ute på ett sluttande plan.

Vi ägnar för mycket energi åt en yttre jakt på perfektion, och för lite åt att försöka se kvaliteterna, uppoffringarna och det fantastiska hos människor just som ofulländade, ibland fula, ibland svaga, ibland töntiga, ibland irrationella individer.

När politik, ekonomi och kultur förenas i en dröm om den ovanifrån reformerade, dygdiga, uppfostrade dockfiguren – värna era liv!