Liberalerna står inför ett avgörande vägval
(En på grund av dagens uppflammande debatt inom liberalerna uppdaterad version av en krönika från förra året)
***
Politiska partier kan förändras genom att de gradvis eller abrupt byter plats i partilandskapet. De förnyar sig då genom att inta nya positioner i olika sakfrågor, skifta prioriteringar och, i takt med att medlemmar kommer och går, börja förändras till sina värderingar. Eller åtminstone till tolkningarna av vad vissa ideologiska värdeord innebär i givna situationer.
Sådana partier rör sig snabbare än samtiden – på gott eller ont beroende på betraktarens utgångspunkter.
Men partier kan också förändras genom att de står helt stilla, frusna i position och världsbild, i ett partilandskap och ett samhälle som befinner sig i rörelse genom nya erfarenheter, människor och kriser. När debatten får andra tyngdpunkter, ägnar sig åt tidigare glömda problem och därför förvandlar det som en gång var centrala marker, till en plötsligt periferi, kan ett parti som slumrat till snabbt upptäcka sig ha tappat relevans och närvaro.
Sådana partier rör sig långsammare än samtiden – vilket även det kan ses som både hedervärt och sorgligt, ståndaktigt eller stockkonservativt, beroende på vad som sker i samhället.
Att undvika båda förebyggande opportunism och orubblig dogmatism är en utmaning för alla rörelser som vill överleva mer än bara ett par decennier.
Beroende på vilken ideologisk grund man har och vilka frågor man tycker är sin tids viktigaste kan partier uppfattas befinna sig i precis rätt fas i sin utveckling, vid precis den tidpunkt när de behövs som bäst. Eller med rätt drivkrafter på fel tid och plats, långt från händelsernas centrum. Eller mitt i stormen i ett skede när man av värderingsskäl absolut inte vill se dem där.
Och ibland passerar rätt parti, rätt företrädare och ett avgörande ögonblick varandra som skepp, vindar och kust om natten utan att mötas. När gryningen kommer, är chansen borta.
Så frågan, i en på många sätt usel mandatperiod, bör kanske inte formuleras: Vore Birgitta Ohlsson rätt ledare för liberalerna? Utan istället: Finns det liberala parti kvar, eller har det hunnit växa fram, för vilket Ohlsson vore det givna ledarvalet inför 2018?
Väcker hennes politiska tyngdpunkter mer illusioner om vad liberalerna hade kunnat vara 2016, än de säger något om hur Ohlsson skulle passa som partiledare för det L som i dag kanske inte befinner sig riktigt där vi tror?
Så här skrev jag i en ledare i november 2014 med rubriken ”Fp borde skifta till Birgitta Ohlsson redan nästa år”:
”Ska man bedöma vad en politiker står för ideologiskt och vilka möjligheter hon eller han har att prägla ett lands politik, gäller det att tänka tredimensionellt. Den antiintellektuella vänster-höger-skalan ger ingen vägledning. Man ska inte se en ideologisk profil, som en punkt på en skala, utan som en volym i ett rum. Hur många kubikmeter täcker det in och i vilka riktningar? Birgitta Ohlsson är bevandrad, glasklar och ministererfaren i den utrikes- och säkerhetspolitik som kommer att stå i centrum framöver. Hon har med sin liberala, radikala feminism stor trovärdighet i den nya jämställdhetsdebatt som redan inleddes under valrörelsen. Hon driver sedan många år principfast livsstils- och toleransfrågor. Hon är en idéorienterad debattör med en talang för klarspråk i pragmatikernas epok. Dessutom väcker hon nyfikenhet och respekt långt utanför sitt eget parti och på båda sidor den gamla blockgränsen. (…) Birgitta Ohlsson som liberal partiledare skulle bidra till att ge svensk politik en ny och intressant dimension.”
De senaste åren har präglats av händelser som förstärkt intrycket att Ohlsson skulle ha förutsättningar att göra liberalerna relevantare i samtidsdebattens centrala delar.
För en feministisk, liberal utrikespolitik har kampen stått i centrum för behovet av en större, samordnad insats från världssamfundets sida mot IS och dess barbariska terror i Syrien och Irak – ett fasansfullt skeende för vilket delar av den annars så upprops- och demonstrationspigga, svenska vänstern förefallit besynnerligt ointresserade.
Birgitta Ohlsson har också visat att hon kan ta ekonomiska principdiskussioner om sambandet mellan arbete, tillväxt och välfärd som får vänstern att himla med ögonen.
Och i ett dystert läge när de utpräglat liberala rösterna i migrationsdebatten är för få, och det principfasta försvaret för öppna gränser, mänskliga rättigheter och internationell solidaritet börjar ersättas av ängsligt anpassande till Sd:s världsbild inom många partier, skulle det vara spännande att se hur ett liberalt parti med Birgitta Ohlsson som ledare uppträdde.
En bok som gjort stort intryck på mig, och som jag ofta återvänder till, är ”Versuchungen der Unfreiheit” (”Ofrihetens lockelser”) från 2006 av den tysk-brittiske liberale sociologen och författaren Ralf Dahrendorf. Han skriver där om orsaken till att vissa intellektuella i avgörande ögonblick tycks immuna mot ofrihetens läror, medan andra ständigt fascineras av, letar ursäkter för och blir medlöpare till nazism, kommunism och andra antiliberala ideologier. Vad har utmärkt de intellektuella i historien som håller fast vid en liberal hållning även i totalitära tidevarv?
Samma fråga kan ställas om partier, när nya strömningar ställer värdeord på sin spets: vilka står pall? I ett Europa där höger- och vänsterextremism gör sig påminda, där främlingsfientliga rörelser rycker fram i lokala och nationella val, söker blicken efter liberala rörelser som just står pall.
Och de liberala alternativen måste företrädas med övertygelse, principfasthet och mod, inte vattnas ur i eftergifter och anpassning. De som aldrig tar en debatt, aldrig gör en markering, aldrig ser ut att sätta långsiktiga idéer och värderingar framför kortsiktiga överväganden, aldrig med sin hållning blir obekväma för de vindkänsliga, aldrig ställer sig upp först, kommer heller aldrig att engagera och få fler med sig i ett motstånd mot populister och auktoritära krafter. Även ur den aspekten är Birgitta Ohlsson sitt partis ledande namn.
***
Alla partiers vägval är viktigare än på länge, och kommer att färga svensk politik under överskådlig tid. Liberalerna, med sitt ideologiska arv, bör tänka över sina prioriteringar noga.
När konflikten inom L:s högsta ledning nu blivit uppenbar, och det ser ut att gå mot en intern strid även om vem som ska leda partiet i nästa valrörelse, är det en debatt som är större än rena personfrågor eller enskilda sakdebatter. Det handlar om ett mer grundläggande vägval, där partier som gör anspråk på att företräda liberala idéer inte får börja svaja..
Ett liberalt parti med Birgitta Ohlsson som ordförande, eller som en ledande kandidat och profil skulle fortfarande ha en chans att göra sig ideologiskt relevant och trovärdigt inför 2018. Efter den spricka som blottats, där Ohlssons motståndare försöker få bort henne helt, går det inte att skjuta upp det avgörandet, det ledarskiftet, längre.
************
Fler krönikor på liknande tema’:
