Mod, ett annat Sverige mobiliserar, rasismen kommer att besegras

Det pågår någonting fantastiskt runt om i Sverige de här veckorna och månaderna – tvärs över generationsgränser, sociala och ekonomiska klyftor, etniska ursprung och många ideologiska skiljelinjer.

Det handlar om insatser som görs under eländiga omständigheter för att hjälpa människor i nöd, sorg, ångest och underläge. En förståelse som växer fram om en komplicerad, berörande omvärld och vår egen plats i den. Erfarenheter som samlas i mötet och samtalen med nyanlända som inte bara hjälper oss att förstå deras verklighet bättre, utan också ger oss chansen att betrakta oss själva med större ärlighet. Nya perspektiv och insikter som steg för steg vinner över gamla fördomar och okunnighet. Moraliska ställningstaganden för solidaritet, uppoffringar och hjälpberedskap, som mognar fram ur en tidigare likgiltighet eller aningslöshet. Ett tålamod och en fördragsamhet inför svårigheter som är stora för stunden, men känns mindre och värda att ta sig an när man sätter in dem i ett större sammanhang. Och en beslutsamhet, manifesterad på tusen olika sätt och orubblig även efter fasansfulla dåd, att inte låta hat, intolerans och rasism ta över den svenska vardagen.

Kanske borde vi tala oftare om allt det där, som kommer att göra det här till ett bättre, tryggare och rikare land för alla, och som kommer att förändra Sverige djupare och innerligare än främlingsfientligheten, övergreppen och terrorn någonsin förmår. Om vi bara står pall, behåller modet och inte backar en millimeter, inte anpassar oss ett uns, inte överger en enda grundvärdering, när rasister försöker sortera människor efter hudfärg, skapa fakta på marken med våld och skrämma alla till tystnad och pessimism.

Kraftsamlingen av solidaritet pågår naturligtvis mot bakgrund av en krisartad, dyster, farlig samtid. Nyhetsflödet skär i hjärtat varje dag. Och mobiliseringen sker inte ostört. Den har beväpnade motståndare. Krafter med motsatta syften har satts i rörelse.

Asylboenden med plågade, hjälpsökande människor borde aldrig någonsin tvingas att hemlighålla adresser och begära polisskydd för att värja sig mot mordbränder. Ändå sker det. Ett samhälle borde kunna placera ut asylboenden på kartan som ett uttryck för det finaste det åstadkommit, något alla sluter upp kring som en civilisatorisk triumf, inte behöva gömma undan det i rädsla för attentat. Men attentaten fortsätter.

Just i de ögonblicken är det, tror jag, extra viktigt att påminna sig själv om de större rörelser som pågår, och vilket enormt stöd och vilken uppslutning de får, i jämförelse med mörkerkrafterna. För det finns ett annat Sverige, som vaknat det senaste året och som jag fäster allt hopp till. Ett Sverige i bred rörelse för att försvara ett öppet, solidariskt land där mångfald ses som en framtid, inte ett hot. Ett annat Sverige, vida större, mer närvarande, tuffare, med djupare förankring i lokala traditioner, än det som tar sig uttryck i attacker mot flyktingar, tiggare och minoriteter.

Tänk bara på alla de unga svenskar som i dag inom olika initiativ, föreningar, aktioner och upprop arbetar konkret med att hjälpa asylsökande och EU-migranter. Som ständigt diskuterar, lär sig om och sätter sig in i alla frågor som ett sådant arbete för dem i beröring med. Som även tvingas se hur komplex verkligheten kan vara när man kommer den riktigt nära. Vilken enorm utbildning och erfarenhet de får i politiskt engagemang. I civiliserad debatt. I folkrörelsearbete. I samverkan under stress och trauma med andra kring gemensamma mål. I förståelse av människor med olika bakgrunder. I kunskap om händelser, konflikter och katastrofer olika delar av världen, i språk och kommunikation. I praktisk problemlösning. I mod och uthållighet. Och i den värdefulla vetskapen att skratt, glädje och meningsfullhet kan springa ur osjälviska insatser för medmänniskor.

Det är en skola och berikning för livet, som kommer att förbättra och förädla det här samhället kommande decennier på ett sätt vi bara kan ana i dag. Vilken källa till stolthet, för det gamla Sverige och dess arv, att ha bäddat för ett sådant klassiskt engagemang hos sina unga.

Tänk på alla skolor som tidigt och systematiskt kan arbeta tematiskt kring de här frågorna – ta sig an dem utifrån flera olika ämnesperspektiv – och förvandla dem till en av de mest bildande lektioner man kan tänka sig.

Tänk också på alla de småföretag som i det lilla, men med betydelsefulla aktioner vidgar sina sociala roller i lokalsamhället, och visar att ett framstegstänkande går hand i hand, ja, direkt förutsätter, att nya människor, även de sårade, slagna och jagade, välkomnas till och ges fristad i Sverige. Den kopplingen är viktig och ofta förtigen, jag envisas med att hävda det. Fortsatt och stark ekonomisk utveckling, innovationer, entreprenörskap – att resurser skapas i både gamla och nya näringar – förblir centralt för att det här arbetet ska lyckas.

Och tänk, inte minst, på alla de människor som kommer hit, och som ofta bara är ett permanent uppehållstillstånd, lite tid, ett ordförråd och en första tå in på arbetsmarknaden, bort för att ingjuta det svenska samhället med enormt mycket vilja, med initiativkraft, kurage, företagsamhet, erfarenhet och ett värn av grundprinciperna i det öppna, fria samhälle som gett dem en andra chans. Fatta vilken resurs.

Efter en inledande, ekonomiskt och organisatorisk påfrestande fas kommer ett Sverige att växa fram som står bättre rustat att möta stora framtidsutmaningar än alla länder som stänger om sig, begränsar sig, stryper nyfikenheten och säger nej till människor.

Mod, ett annat, solidariskt Sverige mobiliserar.