Klimatavtal i Paris – lovvärda ambitioner och hållna tummar

Den långsiktiga, av människor påverkade klimatförändringen är ett av de stora temana. Det oroar mig allra mest, också därför att problemet har så många aspekter.”, sade Angela Merkel i en intervju med tidskriften Die Zeit, 3 mars 1995.

Bara några månader tidigare hade hon, vilket överraskade många, utsetts till ny miljöminister i Tyskland av förbundskanslern Helmut Kohl.

Klimatfrågan har, fortsatte hon i intervjun, ”med energisparande att göra, med förändringar av konsumtionsvanor och produktionsmekanismer, med förhållandet mellan industri- och utvecklingsländer. Ingenstans blir miljöpolitikens globala samband så tydliga som i klimatpolitiken.”

Miljöministerposten dröp kanske inte av prestige, och hörde i mitten av 90-talet fortfarande inte till de mest eftertraktade i Tyskland. Men den var på väg att få ökad betydelse och anseende i takt med att miljön som ödesfråga erkändes av allt fler. Kraven på konkreta åtgärder, tydliga prioriteringar och stora omställningar växte när klimathotet började klättra högre upp på den politiska och mediala dagordningen.

Att få ansvar för miljöfrågorna var därför ett test på ledarskap, förmåga att hantera komplexa utmaningar, läsa på sakfrågor i detalj och balansera mellan långsiktiga ödesmål och starka, kortsiktiga särintressen, mellan det visionära och det pragmatiska, mellan det önskvärda och det uppnåeliga.

Och miljöfrågans globala dimension ställde miljöministrar inför många internationella förhandlingssituationer, där nerver, fasthet och diplomatiskt hantverk prövades i praktiken.

På miljödepartementen fick politiker helt enkelt visa vad de dög till.

Kristdemokraterna förlorade regeringsmakten i det tyska valet 1998, Kohl avgick och Merkel skulle inte inneha någon ministerpost mer på sju år. Men när CDU/CSU återkom i regeringsställning 2005 var det med Angela Merkel som partiledare och regeringsbildare.

Under flera år i början av sin tid som regeringschef var hon också känd som ”klimatkanslern” för sitt – omdiskuterade och inte alltid konsekventa, men ändå uthålliga – arbete med att få till stånd internationella klimatavtal.

Miljöminister i Sverige under samma period som Merkel innehade positionen i Tyskland, 1994-1998, var för övrigt ett av socialdemokratins stora framtidsnamn, bara tre år yngre än sin tyska kollega. En blivande statsminister enligt många. Det var Anna Lindh.

***

I förra veckan utsåg den amerikanska tidskriften Time Angela Merkel till årets person för 2015. Motiveringen till utmärkelsen var hennes sätt att dels hantera den gigantiska eurokrisen och dels hennes beslut och hållning att ett rikt land som Tyskland har en skyldighet att värna asylrätten och öppna sina gränser för människor på flykt, utan att sätta något bestämt tak på åtagandena.

”Vi klarar det”, var hennes knappa men klara ställningstagande i somras. Och till sina kritiker, de många som – likt sina åsiktsfränder i Sverige – uttryckte sig nedlåtande om Merkels välkomnande linje, sade hon tidigare i höstas: ”Jag måste ärligt säga, att om vi nu måste börja be om ursäkt för att vi i en nödsituation visar ett vänligt ansikte, då är det inte mitt land.”

Det var en avgörande markering i en tid när hatpropagandister vädrar morgonluft, och att hon även var på tal som en tänkbar mottagare av Nobels fredspris visar hur mycket hennes hållning, att hon satte in sin popularitet och prestige på att försvara en humanistisk människosyn, betydde.

Sedan dess har även den tyska asylpolitiken, tyvärr, retirerat i flera steg. Vad som blir kvar av ”vi klarar det”, återstår att se. Men att Time betrakta Merkel som årets person 2015 är lätt att förstå.

Frågan är dock om inte klimathotet kommer att räknas, bredvid eurokrisen och flyktingfrågan, som hennes stora tema, när karriären så småningom summeras. Och även på det området är det fortfarande öppet om engagemanget till sist leder till konkreta resultat eller stannar vid lovvärda ambitioner.

***

Det avtal som slöts vid klimattoppmötet i Paris i helgen var långt bättre än befarat, och något mer konkret än vad man hade kunnat förvänta sig. Förhandlarna kom så långt man kan begära under omständigheterna och givet de ofrånkomliga kompromisser som krävdes.

Jordens uppvärmning ska, slår Parismötet fast, hållas under två grader, med målet att begränsa den till 1,5 grad. Det är förstås lätt att skriva in som en god ansats i ett avtal, för att hålla alla på gott humör, men det är ändå väldigt värdefullt att länderna kommit överens om tvågradersmålet, och snuddar vid en skärpning. Det betonar frågans allvar.

Klimatfinansieringen – överföringen av pengar från utvecklade länder till fattigare länder för att de senare ska klara av en hållbar omställning av sina ekonomier och kunna skydda sig mot klimatförändringar som ändå kommer – läggs fast till 100 miljarder dollar per år, men kan komma att höjas i mitten av 2020-talet. Att den frågan inte stjälpte en uppgörelse, trots att konflikter kring vilka åtaganden som framför allt Kina och Indien bör göra finns kvar under ytan, får betraktas som en framgång i sig.

Avtalet ska börja gälla 2020, men redan med start 2018 ska globala översyner göras vart femte år av hur de enskilda ländernas arbete och klimatplaner utvecklas. Den regelbundna uppföljningen garanterar inga konkreta resultat, men är ändå viktig som betoning av att Parisavtalet inte är en slutpunkt, utan ett startskott.

Bättre ekonomiska förutsättningar för förnyelsebara energikällor, ständiga miljötekniska framsteg och stora forskningssatsningar innebär, tillsammans med en ny medvetenhet om vad klimathotet kommer att kosta om inget görs, att omställningar inte möter samma motstånd som för tio år sedan. Och den nya uppgörelsen ger företag och investerar säkrare förutsättningar för gröna satsningar.

Men om man betraktar det utan illusioner är Parisavtalet, trots de många positiva inslagen, också i mycket bara en uppräkning av goda ansatser och hållna tummar. Om allt blir som man hoppas, är det ett stort steg på vägen mot en begränsning av klimathotet och en nödvändig omställning av ekonomi och energiproduktion, om än inte en entydig eller perfekt lösning på alla problem.

Men ingen kan garantera att avtalet omsätts i praktiken, globalt eller i de enskilda länder som undertecknat det. Regeringar kommer och går, och avtal kan sägas upp. Kriser av olika slag kan snabbt få prioriteringar att skifta. Hur detaljer ska tolkas och arbetet konkret utvärderas kan bli framtida stridsfrågor. De klimatplaner som de enskilda länderna har i dag är långt ifrån tillräckliga för att förhoppningarna i Paris ska bli verklighet. Starka lobbyintressen kommer att fortsätta kräva subventioner av fossila bränslen.

Redan det faktum att avtalet nöjer sig med att de globala utsläppen ska börja minska ”så snart som möjligt” får varningsklockor att ringa. Förhandlarna gjorde sitt, men det svåraste – att förverkliga ambitionerna – återstår.

***

Angela Merkels första kommentar i helgen löd: ”Med det klimatavtal som slutits i dag har världssamfundet för första gången förpliktat sig att gå till handling i kampen mot den globala klimatförändringen. Oaktat det faktum att mycket arbete fortfarande ligger framför oss, inger detta hopp att vi ska klara av att säkra livsvillkoren för miljarder människor även i framtiden.”