Vattenfall borde skämmas och backa om jobben i Jokkmokk

De orörda dragen, som lämnades ifred, blev med tiden undantag i en historia om exploatering och ingrepp. Svenska staten tog sig under 1900-talet bryska friheter i norrländska älvlandskap. Dess representanter vek ut kartor över markerna, räknade, projekterade, grävde och dämde upp, beslutsamt, utan ånger- eller återställningsmöjligheter.

Med hårda nypor, finstilta halvsanningar och minimala återbetalningar fick Vattenfall grepp om vattenflöden, människor och lokalbygder; förvandlade dem med myndiga, tunga hänvisningar till behovet av storskalig, inhemsk, nationell energiproduktion.

Det var på flera sätt ett nationellt vägval, utsträckt över decennier, där naturvärden och lokala livstraditioner delvis, ibland helt, underordnades andra hänsyn.

Gamla urkrafter tämjdes, reglerades och utvanns för pålitlig, billig energi till industrier, järnvägstransporter och hushåll.

Och för att göra dåtidens beslutsfattare rättvisa: ofta handlade själva utbyggnaden om fullt rimliga prioriteringar. I historien om Sveriges långa väg från djup fattigdom till trygg välfärd, via industrialisering, demokratisering, sociala reformer och ekonomisk modernisering, är vattenkraften ett viktigt kapitel, en av välståndets förutsättningar.

Det går inte att förstå ivern och beslutsamheten i exploateringsprocessen, eller varför kampen för de sista, orörda älvarna blev så lång och intensiv – och inte alls präglades av någon enighet varken lokalt eller nationellt – om man inte sätter in vattenkraften i en historisk kontext.

Vattenkraften som energikälla har förstås långt djupare rötter än så, men för den svenska elproduktionen började den få sin avgörande betydelse på 1910-talet när de första stora kraftstationerna byggdes.

Ett av dem var Porjus kraftverk i Luleälven i Jokkmokk, som skulle förse malmbanans järnvägstransporter och Norrbottens nya industrier med elkraft.

Det var ett omfattande projekt mitt under den pågående andra industriella revolutionen i Sverige, kopplat till tidens enorma framtidsdrömmar om jobb, välstånd och uppsving.

I sjätte bandet av Nordstedts ”Sveriges historia”, om åren 1830-1920, beskrivs arbetet med Porjus kraftverk så här:

”Mat, verktyg, sprängämnen och förnödenheter forslades de fem milen från järnvägsstationen i Gällivare på ryggen av bärare, som också måste föra med sig sin egen proviant. Maskiner och stora verktyg plockades ned och fördelades i mansbördor. På vintern, när myrarna frös till, kunde man lägga räls på marken för att frakta godset eller använda slädar. Ett par tusen människor slog sig ned i baracker och skogskojor vid Porjusfallets stränder. De försvann lika fort som de dykt upp när kraftstationen var färdig efter fyra år.”

Redan där går det att ana ett tema och dilemma som skulle bli återkommande i den svenska vattenkraftens utbyggnad från pionjäråren och fram till i dag. Det har funnits en baksida:

För om var makten legat och vart profiten gått, har det aldrig rått någon tvekan. Sett i relation till vilka enorma vinster som gjorts, har de investeringar och jobb som gått in i lokala ekonomier och arbetsmarknader varit begränsade. Det som utvunnits och fraktats bort har vida överstigit det som blivit kvar eller getts tillbaka.

Friheterna staten tog sig – med motiveringar om och ambitioner för hela landets utveckling – har under det sekel som gått skapat en motsvarande skyldighet att ta ansvar för, ge tillbaka till och inte sabotera för de vattenkraftkommuner som exploaterades under 1900-talet. De som fick se avtal och regelverk utformas för helt andra intressen än de lokala.

Vissa grundläggande krav måste kunna ställas på dagens Vattenfall om rättfärdighet, historisk och kulturell medvetenhet, insikt om det egna arvet, respekt för de orter som burit upp företaget. Vissa övervägningar i beslut och lokaliseringar går inte att slita bort från rötterna, från bygderna där allting började, där energin, själva förutsättningen, funnits hela tiden.

***

Nu står en ny strid i Norrland – Lycksele har redan flera sådana bakom sig de senaste åren – om jobb och framtid i en liten kommun som hotas med irrationella, totalt onödiga nedskärningar av en serviceverksamhet som måste anses ha bättre förutsättningar, tekniskt och ekonomiskt, än någonsin förr att bedrivas i norra Sverige.

Den här gången är det Vattenfall Accouting som vill lägga ner sitt kontor för fakturahantering i Jokkmokk, något som skulle riskera att ta bort 40 arbetstillfällen i den lilla kommunen.

Det vore en sällsynt historielös, ignorant och ogenomtänkt centralisering.

Vattenfall borde skämmas över förslaget och backa direkt från nedläggningen av viktiga, redan kostnadseffektiva jobb i en kommun som symboliserar så mycket av företagets och den svenska energiproduktionens rika historia.

Tänk att de ger sig på Jokkmokk av alla ställen. Kampen för Vattenfall-jobben där är en angelägenhet och skyldighet för hela landet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>