Europa försöker släcka ljusen och glömma de döda

På Allhelgona smyckas gravar med ljus och blommor, till minne av de döda, mot glömska och förtvivlan. Det är en helg för insikt om livets mörker och ljus, och närvaro i saknaden. Allhelgona är stunden för det allra innersta, sköra, egna, och för ett varandra, ett tillsammans i sorg och tröst.

Det är ingen Allhelgona-dikt, men jag tänker vid det tända ljuset, på några rader hos Harry Martinson:

”Från Takalan har jag kommit för att ta avsked./ Det finns en höst i vinden som också är vandrarens./ Många år har gått sedan vi sist satt här./ Trädet har inte samma löv./ Vi har inte samma hår eller hud./ Vad vi först märker är det frånvarande och de döda./ Vår skara är nu bara tre./ Bland dem som vandrat bort genom passen/ är Li Ti./ Han målade vackra flodstycken och bäckar på Regnbergen./ Han omkom på en resa genom Lao-hu-Nan-passen. (…)

När vi nu samlas vi tre som överlevat,/ låt då visdomen vila./ Må de speglade minnena uppklinga i lutan./ Låt oss långsamt dricka av vinet och spela den vemodiga/ sången/ om den ensamma Vattenlyktan på Lu-floden.”

(Ur Vagnen, 1960)

***

I minnet av dem som tagits ifrån oss, i skenet vid deras gravar, ligger också ett hopp och ett löfte om att inte glömma. Jag vill påstå att ceremonin rymmer ett inslag av uppfordran för dagen efter, och för här och nu, att inte glömma heller det som sker mitt framför ögonen på oss, bland de ännu levande.

I vår politiska samtid råder motsatt strävan. Europa söker nu glömma både de döda och de döende, som regeringar och skanderande opinionsbildare inte längre anser angår oss. Blåsa ut ljusen så att inget ska flimra i natten och locka hjälpsökande hit. Omtolka eller radera ut historiska erfarenheter av europeiska krig och folkmord ur minnet.

Säkra låsen så att gravarna fylls någon annanstans, i fattiga, förtryckta, raserade regioner där inget motstånd kan organiseras, hellre än att kostnader och ansträngningar ökar en aning här där det är rikt, stabilt och tryggt, och där resurserna finns.

I Turkiet – landet med vilket EU upprättat avtal för att hålla flyktingar borta – avskaffar regimen nu de sista resterna av demokrati och rättsstat. Protesterna från EU:s medlemsländer förblir begränsade. Ett skäl till det, är att avtalet inte får riskeras.

Amnesty slår i en ny rapport larm om att flyktingar och migranter i Italien vid kontroller utsatts för slag, el-chocker och sexuell förnedring i EU-stödda mottagningscenter.

På medelhavet har hittills i år, enligt UNHCR, 4220 migranter och flyktingar drunknat. Det lugn vid gränserna som nu beskrivs i Sverige, den kontrollerade situation som lovordas, beror alltså inte på att situationen för de nödlidande blivit bättre, utan på att Sverige bestämt sig för att struntar i deras öde.

För den märkliga allians av nykonservativ nationalism och förljugen, nostalgisk folkhemsvänster som tillsammans tagit greppet även om svensk samhällsdebatt är de humanitära katastroferna utanför landets och unionens gränser, av marginellt intresse jämfört med kraven på ytterligare åtgärder för att till varje pris se till att människor söker sig någon annanstans.

När en flyktingkatastrof hotar efter den – på alla sätt efterlängtade – befrielsen av Mosul från IS-terrorn, är den svenska regeringens oro framför allt att nya flyktingar ska nå Sverige.

Den misär som förväntas i Irak, används istället som argument för fortsatta gränskontroller. Alla de åtgärder som vidtagits för att göra det svårare för flyende att ta sig till Sverige, eller återförenas med sina familjer, anses få legitimitet i takt med att eländet på andra håll i världen ökar.

Så till den grad har perspektivet förskjutits på bara ett par år. Katastrofernas konsekvenser ska hållas så långt utom synhåll som möjligt, eller beskrivas i uppgivna, relativiserande termer som får en ansträngd situation i Sverige att framstå som mer upprörande än det som driver människor på flykt.

