Frihetens och uppbrottets musik utan några ledband

Frihetens musik skrämmer människor, skriver Salman Rushdie i en essä om rockmusik, ”och utlöser alla möjliga slags konservativa försvarsmekanismer. Så länge Orfeus kunde höja sin röst i sång kunde inte menaderna döda honom. De skrek de, och deras gälla kakofoni dränkte hans musik, deras vapen träffade sitt mål och han föll och de slet honom i stycken.”

Till dem som Rushdie nämner hör Bill Haley, Elvis Presley, Lou Reed, Jerry Lee Lewis och, förstås, Bob Dylan. Han påminner om rockmusikens oppositionella ursprung, ”dess fornstora dagar som ett hot mot etablissemanget”, och rockens ”råa, självsäkra upprorsanda” som fick ”detta märkliga, enkla, överväldigande oljud” att erövra världen i mitten av förra seklet, överskrida alla ”språkliga och kulturella gränser och barriärer” och blev ”det tredje globaliserade fenomenet i historien efter de två världskrigen.

Det var, minns Rushdie, ”befrielsens musik, alltså talade den till unga människors fria anda överallt”. Och så citerar han Dylan ur ”Subterranean Homesick Blues”: ”Don´t follow leaders. Watch the parking meters.” Rushdie längtar tillbaka ”till den gamla anda av oberoende och idealism som en gång, satt till smittande musik, bidrog till att få slut på ett annat krig, det i Vietnam.

Rushdie hör, föga överraskande, till dem som välkomnade Svenska akademiens beslut i veckan att tilldela Bob Dylan årets nobelpris i litteratur. Även Toni Morrison, den senaste amerikan som fått litteraturpriset, och en författare med stark känsla för litteraturens djupaste rötter och populärkulturella lån, har gett sin välsignelse och kallat det ett ”imponerande val”.

Orham Pamuk har i ”Istanbul. Minnen av en stad”, skildrat hur han en turbulent sommar i ungdomen ”hörde Bob Dylan och Beatles, spelade poker och Monopol”. Vaclav Havel berättade ofta om hur viktig Lou Reeds musik var för de intellektuella i den tjeckoslovakiska motståndsrörelsen före Berlinmurens fall. Havels biograf Michael Zantovsky skriver i sin bok om hur Bob Dylan inspirerade unga tjeckiska artister att skapa en egen tradition av protestsånger mot förtryck.

Överallt i gränslanden mellan kultur och politik under 1900-talets sista decennier – i minnen och memoarer, i romaner och poesi, i vittnesmål om vad man lyssnade till och snackade om, dyker Dylan eller andra i hans efterföljd upp som förebilder, inspirationskällor eller symboler för tidens uppbrott, frigörelse, oro, revolt.

Litteraturpriset till Dylan är politiskt relevant i alla möjliga sammanhang, men kanske just därför också så svårt att riktigt definiera. När David Bowie sjöng direkt till Dylan i början av 70-talet, var det redan till ett slags legend, i ordets dubbla betydelse: ”Now hear this Robert Zimmerman/ Though I don’t suppose we’ll meet/Ask your good friend Dylan/If he’d gaze a while/down the old street/ Tell him we’ve lost his poems/ So they’re writing on the walls/ Give us back our unity/Give us back our family/You’re every nation’s refugee/Don’t leave us with their sanity”

Det speciella och befriande med Bob Dylan ur den här aspekten, är att hur undflyende han är för etiketter och stämplar. Försök att tillskriva honom en position, en roll, en funktion, och han har alltid själv formulerat sin egen flykt ut ur tvångströjan.

***

Christian Dahlgren, skrev i fredagens Corren ett suveränt Dylans-porträtt, som tar fasta på just detta, det undflyende, fria, oberoende:

Dylan, påminner han, ”kände sig aldrig bekväm med etiketter som andra människor förhoppningsfullt och fyrkantigt klistrade på honom. Konsekvent värjde han sig mot att tvingas spela rollen som generationsspråkrör eller samlade gestalt för någon rörelse. Individualisten Dylan har alltid gått sina egna vägar, bytt skepnader, sökt ständigt nya uttryck som inte sällan utmanat och förbryllat följarna” (….)

Åt dem vilset frågar efter vem eller vad som finns att lita på, gav Dylan 1985 sitt typiska, tidlösa svar: ”Well, you’re on your own, you always were / In a land of wolves and thieves / Don’t put your hope in ungodly man / Or be a slave to what somebody else believes / Trust yourself!”. Avvisa frälsarfigurer, håll den politiska klassen kort, var misstänksam mot ideologier, delegera aldrig makten över tillvaron till utomstående, var det egna jagets kapten och segla fritt i förtröstan på din inre kompass.”

***

Är Bob Dylan värd litteraturpriset? Utan tvekan. Den han närmast kan jämföras med av tidigare pristagare är dramatikern Dario Fo som inte skulle läsas, utan ses och höras.

Självklart blir det fånigt och krystat när det hävdas att Dylan duger som pristagare även utan musiken. Nej, han belönas för sina sångtexter, och de är just sångtexter. Ska priset till honom försvaras måste det göras utifrån ett brett litteraturbegrepp, som inte skäms för sin bredd. För eller emot: det är artisten Dylan, inte poeten Dylan, som utsetts.

Är Dylan en lyckad pristagare? Nja, jag tenderar att hålla med Svd:s Lisa Irenius om att årets pris ändå ”går den litterära världen förbi”, i en tid när, som hon skriver, kvalitetslitteraturen och dess författare inte får många chanser att glädjas.

Men Dylan är årets litteraturpristagare, och tidpunkten, både ur ett globalt kulturellt och amerikanskt politiskt perspektiv, är väl vald. Som David Remnick skriver i the New Yorker:

”God is a colossal joker, isn’t She? We went to bed last night having learned that the Man Who Will Not Go Away was, according to the Times, no mere purveyor of “locker-room talk”; no, he has been, in fact, true to his own boasts, a man of vile action. The Times report was the latest detail, the latest brushstroke, in the ever-darkening portrait of an American grotesque.

Then came the news, early this morning, that Bob Dylan, one of the best among us, a glory of the country and of the language, had won the Nobel Prize in Literature. Ring them bells! What an astonishing and unambiguously wonderful thing!”

***

Kanske har den sångtradition han präglat, den ”örats poesi” som Sara Danius talade om, inte sedan 60-talet varit så uppfordrande som i dag, i en nyauktoritär period. Priset kan påminna oss om en frihetstradition av uppbrott och oberoende, utan ledband, som visserligen är svårdefinierad, men samtidigt – eller just därför – hotad och trängd.

Jag hoppas för övrigt att han tiger om nobelpriset, och inte dyker upp i Stockholm – bara fortsätter med sina konserter, som om ingenting har hänt.

*******

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)