Att rädslan ska ta över är det stora samhällshotet

”Ett gott humör”, skrev tyska journalisten Jan Ross i Die Zeit förra året, ”är en underskattad historisk kraft”.

Det kan låta provocerande i en samtidskultur som länge sett ilska, oro och vrede – den vaga, obestämda känslan av en hotad tillvaro, gärna långt ute på politikens ytterkanter – som de ädlaste av drivkrafter.

Men efter ett rädslans 2015, som tycks vara på väg att övergå i ett närmast skräckslaget 2016, är det en viktig påminnelse. Det är inte alltid som det mest uppjagade, högljudda, paranoida och konspirationsteoretiska förtjänar att romantiseras som radikalt och samhällskritiskt, inte ens om det gynnar klick, delningar, följarskaror och karriärer på nätet.

Intresset för nyanser, respekten för ärliga resonemang, nyfikenheten på fakta och samband, förmågan att föra samtal med oliktänkande – med ett leende, även självironiskt, till hands då och då – är en alltid hotad konstart. I skeden när det öppna samhället hotas blir beredskapen och viljan att föra svåra samtal, och stanna kvar i de samtalen med en gnutta gott humör i behåll, viktigare än någonsin.

Gott humör i det här sammanhanget ska inte tolkas som en passiv och opolitisk drift att försköna problem, blunda för konflikter, ta allt med ro och måla tillvaron ljus. Det ska tvärtom ses som en ingrediens i den djupaste och tåligaste formen av samhällsengagemang. Med åtminstone en gnutta konstruktiv vilja, tillförsikt och framåtblick i det politiska arbetet, med en anings tålamod inför tillvarons svårigheter, skapar vi bättre förutsättningar för att överhuvudtaget identifiera rätt problem, lösa dem, bedriva reformpolitik, åstadkomma förändringar och avvärja reella faror.

Ju tidigare spärren av irrationell rädsla och fördomsfull vrede slår till och avbryter all faktainhämtning, desto sämre blir våra möjligheter till kunskap och erfarenheter i möten med andra människor och miljöer.
Rädsla som baseras på spökhistorier, hörsägen och stereotyper, rädsla som är tom på konkreta erfarenheter och egna intryck, som odlas utan personliga möten och upplevelser, som helt saknar självkritik, är den allra farligaste.

I en stämning av rädsla går det blixtsnabbt att tolka det enskilda fallet som något allmängiltigt, att se varje rörelse över gränser som ett hot, uppfatta varje okänd människa som en aggression, i varje ny idé ana en wrecking ball. En sån rädsla, som kan jaga upp sig och inbilla sig saker, tro på alla rykten, bejaka alla skrönor, utan att prövas mot verkligheten, är hatets, våldets och främlingsfientlighetens jordmån.

Det är på den rädslan som extremister på allt fler håll i Europa nu söker exploatera i sin propaganda mot öppna gränser, öppna arbetsmarknader, mångfald, tolerans och rörlighet. Djupt auktoritära, nationalistiska, uttalat antiliberala krafter, med udden riktad mot invandrare och minoriteter, styr redan i flera av EU:s medlemsländer.
Den katastrof som en Le Pen med presidentmakt i Frankrike skulle vara kan inte uteslutas inför nästa val.
Och med några få undantag, till vilka dessvärre den svenska regeringen inte längre hör, befinner sig de politiska etablissemangen runt om inom den Europeiska unionen på idépolitisk reträtt inför den kulturella, politiska och ekonomiska främlingsfientligheten.

I Sverige tar det sig uttryck i en långsamt framväxande allians mellan vänster och höger kring en unken, förljugen politisk och ekonomisk folkhemsnationalism, där man nu sänker Sveriges asylpolitik till miniminivåer, söker komma bort från humanitära grundprinciper, undergräva barnperspektivet, försvåra för anhöriginvandring och avskräcka flyktingar att söka sig hit.

Plötsligt är det inte längre att människor flyr för sina liv från krigshärdar, terror och förtryck som anses vara det stora problemet och kräva extraordinära åtgärder, toppmöten och nytänkande, utan istället att rika, trygga, välorganiserade länder som Sverige – där arbetsmarknaden går bra, välståndet består och resurserna är stora – står inför en del ökade ansträngningar som en följd av enorma humanitära katastrofer i världen.

Bakom den tvärvändningen i perspektiv och prioriteringar, ligger ett ruttet resonemang som torde ha gått ungefär så här: Järnrör och rasism är inte populärt. Men stängda gränser och hårdare asylpolitik är så efterfrågat av så många, att en betydande del av den svenska opinionen är beredd att ha överseende med järnrör och rasism, om det är enda sättet att få minskat flyktingmottagande. Därför tror de stora partierna att de måste erbjuda väljarna en tuffare migrationspolitik, för att undvika att den organiserade rasismen får större politiskt makt.

De solidariska appellerna får vika för en rädslans politik, motiverad med antydningar om att migrationen hotar det svenska samhället, tryggheten, lönenivåerna, bostadsmarknaden, säkerheten.
I den andan har många kapitulerat i idédebatten och opinionsbildningen, under trycket från främlingsfientlighet och alarmism. Man vill inte motverka oron, man vill leda den in i sina egna opinionssiffror.

Den dramatiska förskjutningen av stämningsläget, den plötsliga, aggressiva rädslan, tas för oundviklig. Och när sedan små väljarströmmar eventuellt går från Sd till partier som nu också erbjuder stängda gränser men utan järnrör, jublar många över den lilla stapelrörelsen, men väljer att blunda för de historiska, sakpolitiska svek som föregick den.

Det är en förklaring till den sanslösa brist på tålamod och rimliga tidsperspektiv som råder i samhällsdebatten och diskussionerna om migration och integration.

Sofia Nerbrand, ordförande för Bertil Ohlininstitutet och återkommande krönikör i VK, uttryckte det bra i Svenska Dagbladet häromveckan: ”Så räds rädslorna. Våga tro på varandra och framtiden. Lita på att frihet och öppenhet i det långa loppet ger oss den säkerhet vi så djupt längtar efter. Det hårdaste försvaret mot krig, terrorism och våld sitter i idéklimatet och andra grundläggande institutioner som värnar individuella fri- och rättigheter. Det öppna samhällets fiender räds med rätta bildning, rättsstaten, fria medier, globalisering och pluralism. Vi bör bära huvudet högt.”

Eller som Vaclav Havel sa i ett tal 1999:

”The only thing I can recommend at this stage is a sense of humor, an ability to see things in their ridiculous and absurd dimensions, to laugh at others and at ourselves, a sense of irony regarding everything that calls out for parody in this world. In other words, I can only recommend perspective and distance. Awareness of all the most dangerous kinds of vanity, both in others and in ourselves. A good mind. A modest certainty about the meaning of things. Gratitude for the gift of life and the courage to take responsibility for it.”

Rädslan är det stora hotet.

 

***************

Ett par tidigare krönikor på temat (och för den som vill kommentera den här krönikan finns den även utlagd på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv):

Sverige skulle kunna bli ett land för hjältar

Det viktigaste ledarskapet kanske kommer inifrån oss själva

En samhällsdebatt tappar fotfästet

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>