Centralbankernas dilemma och räntedebatten i USA

Senaste gången den amerikanska centralbanken höjde styrräntan var sommaren 2006. Det har hänt en del sedan dess.

Då, i juni 2006, hade få utanför Apple hört talas om någon iPhone. Steve Jobs presenterade inte den första modellen förrän året därpå.

Facebook var ett slutet high school-nätverk i USA som knappt någon i Sverige ens visste existerade.

Twitter var nytt och lika okänt.

I Libyen styrde Gaddafi sedan decennier. I Egypten hade Mubarak härskat under ett kvarts sekel. I Vita Huset satt George W Bush, och de flesta trodde att Hillary Clinton skulle bli hans efterträdare. I Sverige var Göran Persson statsminister.

Och väldigt få ägnade några tankar åt den gigantiska lånebubblan på USA:s bostadsmarknad, som ett par år senare i en kedjereaktion skulle utlösa den globala finanskris med vilkens effekter många länder fortfarande kämpar.

Eurokrisen, den dramatiska och pågående händelseutvecklingen i Mellanöstern och Nordafrika, de stora flyktingkatastroferna, den nya oron i Kinas ekonomi, Rysslands aggression mot Ukraina – på bara nio år kan en värld förändras i grunden, genomgå många kriser och ställas inför helt oförutsedda utmaningar.

Den amerikanska centralbanken har alltså inte någon gång under dessa nio år vågat fatta ett beslut om höjd styrränta. Men på onsdag kan det vara dags. Efter minst ett år av tilltagande rykten, verkar allt upplagt för en höjning när centralbankens direktion möts. Fed-chefen Janet Yellen har inte gjort någon hemlighet åt vartåt det lutar.

Den positiva utvecklingen på arbetsmarknaden i USA fortsätter, med stärkt sysselsättning, stadig tillväxt och ökande reallöner. Samtidigt talar flera faktorer för att en stigande inflation – under lång tid ett icke-tema trots enorma penning- och finanspolitiska stimulanser – kan komma att skönjas igen nästa år.

Dessutom har det nu talats så länge om att en räntehöjning ska genomföras detta år, att marknaderna i hög grad redan anpassat sig inför ett sådant besked, utan dramatiska följder.

Ändå bävar många inför beslutet, och varnar – som alltid – för att en sänkning nu vore förhastad och kan hota vända de positiva trenderna. Dysterkvistar fruktar en återgång till mer normala räntenivåer, varnar för att inflationen fortfarande är alldeles för låg, att dollarn kan stärkas så mycket att det sätter världsekonomin i ny obalans, när utvecklingsländer och nyligen industrialiserade länder med stora lån kopplade till dollarn riskerar skuldkriser.

Hur det historiskt låga oljepriset kommer att utvecklas framöver är en annan svårbedömd faktor. Kinas ekonomi är ett också ett växande orosmoment. Utsikterna för amerikanska och europeiska exportindustrier är långt ifrån entydigt ljusa, trots en del lovande trender. Den som vill varna, kan alltid hitta sådant som får omgivningen att hålla andan.

Allt det där mynnar i räntepolitikens eviga dilemma. De flesta, åtminstone de särintressen som har mest att vinna och minst att förlora på en expansiv, förr eller senare ansvarslös, finans- och penningpolitik, jublar över sänkta styrräntor. Känslan av kris, av undantagsläge, låter sig alltid villigt kittlas, i synnerhet om andra får bära de långsiktiga riskerna.

Därför är det vanligtvis färre som välkomnar korrigeringar i den andra riktningen, trots att restriktioner i goda tider är förutsättningen för stimulanser i sämre konjunktur. Att höjda räntor för första gången på nästan ett årtionde skulle signalera att den amerikanska ekonomin går ganska bra och börjar tillåta en mer långsiktig strategi igen, glöms lätt bort.

Fakta, bedömningar och psykologi – amerikanska centralbanken har mycket att ta hänsyn till i sitt beslut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>