Röda rosor och en floskel som fick Egon Bahr att brista i gråt

Maj 1974, Bonn: Det är de berömda 50 röda rosorna. På bordet i socialdemokratiska riksdagsgruppens möteslokal, vid den under dramatiska omständigheter avgångne västtyske förbundskanslern Willy Brandts plats. 50 röda rosor som det fortfarande talas om.

Är de en vacker gest i solidaritet med en slagen men inte fallen partikamrat – Brandt kommer aldrig mer att sitta i en regering, men förblir partiordförande ända fram till 1987? Eller är det en avslutande, kylig oförskämdhet från interna motståndare som förstår sig på subtila budskap?

Den ligger där i alla fall: En bukett med rosor tröstlöst inslagen i cellofan och ditlagd med samma fantasi som vore det en mötespärm. Gruppledaren och partiets starke man Herbert Wehner, tidigare Moskva-kommunist men under fängelsevistelse i Sverige i slutet av andra världskriget omvänd till socialdemokrat, har beställt dem.

Många misstänker att Wehner – både fruktad och respekterad, hatad och beundrad – har jobbat bakom kulisserna under lång tid för att tvinga fram Brandts avgång. Den avslöjade spionaffären samma vår, med illasinnade rykten om att snaskiga detaljer i Brandts privatliv skulle kunna användas av den östtyska DDR-regimen för utpressning, ska, viskas det, slutgiltigt ha övertygat Wehner om att depressive, beslutssvage Brandt måste ersättas med en mer robust, handlingskraftig regeringschef av Helmut Schmidts typ.

”Att våga lite mer demokrati”, som Brandt – i unga år, från första stund, aktiv inom motståndsrörelsen mot nazisterna – lovade i sin första regeringsförklaring 1969, att entusiasmera en desillusionerad ungdom för politik, att ta stora grepp i utrikespolitiken, är nog gott. Men när oljekris, underskott, obalanser i lönebildningen och inhemsk terrorism ska hanteras, krävs en regeringschef som inte förlorar sig i visionära perspektiv, utan vågar fatta beslut här och nu. Så resonerar Wehner, för vilken partiets regeringsduglighet har högsta prioritet. I efterhand kan man säga att han delvis fick rätt.

Wehner själv ska livet ut hävda att han aldrig eftersträvat Brandts avgång, utan försäkrat honom lojalitet. Ingen vet med säkerhet vad som är sant.

***

Nu vrålar Wehner ut i lokalen, medan Brandt, sannolikt äcklad av situationen, stirrar framför sig med tom och frånvarande blick: ”Riksdagsgruppen hälsar Willy Brandt! Vi hälsar honom som ordförande för Tysklands socialdemokratiska parti, och står bakom honom, vad som än händer! Vi känner smärta över det som hänt, respekt för beslutet och kärlek till Willy Brandts personlighet och politik!”

I det ögonblicket, när applåder bryter ut, brister det för Brandts näre vän och medarbetare, 52-årige Egon Bahr.

Bahr har jobbat med Brandt sedan början av 60-talet, när Brandt var borgmästare i Västberlin. Tillsammans såg de, hjälplösa på närmast tänkbara håll, kommunistregimen i öst resa taggtråd och mur genom staden för att, om nödvändigt med dödligt våld, hindra människor att fly till väst. Tillsammans började de att skissa på mer långsiktig västtysk utrikespolitik, för större avspänning. När Brandt blev utrikesminister 1966, och sedan förbundskansler tre år senare, var Bahr hans viktigaste bollplank.

Han anses vara arkitekten, och har själv i intervjuer kallat sig det, bakom den socialliberala regeringskoalitionens nya östpolitik i början av 1970-talet. Det var den som tillsammans med knäfallet i Warzawa till minne av nazismens offer gjorde att Nobels fredspris 1971 gick till Brandt.

Söker man spåra utvecklingen som så småningom ledde till östkommunismens fall 1989, är Brandts och Bahrs östpolitik en av många faktorer.

Bahr är också en av de få som kommit känsloskygge Brandt riktigt nära på ett personligt plan.

Han finns alltså med i rummet när Brandt avtackas av Herbert Wehner, och han står inte ut med att se sin vän förnedras, vilket han anser är vad som sker. Så mycket hyckleri på en gång. En sådan floskel, ett sådant tomt patos, från Wehners sida + svåruthärdligt. Och så oron för att allt det de jobbat för ska äventyras.

Bahr sätter händerna för ansiktet, skakar på huvudet och börjar gråta, kan inte hålla sig, medan en partikamrat kramar om honom. Händelsen finns inspelad. Bilderna gör stort intryck.

***

I torsdags dog Egon Bahr, 93 år gammal. Han var en av många slitvargar i den generationen europeiska politiker, utan vilkas insatser Europa skulle ha sett annorlunda ut, och av vilka vi kan lära även i dag. Politik som konkret, tålmodigt, slitigt, noggrant, värderingsbaserat hantverk för långsiktiga resultat. Kompromisser utgående från fakta och realitet, och i respekt för demokratiska processer.

När det gäller Tyskland är det allt färre kvar som kan berätta om maktens korridorer de där åren. Brandt dog 1992. Wehner, som tyckte mycket om Sverige och hade sommarhus på Öland, dog redan 1990. Helmut Schmidt, som myntade uttrycket: ”den som har visioner, bör gå till ögonläkare”, lever fortfarande, snart 97 år.

Brandt, Wehner, Schmidt – det är fascinerande att människor engagerade i samma partiledning under decennier, som åstadkom så mycket tillsammans, samtidigt kunde vara så extremt olika.

I Oliver Storzs tv-drama från 2003 om Brandts avgång, finns en rörande scen mellan Egon Bahr och Günther Gaus; två journalister som båda växlat till politiken för att få arbeta med Brandt.

”Om jag någonsin beundrat en tysk politiker”, säger Gaus karaktär i filmen, ”så var det Wehner. Om jag älskat en var det Brandt. Varför i hela friden måste de hata varandra?”

Värre än så, svarar Bahr, ”de föraktar varandra”.

Så komplicerat kan det vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>