2000-talet avgörs nu och inga goda krafter får fly arenan

Det hände sig i ett annat århundrade. Senaste gången schweizaren Roger Federer missade en grand slam-turnering i tennis hade Göran Persson fortfarande större delen av sin tid som svensk statsminister framför sig.

Bosse Ringholm var relativt nyutnämnd finansminister. Anna Lindh var sedan ett knappt år tillbaka utrikesminister.

Tony Blair skulle sitta ytterligare åtta år som premiärminister i Storbritannien.

För Bill Clinton återstod ett och ett halvt år av dramatik i Vita huset. Rysslands president hette Boris Jeltsin.

IT-bubblan var inne i sin mest hysteriska börsfas och skulle krascha med globala återverkningar ett drygt år senare.

Charlotte Nilsson hade vunnit det årets Eurovision Song Contest med låten ”Take Me To Your Heaven”.

Björklöven hade några månader tidigare åkt ur Elitserien och laddade upp inför en säsong som skulle lyfta dem tillbaka direkt upp i högsta serien igen.

Och det som skulle visa sig bli Sara Lidmans sista roman, ”Oskuldens minut”, var alldeles ny och på väg att få fina recensioner i tidningarna.

***

Det var alltså på hösten 1999. Långt från alla strålkastare åkte en 18-årig, långhårig, nervös Roger Federer ut i kvalet till US Open mot landsmannen Ivo Heuberger, i ett New York där de två tornen på World Trade Center reste sig mot himlen med samma lugn som när fransmannen Philippe Petit ett kvarts sekel tidigare, i gryningen 7 augusti 1974, spände upp sin lina mellan dem och vandrade ut i friheten och tomheten på 417 meters höjd.

Terrorattentatet mot World Trade Center var visserligen ett oroligt samtalsämne, men syftade på sprängdådet i garaget under det norra tornet februari 1993, då sex människor dog.

US Open 1999 spelades utan Roger Federer, och i en på många sätt annan tidsålder än vår. Radikala och dramatiska omvälvningar har skett, tekniskt, ekonomiskt, kulturellt, geopolitiskt, runt om i världen.Men Federer – om vilken författare har skriver essäer som ”When Roger Federer loses, smart people get sad” och ”Federer as Religious Experience” – har ställt upp i varenda grand slam-turnering sedan dess, 65 stycken i rad.

Just nu spelas Franska öppna mästerskapen, och en under våren skadad Federer är inte med. Han saknas i Paris, saknas i arenan, för första gången på 17 år.

***

I Paris den 23 april 1910 höll Theodore Roosevelt det kanske mest berömda tal som en amerikansk expresident någonsin hållit. Det har gått till historien som ”The Man in the Arena”-talet på grund av de här ofta citerade orden:

”It is not the critic who counts; not the man who points out how the strong man stumbles, or where the doer of deeds could have done them better. The credit belongs to the man who is actually in the arena, whose face is marred by dust and sweat and blood; who strives valiantly; who errs, who comes short again and again, because there is no effort without error and shortcoming; but who does actually strive to do the deeds; who knows great enthusiasms, the great devotions; who spends himself in a worthy cause; who at the best knows in the end the triumph of high achievement, and who at the worst, if he fails, at least fails while daring greatly, so that his place shall never be with those cold and timid souls who neither know victory nor defeat.”

Theodore Roosevelt förändrade den amerikanska presidentrollen på ett sätt som haft återverkningar ändå in i vår tid. Jeffrey Tullis visar i sin ”The Rhetorical Presidency” hur Roosevelt, och senare Woodrow Wilson, bröt mot den tradition av kommunikativ återhållsamhet och bara försiktigt kampanjande som varit norm ända sedan Thomas Jefferson.

På ett annat sätt än föregångarna började den progressive Roosevelt bejaka presidentämbetets retoriska möjligheter i direkt kommunikation med väljarna, möjligheter som hade förstärkts redan av den tidens av tekniska utveckling.

Han hade en oreserverat positiv syn på den aktiva, uttrycksfulla presidentmakten och ersatte den gamla rädslan för demagogi med en tro på väljarnas ansvarsutkrävande vid nästa val.

***

Nu när grov populism, aggressivitet mot oliktänkande och förakt för fakta tar över på politikens ytterkanter – och i av sekterism och algoritmer likriktade flöden på nätet – när nyauktoritära, revolutionsromantiska, främlingsfientliga tendenser växer sig allt starkare i både Europa och USA, och extrema politiker som Donald Trump i USA och Marine Le Pen i Frankrike hoppas nå presidentmakten i sina respektive länder, känns den traditionen kanske mindre tilltalande igen.

Tidigare den här veckan höll journalisten Anne Applebaum årets Wibbleföreläsning hos Bertil Ohlininstitutet på temat: ”Open Society and Its Enemies in Europe and America 2016.” Hon gjorde en lysande, och dyster, analys av den politiska dagssituationen och tidens antiliberala, destruktiva tendenser till vänster och höger.

En av hennes många tänkvärda iakttagelser handlade om i hur hög grad Donald Trump är en kandidat som återspeglar sin tid, reality showernas, faktaresistensens, etablissemangsföraktets och de sociala mediebubblornas tid. Han bryter mycket medvetet, och hittills dessvärre framgångsrikt, mot alla normer om vad som anses utmärka en seriös politiker.

Det som utspelar sig på båda sidor av Atlanten, är en kamp om vad som ska prägla och känneteckna vår tid. Vilken människosyn, vilket sätt att förhålla sig till fakta, till öppenhet, mångfald och minoriteter, till demokrati och välstånd, till internationellt samarbete och grundläggande ideal i politik och samhälle.

Inga goda krafter får fly arenan. 2000-talet har börjat och avgörs nu.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>