När liberalismen behövs som mest får inte liberala partier svika

”Om det andra kan jag säga: Jag vet att livet fortsätter och troligen är lika intressant som förr. Jag har ju sett hur det fortsätter. Men min penna är inte så villig att anteckna. Ibland gör jag en aftonpromenad i vår stad och går upp till farfars gamla hus vid slottsbacken och betraktar det innan solen går ner. Då fortsätter jag oftast fram till det fyrkantiga tornet som ännu står. Jag lägger handen på muren. Jag tycker att den svettas ångest och att den ska fortsätta med det så länge tornet står, kanske i hundra, kanske i tvåhundra, trehundra eller tusen år. Känslan gör mig nedstämd.”

(Ur Daniel Drouins protokoll, i Eyvind Johnsons ”Drömmar om rosor och eld”.)

***

Det är 2010-talets mest oroväckande paradox: I ett skede när behovet av, längtan efter och ropen på en aktiv, modig, principfast, temperamentsfull, bråkig, i många riktningar obekväm och för långt fler människor inspirerande liberalism, är större än på mycket länge, så tycks liberala partiorganisationer runt om i Europa vilja göra sig så små, ängsligt strategiska, konflikträdda, urvattnat borgerliga (redan ordet är vämjeligt tomt på substans), själlösa och allmänt svåridentifierade som möjligt.

Det är svårt att förstå varför.

Extremismen blossar upp, gång på gång, i flera olika våldsamma skepnader, alla riktade mot det öppna samhället. Den organiserade främlingsfientligheten vinner mandat, makt och gehör i demokratiska församlingar runt om i Europa. Separatism och nationalism är på frammarsch överallt. Rasistiskt och sexistiskt näthat, liksom fundamentalistiska patriarker som utnyttjar det omgivande samhällets naivitet, håller på att i praktiken föra rättighets- och jämställdhetsdebatten bakåt flera decennier. Nyauktoritära läror får höger och vänster att förenas i en trendig och majoritetsduglig antiliberalism.

Och den svåra, men viktiga, diskussionen har dragit igång om mening, djup, andlighet och känsla av sammanhang i människors liv, även i det superrationella och välorganiserade samhälle som trodde sig ha kommit så långt.

***

I nästan varje politisk fråga mobiliserar extrema rörelser, med passioner, snabba, stora gester, glödande övertygelse och allt mer skamlös aggression mot oliktänkandee. Det vore gränslöst naivt att tro att inte liberala krafter i det läget måste uppbåda sina bästa argument och företrädare, och ta sig an samma frågor, utifrån grundläggande värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter, humanitet, internationalism och mångfald.

Det finns, förstås, inget automatiskt samband mellan partiers namn och partiers ideologier. Och bärarna av idéer och idéarv är ofta helt fristående. Men de flesta demokratier bygger på någon form av partiväsende. Att människor möts i sammanslutningar, organisationer eller föreningar är nästan alltid en förutsättning för långsiktighet, helhet och samtalskultur i politiken. Därför har det, när en våg av farlig antiliberalism sköljer över Europa, avgörande betydelse hur just liberala partier beter sig, förmår mobilisera företrädare, tar för sig i debatten och väljer att prioritera.

***

Intern konformism, minimala konfliktytor, blöta fingertoppar i vinden, en ängslig tysthetskultur, en förebyggande anpassning till tidsandan och en inre lojalitet mot toppstyre, bör rimligen hamna långt ner på listan över vad liberala partier ska vårda. Begrav inte den organiserade liberalismen under en hög av pr-, bolagslednings- och management-babbel. Det finns ett språkbruk och en ängslighet som kletar ner och proppar igen samtiden med meningslöshet.

När jag hör ordet förändringsarbete, eller stöter på uttrycket interna processer, eller ser gnöl om att en kontrovers, en konflikt, syns utåt, blir omdiskuterad i media, levs ut inför mångas ögon, så undrar jag hur få som ännu finns kvar som minns livet och mångfalden i de gamla, samhällsbärande organisationerna.

En maktkamp måste inte handla om personers intressen i första hand. Den kan lika mycket kretsa kring idéer och idéarv, åt vilka olika debattörer ger olika röst.

I de riktiga, levande, breda, rikt sammansatta, frodiga, skummande folkrörelserna från förr, släpptes personligheterna och temperamenten, de eldfängda, ifrågasättande, otåliga övertygelserna fria i debatt och opinionsbildning. Folkrörelserna frigjorde och möjliggjorde de individuella insatserna. De bråkiga, självständiga vägröjarna var bara så många fler inom organisationernas kollektiva ramar förr i tiden. I dag är de, i förkrympta partier, få och ganska ensamma. Ett mindre antal eldsjälar kämpar på, men i motvind och utan att få tiden att räcka till. Och blir de för respekterade, får de för stort genomslag, då stämplas de snabbt som ett problem om deras engagemang inte fått klartecken av den interna byråkratin.

Istället för att söka mobilisera så många framträdande personer som möjligt, som kan ge kraft åt ett liberalt motstånd mot extremism och främlingsfientlighet, har vi de senaste dagarna sett hur liberalernas ledning i Sverige ägnat intriger åt att sänka en av sina få riktigt, långt utanför den egna organisationen ansedda företrädare. Det är bedrövligt.

***

Skillnaden, för att ta upp den viktigaste av de frågor som varit uppe till debatt, mellan att rycka på axlarna åt en legitimering och normalisering av samarbete med rasistiska partier, som vore det fråga om en parlamentarisk pragmatism vilken som helst, och att i ett sådant samarbete se ett oacceptabelt svek som det bör vara just liberala rörelser första skyldighet och instinkt att bekämpa, är fundamental.

Den är så stor att den förr eller senare måste få mynna i en maktkamp om hur ett liberalt parti ser på sitt eget existensberättigande. Och väljer man att sväva på målet om det, ser man inte i motståndet mot rasism och främlingsfientlighet en allt överskuggande liberal uppgift, inleder man – tror jag – sin egen avveckling.