Energiuppgörelse som mynnar i ett rungande: ”vi får väl se!”

Uppgörelsen om energipolitiken mellan socialdemokraterna, miljöpartiet, moderaterna, kristdemokraterna och centerpartiet följer vid det här laget välkända och motsägelsefulla mönster.

Den rymmer samma kluvenhet som allianspartiernas kompromiss kring kärnkraften 2009 och alliansregeringens energipolitiska förslag 2010. De har alla varit överenskommelser mellan starkt skiftande verklighetsuppfattningar – mellan kärnkraftsanhängare och kärnkraftsmotståndare – som mynnat i rungande, gemensamma ”vi får väl se!”.

Hindren för nyinvesteringar i kärnkraft har tagits bort. Samtidigt som beslutsfattarna betonat att de förnyelsebara alternativen är framtiden, att kärnkraften ska bära mer av sina egna försäkringskostnader och att ny kärnkraft inte ska subventioneras.

Den uppgörelse som nu presenterats bygger på givande och tagande. Målet slås fast att Sverige år 2040 ska ha en 100 procent förnybar elproduktion. Stora satsningar ska ske på de förnyelsebara alternativen, deras driftsvillkor och utbyggnad. Bland åtgärderna finns att skatten på vattenkraft ska sänkas, systemet med elcertifikat förlängas och elnäten moderniseras.

Allting tillspetsas dock av den heta debatt som förs om vilka förnyelsebara energislag som egentligen är önskvärda. I formuleringen om en helt förnyelsebar elproduktion fram till 2040 betonas också att det ”är ett mål, inte ett stoppdatum som förbjuder kärnkraft”. Följdriktigt ges kärnkraftsindustrin nu bättre ekonomiska villkor när effektskatten avvecklas, med början nästa år.

Alla har de senaste åren trott och sagt att det är de andra som minsann kommer att få se vad uppgörelserna i realiteten innebär. En lång, klimatsmart och lönsam framtid för kärnkraften med helt nya reaktorer? Eller bara en avveckling av kärnkraften inom några decennier, eftersom nya reaktorer utan subventioner och utan någon lösning på avfallsfrågan vore ekonomiskt vansinne och en miljöpolitisk omväg?

Partier som bråkat och velat om detta sedan 1970-talet har kunnat skaka hand över ett och samma dokument genom att helt enkelt avstå från att formellt försöka förutspå framtiden.

Miljöpartiets tolkning av den nya förslaget skiljer sig helt från moderaternas, trots att båda ställer sig bakom samma text. Och från var sitt håll kritiserar kärnkraftsvännerna i liberalerna och kärnkraftsmotståndarna i vänsterpartiet, uppgörelsen. Givetvis med helt olika tolkningar av den.

Man behöver inte nödvändigtvis se all denna motsägelsefullhet som något negativt. Vad politiken gör på energiområdet är att avvakta utvecklingen, ekologiskt, tekniskt och ekonomiskt, i ett läge med många målkonflikter och svåra avvägningar i skärningspunkten mellan klimat, landskapsmiljö, energiförsörjning och konkurrenskraft.

Min uppfattning är fortfarande att kärnkraften är en ändlig, osäker, smutsig och dyr energikälla i en tid där utvecklingen av de förnyelsebara alternativen går allt snabbare. Investeringar i nya reaktorer vore varken ekologiskt försvarbart eller samhällsekonomiskt rationellt.

Jag tror att kärnkraftsskeptikerna kommer att få rätt. Men få förnyelsebara alternativ är utan problem. Och klimathotet, med nödvändigheten att radikalt få ner utsläppen av växthusgaser, har satt kärnkraftsdebatten i ett delvis nytt ljus. Jag har inget problem med en energipolitik över blockgränsen som på just den punkten avvaktar och säger ett: ”vi får väl se!”

*********************************

(Texten har publicerats även i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)