Västerbotten, Österbotten och glöden i ögonvrån

Det var den 14 maj 1934, kylig vår låg i luften och ångfartyget Turisten hade just anlänt till Umeå efter resan över Kvarken från Vasa. Var det en stor sak fortfarande för umeborna, under mellankrigstiden som det varit på 1800-talet, att ångbåtarna kom om våren? Rusade man dem tillmötes?

Med något av ett vårens budskap kom i alla fall ångfartyget som styrde in mot Umeå den dagen. Bland passagerarna fanns, kunde man läsa i VK dagen efter, ett sällskap bestående av ett 20-tal finländska teknologer två professorer och, inte minst, kamrer Jarl Hellström i rollen som Sydösterbottens Turistförenings sekreterare.

Gästerna hälsades välkomna på kajen av konsul Arne Unander-Scharin, som enligt överenskommelse raskt visade dem sina fabriker. Teknologerna var inbjudna för att studera västerbottniska industrianläggningar, i bland annat Umeå, Robertsfors och Skellefteå, för att sedan åka hem via Haparanda.

Jarl Hellström, som i VK avbildades med hatt och av tidningen beskrevs som ”energisk” i sitt uppträdande, hade däremot kommit för att ”söka samarbete med Västerbottens turistförening”. Han skulle föra samtal med lappfogde Hans Cederberg och överlägga med landshövding Gustav Rosén ”om turistutbytet mellan de två broderländerna”.

Förhoppningarna var stora, och gällde i första hand turismen. Rubriken i VK dagen efter löd: ”Turistbyte i år med österbottningarna. Samarbete inlett. Finnar hit på fjälltur. – Österbotten lockar med billighetsresor”.

Sydösterbottens turistsatsning hade, liksom den i Västerbotten, en regionalpolitisk laddning. Den tillkom ”såsom en protest mot den landsomfattande finska turistföreningens åsidosättande av de österbottniska intressena.”

År 1933 hade den sydösterbottniska föreningen inlett sin verksamhet med en rundresa genom Österbotten, ledd av karismatiske Hellström själv, för ett 30-tal turister med utgångspunkt i Umeå. Alla, minns signaturen ”Y”, ”voro vid hemkomsten stormförtjusta över det utomordentliga mottagande de rönt och de rika minnen som broderlandet skänkt.”

Nya resor planeras för sommaren 1934. De ska gå från Umeå med ångfartyget till Vasa, och ”så färd genom Rågens rike och besök i Lappo, Kuortane, Terijärvi, Gamla och Nya Karleby, Jakobstad och de krigshistoriska platserna Jutas, Oravai m. fl ställen.” Priset, säger Hellström, blir runt 70 kronor med kost och logi. Sedan tillkommer en ny rutt: buss till Virdois, resa med båt över Nässijärvi till Tammerfors, och återfärd till Vasa med tåg.

Första resan av detta slag, bubblar Hellström, ”anordnas till midsommar – det blir en förtjusande midsommar för de som gästa oss, det försäkrar jag.”

Hellström hoppas också att finländska resenärer ska ”få komma över Bottenhavet och titta på ert vackra land”. För finländarna är det, tror Hellström, framför allt ”den västerbottniska fjällvärden och de historiska minnesplatserna vid kusten”, som lockar.

Man anar att VK:s utsända, som själv hade varit med på resan till Österbotten sommaren innan, är charmad. ”En hel artikelserie skulle krävas för att redogöra för de 6 dagarnas färd igenom Österbotten”. Och så kommer en rejäl känga från tidningen mot Sverige, och kanske mot Umeå: ”Den anspråkslöshet bland annat, som man möter på andra sidan Kvarken, skulle vara värt ett särskilt kapitel – ett som skulle komma den svenska vräkigheten att te sig så dum den i verkligheten är.”

***

Artikeln i VK, och intervjun med Hellström, andas framtidstro och nystart. Via turismen, förstår man indirekt, ska liv blåsas åter i förhållandet mellan Österbotten och Västerbotten, och få människorna på båda sidor havet att på nytt upptäcka varandras miljöer, kulturhistoria och sevärdheter, lockas till istelser i respektive grannland, få igång ett djupare utbyte över Kvarken.

Det var en ambition som gick långt tillbaka i tiden redan 1934, och som består ännu idag, snart 83 år senare. Kvarkenregionen är en historia om förhoppningar, besvikelser, satsningar, stagnation och åter nya tag.

Den lever, men alltid med vissa reservationer. Och havet mellan Västerbotten och Österbotten speglar historiens gång. Kanske just därför har det lockat konstnärer av olika slag till många skildringar. Umeåbaserade författaren Mikael Berglunds nya roman ”Smekmånader” utspelar sig i framtiden på en ö i Bottenviken. Den inleds med ett par dystopiska rader: ”Bottenviken har förvandlats till vallgrav, och den sjuder av de drunknandes rop”.

Det går rysningar längs ryggraden.

Kvarken, som kulturhav, som gränsland, är en politisk uppfordran, med räckvidd utanför bottnarna, ett test av ömsesidighet och utbyte i praktiken, som fascinerar och frustrerar. Öster- och Västerbotten sneglar på varandra, trevar, söker övervinna det korta, men ihärdiga avståndet, men når aldrig riktigt fram.

Gång på gång har aktörer tagit initiativ till nya samarbeten, eller sökt få igång gamla som somnat. Kring turism, transporter, utbildning, näringsliv, vård, kultur, idrott. Det har flammat till, men ofta slocknat igen. Ändå glöder det fortsatt, för den som tittar noga.

Från 90-talet och fram till i dag har utspel och kraftsamlingar på olika nivåer varit regelbundna. Drivna av insikten om hur värdefullt det gemensamma, arvet och ansvaret är – ekologiskt, kulturellt, politiskt, ekonomiskt. Vårdat i nära samarbete, kan mycket gott komma ut av det, och bli en förebild i dyster tid.

Förutsättningen är att Västerbotten och Österbotten för varje ny generation återupptäcker, lär känna och intresserar sig för varandra bättre. Bejakar öppenheten och utbytet. Reser och möts.

Det har kanske aldrig sagt klick, men trägen vinner.

****

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>