Sverige, landet utan regeringsalternativ

Sverige är just nu landet utan regeringsalternativ. Den här mandatperioden, förslösad från dag ett, riskerar att slarvas bort helt. Att förutspå var svensk politik kommer att befinna sig 2018 – i sak eller stämning – är nästan omöjligt.

Stadgan, hållningen och substansen saknas. Uppgörelser som träffas saknar övertygelse och samvete. Motsättningar och konflikter som hamnar i centrum saknar djup, konsekvens och begriplighet.

Frågor om migration, integration, öppenhet, ansvar, solidaritet och gränser, får med rätta stor uppmärksamhet. Där förs ordentliga idédebatter, om än ofta i alarmistisk tonläge, med konstiga infallsvinklar och ett stort godtycke.

Men väldigt lite av diskussionerna i övrigt tar på allvar tag i de största utmaningarna kring arbetsmarknad, näringar, utbildning, välstånd och välfärd. Hur resurser ska skapas, inte bara användas och fördelas, förblir den mest förtigna och ignorerade frågan i en känslomässigt panikslagen men intellektuellt torftig samhällsdebatt. Hur kan Sverige på bästa sätt förberedas, hållas ihop, göras öppet och förbli rörligt i ljuset av digitalisering, robotisering, klimat- och energiomställning, demografiska skiften och en global ekonomi i djup förändring? Sällan når debatten fram dit.

Trots åtta partier i riksdagen, finns inte ett enda regeringsalternativ som lever upp till grundkraven: tillräckligt stöd i riksdagen, en villighet att regera tillsammans och en idébaserad aning om vad det är man vill åstadkomma med ett regeringssamarbete utöver maktinnehavet i sig.

Söker man det sensationella i opinionsutvecklingen just nu, ligger det mindre i resultaten än i det faktum att resultaten inte ger någon som helst vägledning i regeringsfrågan.

***

Alliansen är under fortsatt avveckling. Den blottlagda klyftan mellan liberala och konservativa instinkter, driften isär mot helt olika sfärer när statsrådsposter inte längre disciplinerar, är välgörande för idédebatten, men får tanken på ett nytt samregerande att framstå som helt orealistisk. Utsikterna att på ett vettigt sätt kunna pressa ihop centerpartiets principiella hållning i migrationsfrågor med moderaternas, eller liberalernas sökande efter sin ideologiska kärna med kristdemokraternas omvandling, är nästan obefintliga. Det finns ingen näring kvar att hämta ur ett allianssamarbete.

Socialdemokraterna och miljöpartiet håller på att gå under av trycket det innebär att regera i minoritet utan väljarmandat, utan ett ideologiskt fundament som står pall mer än en galen höst och utan ett stabilt parlamentariskt underlag som går att kombinera med en genomtänkt reformpolitik på de områden där behovet är som störst. Att partier och partiledningar hamnar i svårigheter under mandatperioder, till och med döms ut som körda och sönderregerade, är inget ovanligt. Många återhämtar sig när reformer får tid att verka, klara linjer avtecknar sig och ministrar mognar i sina roller. Men det förutsätter att en genomtänkt regeringspolitik existerar. Och att den har tillräckligt stöd i parlamentet.

***

Så länge blockpolitiken förbli en utgångspunkt för partier, politiker, medier och debattörer kommer Sverige att sakna trovärdiga regeringsalternativ.

Det blir inte bättre av de två krav för att bryta låsningarna som nu börjar övergå från viskningar i bakgrunden till öppna kampanjer.

(1) Att socialdemokraterna och moderaterna ska samarbeta mer organiserat. i en jättekoalition. Underförstått kring en restriktiv migrationspolitik som gör de nu beslutade inskränkningarna av asylrätten permanenta och försöker neutralisera Sd genom att närma sig dem. Detta krav ackompanjeras vanligtvis av förhoppningen att miljöpartiet ska försvinna helt ur regeringsbilden.

(2) Att de tidigare allianspartierna ska försöka ta över som minoritetsregering och styra – i svek mot alla liberala principer och utan moralisk anständighet – med indirekt stöd av Sd.

Det är två dödgrävarscenarier för svensk politik. Det blir så, debatten förtynar, när det saknas regeringsalternativ som söker mandat för värderingsburna reformer som kan förverkligas i riksdagen och som har kraft nog att stå emot samtidens mest destruktiva, uppjagade och navelskådande tendenser.

En koalition mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, centerpartiet och liberalerna, förblir det ideologiskt intressantaste alternativet. Hur skulle en sådan regering, mötet mellan idétraditioner som nu tjurblänger på varandra i överdriven misstro, förändra dynamiken i svensk politik, och på försummade sakområden, i ett läge när det behövs som mest?

Dessvärre tycks de sakna mod och vilja att ta steget. Och Sverige står inför förlorade år.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>