Ericssons neddragningar både svårt slag och tankeställare

Trots onda aningar under veckor och månader, rykten, spekulationer och till slut säkra källor om vad som är på gång, är det ändå först när beskedet blir officiellt, som allvaret och omfattningen går upp på riktigt för alla inblandade, och för hela samhället.

Ericsson, ett av de centrala företagen i historien om det svenska välståndsundret, vill dra ner på 3000 jobb i Sverige. Fabriksproduktion läggs ned. Tjänster inom forskning och utveckling dras in, för att möjliggöra nyrekryteringar av ingenjörer i en nyprioritering. Värst drabbas Borås och Kumla, men även andra orter berörs. Lägger man till de mycket negativa följderna för underleverantörer och servicesektor, växer de lokala konsekvenserna ytterligare.

Även om det finns beredskap, åtgärder, stöd till de uppsagda och omställningsprogram, och de här regionerna har lång erfarenhet av strukturomvandlingar, är oron och uppmärksamheten som dagens besked utlöst berättigade. För den här strukturomvandlingen är av ett nytt slag – på både gott och ont.

Motiveringen till neddragningarna är att Ericsson är inne i ett nödvändigt teknikskifte, att det handlar om en omprioritering för att möta global konkurrens, få kompetens att hänga med i utvecklingen.

Det är, som många påpekat, hoppingivande att det trots allt finns med framtidssatsningar i Ericssons strategi.

Men en sammantagen neddragning är en neddragning, i det här fallet av tusentals jobb. I en bransch och ett företag som man inte kan säga hör gårdagen till.

Även om nya tjänster skapas och den globala teknikkonkurrensen en realitet, vore det för lättvindigt att tona ned vad Ericssons uppsägningar och värdetapp säger om problemen för Sverige som industrination. Och om den nya digitaliserade ekonomin. För det finns, där har IF Metall goda grunder för sina protester, en sammanhängande kedja mellan forskning, utveckling och produktion, som om den bryts givetvis får konsekvenser för svensk industri, sysselsättning och konkurrenskraft. När det väl är bruten, är den svår att återskapa.

Man ska aldrig överdriva enskilda händelser. Men Ericssons uppsägningar hänger ihop – om inte direkt, så indirekt – med den stora frågan: Hur ser framtidens samband ut mellan tillväxt, forskning, utbildning, löner, jobb, skattebaser och välfärd – när digitalisering och automatisering tagit ytterligare fart?

Här finns det större möjligheter än vad pessimisterna vill erkänna, men också uppenbara problem som inte går att rycka på axlarna åt, och som ytterst berör även demokrati och social sammanhållning. Om inte politik och samhälle hänger med när tekniksprång radikalt förändrar förutsättningarna står vi snart inför frågeställningar som kanske blir långt svårare än 1970-talets motsvarigheter. I det konstaterandet ligger ingen uppgivenhet, utan en uppmaning.

Ericssons besked är ett svårt slag för de som sägs upp, deras närmaste och deras hemorter. Men det är också en tankeställare för hela Sverige om framtidens ekonomi, industri och arbetsmarknad.