Att acceptera ett nederlag med värdighet och ödmjukhet

I månskenet längs tomma gator, förbi mörklagda fönster, under Washingtons klara natthimmel, rullade en ensam hästskjuts bort från den byggnad som då kallades ”presidentens hus”. Det var vid fyratiden på morgonen, onsdagen den 4 mars, 1801 – stadens invånare sov ännu inför den stora dagen – och på ett av passagerarsätena satt John Adams.

Han var den första president i USA:s historia som misslyckats med att bli återvald för en andra mandatperiod, och nu lämnade han huvudstaden på ett sätt som under lång tid därefter gav honom stämpeln: dålig förlorare med dålig stil.

Åtta timmar senare svor hans gamle och blivande vän, men just då bittre motståndare, Thomas Jefferson eden, blev USA:s tredje president och höll sitt installationstal. Då var Adams redan borta. Den avgående presidenten – less och sårad, men också lättad över att äntligen vara fri, och med bevarad framtidstro för sitt land och sig själv – valde att med en surmulen sorti i gryningen strunta i ceremonin som markerade överlämnandet av makten till hans efterträdare. Det var en av Adams sämsta stunder.

Historikern David McCullough, som skildrat scenen i sin Adamsbiografi, skriver att det visserligen saknades tradition i den unga nationen, men att Adams med sin närvaro ”could have set av example of grace in defeat, while at the same time paying homage to a system whereby power, according to a written constitution, is transferred peacefully.” I synnerhet med tanke på hur förgiftad stämningen varit under valrörelsen, och hur nära det varit att hatet mellan kandidaternas läger lett till våldsamheter, var den fredliga processen närmast ”ett mirakel”, skriver McCullough, ”och det är beklagligt att Adams inte var närvarande”.

John Adams misstag hade enbart med stil och symbolik – om än en nog så viktig sådan – att göra, och går bättre att förstå utifrån den tidens kontext. Han ifrågasatte ju aldrig själva valresultatet eller dess konsekvenser, och hans senare brevväxling med Jefferson hör till de stora, individuella försoningsprocesserna i amerikansk politiska historia.

Men debatten som uppstod redan då, 1801, visar att frågan om hur den uppträder som förlorar ett presidentval, har djupa rötter i USA:s historia.

Även det presidentval 1824 som förde John Quincy Adams – son till den tidigare presidenten – omgärdades av bittra motsättningar och intriger kring elektorsrösterna, vilket gjorde att John Quincy Adams bittraste motståndare aldrig riktigt accepterade honom som legitim president, och det blev en drivkraft för Andrew Jackson att få bort Adams 1828.

En av de faktorer som påverkade tidpunkten för det amerikanska inbördeskriget – grundorsakerna var förstås långt mer djupgående – var att Abraham Lincoln vann 1860 års presidentval, vilket utlöste sydstaternas utträde ur unionen.

Det har alltså inte saknats kontroverser, ibland om symbolik, ibland betydligt allvarligare och mer katastrofala än så, kring hur presidentvalsresultat har tolkats och erkänts av dem som förlorat. Inte heller på 1900-talet, som bekant. Kennedy-Nixon 1960, och Bush-Gore 2000 är två exempel.

Inget av dem går dock att jämföra, vare sig principiellt eller till stil, med det som republikanernas presidentkandidat Donald Trump nu ägnar sig åt, när han vägrar att erkänna den demokratiska processen som legitim om Hillary Clinton skulle vinna. I den upphetsade stämning som redan råder, med de extrema rörelser Trump eldar på, är försöken att i förväg underkänna ett demokratisk valresultat om det går dig emot, att vältra sig i konspirationsteorier, att antyda rätten till våld och lag i egna händer om någon annan kandidat än den egna vinner, livsfarliga och vämjeliga.

Europeisk politik har sina motsvarigheter till Trumps lek med elden. Det är djupt oroande.

I unga demokratier, som kämpar om stabilitet efter decennier av förtryck eller krig, är just förmågan hos politisk aktörer och partier att accceptera demokratiska valresultat även vid förluster, alltid en oerhörd viktig sak. Saknas den viljan, eller beredskapen, är demokratin dömd.

***

George Bush Sr:s fina, uppmuntrande, varma handskrivna meddelande 1993 till efterträdaren Bill Clinton har nu på nytt fått spridning via sociala medier. Han avslutade med de enkla, stilfulla orden: ”You will be our President when you read this note. I wish you well. I wish your family well. Your success now is our country’s success. I am rooting hard for you. Good luck – George”

Jag tror, för att vidga ämnet, att det är något vi bör lära unga människor: hur viktigt det är, i många av livets små och stora, alltid komplexa situationer, att kunna hantera ett nederlag, utan att bli destruktiv eller hatisk. Och att kunna triumfera utan att förlora omtanken om dem som lidit en motgång.

Det står inte i vägen för kritiskt tänkande, kamp mot orättvisor hävdande av rättigheter och principfasthet i lägen som kräver konflikt, utan är en förutsättning för att vi alla andra dagar ska lära oss umgås med, leva nära, varandra i medgång som motgång.

I förlusten, bitter, övar vi oss på att genom egna tårar fortsätta se andra människor rättvist, att uppträdda civiliserat, att glädjas med en omgivning även när det tar lite emot. Och i segern, efterlängtad, över vi oss på att inte tappa andra människors situationer ur sikte, att inte förhäva oss, att upprätthålla grundläggande medkänsla och solidaritet.

Konsten i en demokrati att ta både nederlag och triumf med värdighet, ödmjukhet, stil och en konstruktiv blick framåt, får inte gå förlorad.

 

*********

(Krönikan har även publicerats i VK. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>