Läs även bristfälliga böcker tillsammans med barnen

En personlig bekännelse först: Jag har förfärligt mycket litteratur som är ideologiskt omdömeslös, stötande stereotyp och med tveksamma politiska värderingar i mina bokhyllor.

Skulle jag plocka bort allt som i något avseende står i konflikt med mina liberala ideal om demokrati, mänskliga rättigheter, kulturell mångfald, tryck- och yttrandefrihet och internationell solidaritet, blev inte mycket kvar.

Skälet till det är enkelt: jag gillar ju det som svårt vänstervridna, antiliberala, delvis starkt intoleranta författargenerationer skrivit under den svenska efterkrigstiden – debattböcker, poesi, romaner, artiklar, essäer. Även under decennier när åtskilliga makthavare inom kultur, akademi och media aningslöst och i auktoritärt språkbruk hyllade eller ursäktade patriarkala, kommunistiska förtryckare.

Men det är värre än så: En av de politiker jag intresserat mig allra mest för på senare år, och vilkens insatser jag ständigt återkommer till som en komplex inspiration, är den västtyske socialdemokraten Herbert Wehner (1906-1990).

Han hade inte bara ett vidrigt stalinistiskt förflutet, utan var även efter sin omvändelse 1945 en auktoritär koleriker, föraktade journalister och ägnade sig åt brutala, interna härskartekniker, fostrad inom kommunismen som han var. Ändå gjorde han – efter att sent ha vaknat och mognat till nya värderingar – viktiga, uthålliga, modiga, av många beundrade insatser för demokrati, rättsstat, jämlikhet och försoning i efterkrigstidens Västtyskland.

Så komplicerad kan verkligheten se ut. Jag tycker att det är lite trösterikt. Det är livsvägarna, verken och insatserna som ofta är mest värda att ägna studier och tankar: De komplicerade. De som utvecklas. De som övervinner eller försöker gottgöra fel, brister, omdömeslöshet, nederlag. De som går att diskutera, som har raviner och branter, som är fulla av skuld men till slut inte gick förlorade, inte var förgäves, inte stod stilla. Av dem kan vi också lära, ibland mer än av de mest helgjutna förebilderna. Samtal behöver något att haka fast i, att ta spjärn mot, att brottas med.

Det betyder inte att de ska ursäktas eller relativiseras i efterhand. Tvärtom, de svarta kapitlen, de svåra förlöpelserna, ska fram. Och allt går inte att förlåta. Men att människor kan växa och mogna, komma till en omvändelse, inger hopp. Annars vore även en titt på dagens samhällsdebatt helt outhärdlig.

Vi kan tryggt utgå från att många av de som sänker nivån med ytterligheter intolerans och floskler så småningom kommer att möta andra, göra erfarenheter och gå in i nya faser av livet som nyanserar deras människo- och samhällssyn, och tvingar dem att ta ansvar för sina ord på ett nytt sätt. Och som lär somliga skillnaden mellan att predika normkritik och mångfald, och att praktisera det även i egna kotterier.

***

I går uppstod en hetsig debatt om Bonnier Carlsens överväganden att sluta ge ut barnboksförfattaren Jan Lööfs omtyckta böcker ”Morfar är sjörövare” och ”Ta fast Fabian”, på grund av de stereotypa skildringar av bland annat andra kulturer som förekommer där.

Det utlöser hos mig en å ena sidan, å andra sidan-reaktion. Att ett förlag överväger att i framtiden sluta återtrycka böcker som i vissa avseenden åldrats svårt och som upphovsmakarna inte vill omarbeta i efterhand, är något annat än att sedan länge utgivna böcker aktivt rensas bort från hyllor, göms eller förstörs. Om Bonnier Carlsen inte ger ut fler ”Morfar är sjörövare” är det ett annat slags beslut än om ett offentligt bibliotek skulle börja ta bort de utgåvor som lästs av generationer barn. Även det förstnämnda går att kritisera som ett sätt att sudda ut kulturarv. Men jag kan ändå hysa förståelse för varför ett förlag tvekar av skäl som i det här fallet, och ser hellre en för stor medvetenhet om negativa stereotyper mot minoriteter än utpräglad aningslöshet.

Det är något annat som stör mig i den här och liknande debatter. Den brist på förtroende som många tycks lida av inför föräldrars och barns förmåga att läsa, diskutera och förhålla sig till även det som inte är perfekt, normerat och i alla avseenden försvarbart.

Lööfs böcker kunde ju ses som en gyllene chans till samtal med barn även om just stereotyper – olika slags stereotyper, som berättarstil, som fördomar, som uttryck för en viss tids begränsade perspektiv. Samtal om hur verk kan rymma både det fantastiska och tveksamma, hur kunskap kan öka från en epok till nästa, hur man kan läsa gamla böcker i dag och lära sig andra saker av dem än det som känns mossigt.

Läsa, diskutera, läsa igen, fundera tillsammans, läsa andra böcker, sätta in i ett sammanhang. Så tar en bildningsprocess sin början. Så skapas en vana vid och förmåga även till samtal som inte är enkla från början, en djupare historie- och människosyn.

Om vi förvägrar barn möten med historiens komplexitet, om vi skyddar dem från det som skär sig, inte följer rätt mönster och känns problematiskt, då bäddar vi kanske på allvar för intolerans, aningslöshet och instinktiv misstro mot allt som avviker.

*********************************

(Den här krönikan har stått i VK. Bloggen används i huvudsak som textarkiv, det går inte att lämna kommentarer här.)