Tänk om en bråkdel mer av debatten ägnades åt företagande och hur resurser faktiskt skapas

Tänk om åtminstone en bråkdel mer av det svenska politiska samtalet ägnades åt tillväxt, företagande och entreprenörskap, och frågor som rör hur resurser faktiskt skapas i ett samhälle. De resurser som krävs för att finansiera alla verksamheter, projekt och satsningar som 99 procent av dagsdebatten i dag handlar om – kravmaskinernas välfinansierade armada av lobbyister täcker alla horisonter; för att inte tala om framtidens välfärd, kultur, solidaritet och miljöomställning.

Det är inget unikt för Sverige, men frågan är om inte många svenska debattörer hör till de värsta i grenen: kräva mer välståndsresurser till det mesta, men ignorera eller, i vänstersocialisternas fall, direkt bekämpa, håna och hata det marknadsekonomiska system som enligt all erfarenhet är bäst på att skapa och öka det välstånd som sedan kan fördelas och användas till nya investeringar. Sällan ställs följdfrågorna om hur det ska gå ihop.

Men det har varit en underförstådd tvåleds-kompromiss i svensk politik under snart hundra år. Åtminstone sedan Per-Albin Hanssons folkhemstal 1928, där han bröt fri socialdemokratin från de sista resterna av marxistisk dogmatism och med en term lånad från de konservativa slog in på en socialliberal väg Branting redan förberett. Den väg som var förutsättningen för socialdemokratins långa maktinnehav i ett land vars väljare aldrig röstat för ekonomisk socialism.

Så här har kompromissen sett ut:

(1) Socialdemokratin bedriver i regeringsställning en pragmatisk politik för tillväxt, jobb och företagande, givetvis med särskild betoning på storindustrins villkor, och använder sedan de resurser som marknadsekonomin skapar för investeringar och välfärdsreformer, vilket i sin tur stärker både ekonomi och sammanhållning i samhället. Modellen har kallats den kapitalistiska välfärdsstaten – skapa resurser och fördela resurser, generera välstånd och använda välståndet – och har fungerat.

De gånger andra koalitioner fått chansen i regeringsställning – i ett land vars väljare sedan 30-talet aldrig röstat för ett systemskifte bort från välfärdsstaten – har de i grunden fört samma typ av politik. Alla påstående om motsatsen är nys och hittepå.

Stefan Löfven, för övrigt, är en sosse stabilt placerad i den traditionen, men han leder ett socialdemokratiska parti som internt har väldigt svårt att erkänna sin egen socialliberala historia.

(2) Den yttre vänstern har med all kraft fördömt den marknadsekonomiska delen av denna modell, skanderat om socialdemokratins förräderi, och krävt införande av socialism, trots att den aldrig lyckats skapa något välstånd. Men man samtidigt inte hållit igen med löften om allt man ska lägga ännu mer pengar på om man bara får makten.

Detta har man kunnat ägna sig åt med moraliska anspråk på att vara godare och finare än alla oss andra, eftersom man agerat i trygg vetskap om att väljarna aldrig lär ta deras löften på allvar, inte lär ge dem regeringsansvar och därför inte heller syna retoriken.

***

Det som händer nu, i hela västvärlden, är att de ekonomiska, tekniska och politiska förutsättningarna för den gamla invanda industrivälfärdskapitalismen håller på att förändras i grunden. De gamla kopplingarna mellan ekonomisk tillväxt, jobb och brett fördelat välstånd håller på att långsamt lösas upp.

Robotisering och automatisering i industrin kan i värsta fall kommande decennier leda till att stora mängder medelklassjobb försvinner utan att som vid tidigare strukturomvandlingar ersättas av nya. Då kommer gamla karriärvägar att stängas för stora grupper medborgare, utbildning inte löna sig lika säkert längre, välfärdssystemens finansiering undermineras, skatteintäkterna minska och de sociala spänningarna att öka.

Demografiska förändringar – även om vi har tur och får hög invandring – kommer att tvinga fram längre yrkesliv och högre pensionsålder, vilket förutsätter flexiblare yrkeskarriärer, skonsammare arbetsmiljöer och livslångt lärandet. Och framtidens vård- och omsorg kommer att behöva många nya aktörer, för väldigt skiftande behov.

Den miljö- och klimatomställning på energiområdet som kommer att krävas för att skapa en, förenklat uttryckt, förnyelsebar tillväxt som inte baseras på ändlig, smutsiga resurser, kommer att kräva stora investeringar. Klyftan mellan stad och landsbygd kommer att öka om råvaru- och förändringsindustriernas direkta betydelse för sysselsättningen minskar.

Allt det här borde få oss att tala mycket mer om framtidens företagande, entreprenörskap, handel, investeringar, karriärvägar och arbetsmiljöer i de nya branscher som kan skapa en ny typ av jobb och lokal utvecklingskraft. Vilken typ av företagande, på vilka områden, kan lägga en grund för välfärdsmodellen under det här seklet? Vi kanske inte ens anar möjligheterna, fast som vi sitter i en fixering vid klassisk industri

Därför är det förbluffande hur mycket tid som ägnas i den svenska debatten åt att misstänkliggöra och rynka snobbigt på näsan åt det som handlar om företagandets villkor, entreprenörskap som drivkraft och privata alternativ – samtidigt som inga gränser finns för kraven på mer pengar till det mesta.

Grov sammanfattning: Högern förstår att man måste skapa välstånd, men är ovillig att använda det solidariskt och för gemensamma investeringar. Vänstern har massor av idéer för hur välståndet ska användas, men saknar insikt om och intresse för hur välstånd skapas, och bekämpar det ekonomiska system som är välfärdens förutsättning.

Vill ni har ett gott skäl till att vara liberal, eller gråsosse, stabilt placerad i den tråkiga PK-mitten, så är det ett av dem: Den kapitalistiska välfärdsstaten är bättre än alternativen både på att skapa välstånd och på att använda välstånd för trygghet, livschanser, livskvalitet och kultur för många.

Det är en praktisk balans som inte lämpar sig för knutna nävar, pubertala utbrott, intrikat teoretiserande och gapiga demonstrationer, men det är en bra grund att bygga ett fritt och medmänskligt samhälle på.