Skenhelighet i mantrat om det toleranta, öppna Umeå

Det finns en skenhelighet och en arrogans i mantrat om det öppna, toleranta, engagerade Umeå – halmstrået, flamman och hoppet i en ond tid – som kan bädda för raka motsatsen: Intolerans mot, misstro inför och mobbning av det ändå avvikande, det som stör, motsäger och komplicerar flosklerna.

När ett budskap, en självbild, ältas till förbannelse, som besvärjelse, ska man se upp. Miljöer som uppfattar sig själva som föredömen när det gäller öppenhet, mångfald och tolerans, kan bli de värsta för grupper och individer som inte ryms inom gemenskapen. För i de miljöerna uppfattas kritik mot den goda självbilden lätt som förräderi och kätteri.

Har Umeå ett sådant problem? Den politiska och ekonomiska marknadsföringssektorn, kulturvänstern och dess för oliktänkande exkluderande arrangemang, vi i medierna med vår lust att skryta upp de egna utgivningsorterna, de akademiska sfärerna med sina behov av att förmedla bilden av en attraktiv studieplats och framgångsrika institutioner – alla dessa etablissemang i Umeå (ofta i konflikt med varandra), vill de höra från dem som inte känner sig välkomna i olika umemiljöer med sina åsikter eller bakgrunder. (Och please, jag talar inte om rasister nu, det här är en annan debatt). De som skulle störa ”berättelserna”? De som kanske flyttat härifrån just därför?

Finns det en förljugenhet här – inom politiken, kultursektorn, näringslivet, medierna – som minoritetsgrupper känner av varje dag, men inte är särskilt välkomna att vittna om?

De senaste dagarna har en debatt förts om manifestationen som planeras på Rådhuset i Umeå till minne av Kristallnatten nionde november. Judiska föreningen fick inte, förrän möjligen i sista stund, någon inbjudan dit. Ett av skälen till tveksamheten att bjuda in judar, som angetts från arrangörshåll, är enligt en artikel i Totalt Umeå, att judar – baserat på erfarenheter från liknande arrangemang – skulle kunna uppleva stämningen som ovälkomnande och otrygg. Detta på en manifestation till minne av Kristallnatten, nazisternas terrorpogromer mot judarna, inledningen på Förintelsen.

Jag är beredd att acceptera arrangörernas svar att det i år rentav gjorts ett försök att bredda arrangemanget, så att det inte bara blir förbehållet vänsterkanten. Men det är då ännu mer och djupare sorgligt att arrangörer ändå inte kan garantera att en judisk närvaro på manifestationer till minne av Kristallnatten, inte ska utlösa hot, reservationer och aggressivitet från andra deltagare; för att judar här på obehagliga grunder, och när lite salongsantisemitism får somliga att titta bort, ställs till svars för konflikter någon annanstans i världen.

Med tanke på den misstro som judar i Umeå även i övrigt ofta känner riktas mot dem, att de tvingas vara rädda för att berätta om sin bakgrund, rädda för negativa reaktioner, rädda för att annonsera ut arrangemang offentligt, har de senaste dagarna varit en påminnelse om att Umeå inte alltid är något föredöme när det gäller tolerans och öppenhet.

Fler minoriteter i Umeå – inte minst muslimer – har i andra sammanhang och miljöer liknande reservationer mot bilden av Umeå som den stora, harmoniska smältdegeln till vilken alla ska blicka i beundran. Bakom vänliga, välkomnande fraser kan en stad vara full av stängda dörrar, misstänksamma blickar och uteslutningsreflexer, när det börjar handla om konkreta intressen, offentlig närvaro och plats i samhället. Till det är vi många skyldiga. En första gottgörelse vore att inte hyckla om Umeå som ett lysande undantag.

Även på andra sätt har Umeå ibland svårt att leva upp till sitt eget skryt. Här går otaliga omkring och känner sig ovälkomna, när kotterier till vänster och höger definierar vad de uppfattar vara det ”sanna” Umeå, för vilket just den gruppen givetvis arbetar ädlare än andra. Det sker ständigt en indelning i finare och fulare umebor, utifrån de respektive etablissemangens värdeskalor.

Det lustiga – och en positiv bieffekt av att olika etablissemang står i klinch med varandra – är att ledande politiker, företagare, kulturdebattörer, forskare och journalister, alla samtidigt kan gå runt och känna sig som rebelliska outsiders i den stad där de utgör en del av makten, tryggt uppburna av sina respektive maktnätverk. I så måtto finns här en mångfald att tala om, som kanske är lite speciellt för Umeå, som förstås även är en jämförelsevis rik och välmående kommun, på åtskilliga områden ett öppnare och mer inkluderande lokalsamhälle än många andra. Men det är ofta en mångfald inom ramen för ett antal tydliga eliter, som de flesta inte tillhör alls.

Talet om det toleranta, öppna Umeå har därför blivit ett delvis förljuget mantra, som jag tror är skadligt för staden. Det höjer trösklarna för dem som vill vittna om motsatsen, om revorna i fasaden, dem för vilka vardagen präglas av rädsla och hotfullhet.

Vi är nog ordentliga i renhållning mot öppen rasism – även den närvarande i Umeå – men hur är det med subtilare former av fientlighet mot och diskriminering av minoriteter? Umeås politiska kramper i synen på romer har illustrerat hur snabbt mantrat om det unika, fina föredömet kan avslöjas som prat, och kommunen visa sig vara en i mängden.

Staden med mantrat blir sämre förberedd på att bejaka verklig mångfald, när utmaningarna växer och ideal prövas i praktik och prioriteringar. Mantrat gör att den självkritiska reflektionen försvåras. När man är upptagen med att påpeka allt som andra kan lära av en själv, blir man blind för allt man själv kan lära av andra. Viljan att erkänna egna missförhållanden blir mindre.

Kanske vore det bättre att börja i andra änden: förtjäna ett epitet genom uppträdande, politik och beslut när det verkligen gäller, istället för att börja med det flotta epitetet.

”””””””””””””””””””””””””’

(Den som vill kommentera krönikan, kan göra det på vk.se där den också finns publicerad.)