***

Det var många, kan vi konstatera i dag, som hycklade på de senaste årens manifestationerna för ett solidariskt flyktingmottagande. Engagemanget, modet och den intellektuella hederligheten stod inte pall för mer än några månaders nationalistisk skrämselpropaganda och ett oklart opinionsläge.

Först tystnade många av motrösterna. Sedan började allt fler glida i betoningar. När pendeln svänger, kan det gå snabbt.

Nu används ett skenheligt försvar av välfärdsstaten i syfte att skapa panikstämning inför tanken på fler flyktingar. Som om skulle svenska inrikespolitiska misslyckanden sedan decennier när det gäller bostäder, arbetsmarknad och vård bero på fördrivna, hotade människor från Syrien eller Afghanistan.

Som skulle inte Sverige kunna satsa på många områden samtidigt, om bara idéerna om hur det bör göras, och kan kombineras med integrationspolitik i flera, gradvisa, odramatiska steg, fanns. Saknas idéerna har det inte med antalet nyanlända att göra.

Det har blivit på modet att raljera över asylrätt och solidarisk flyktingpolitik som något naivt och godtroget i en hård värld. Argumentationen har förskjutits snabbt: Nu låter det även från etablerade debattörer som om flyktingar sökte sig hit i första hand för att utnyttja ersättningssystem, begå brott och utöva förtryck.

I de viktiga och självklara ropen på ökade resurser till polis och socialtjänst för att komma till rätta med allvarliga missförhållanden, exempelvis i storstädernas förorter, slängs det nu regelbundet in indirekta misstänkliggöranden av asylsökande – ofta flyende från islamistisk terror – som grupp.

Det kollektiva skuldbeläggandet har gått från något skamligt till vardag i svensk press. Ofta från samma kretsar som i övrigt med kraft vänder sig mot identitets- och strukturtänkande.

Den befängda, historielösa föreställningen har slagit igenom att ett samhälles resurser är ett statiskt nollsummespel, där hjälp till nyanlända per definition gör alla andra fattiga. Ofta från samma kretsar, som annars brukar ha insikter om hur välstånd och arbete genereras långsiktigt i en ekonomi. Vågen av krav på stängda gränser i välfärdens namn bygger ofta på intellektuellt begränsade analyser av hur ett samhälle utvecklas över tid.

Men framför allt utgår de från moraliskt orimliga jämförelser. Det är debattens kärna.

När människor torteras, förföljs och dör utanför EU:s gränser har den rika världen ett ansvar att använda sitt välstånd, i en privilegierad situation, för att rädda människor, även till en inledande kostnad och ansträngning.

När humanitära katastrofer inträffar, kommer en solidarisk flyktingpolitik alltid att ställa ett samhälle, organisationsförmåga, ekonomi och institutioner, inför ett ökat tryck inledningsvis. Och på lite längre sikt kommer behovet av det vi brukar kalla för en fungerande integrationspolitik – ekonomiskt och socialt – att bli ännu större.

Men sett till Sveriges samlade intäkter och möjligheter att lösa sådana problem är flyktingfrågan av marginell betydelse. Att den hamnat så totalt i centrum har inte med sakförhållanden, utan med opinionsstrategier att göra.

Väldigt få av de under decennier grodda problem som finns inom vården, polisen, skolan har med asylpolitik att göra. Och de ställningstaganden som krävs mot religiösa patriarkat, hedersförtryck och extremism, för det sekulära samhällets grundprinciper, i alla miljöer, för alla individer, utgår från samma värderingar som försvaret av solidariskt flyktingmottagande och mänskliga rättigheter.

Europa plågas av en navelskådande, främlingsfientlig nationalism som vill stänga in både tanke och engagemang bakom gränser, och som inte vill erkänna att det västerländska välståndet medför ett moraliskt ansvar även för människor bortom våra egna gränser.

Man vill glömma de döda och de döende. Släcka ljusen. Stänga in sig. Inte se andras förtvivlan, inte söka hoppet bortom mörkret. Det är ynklig tid.

**********************

(Krönikan har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)