Några ord om…Marie Silkebergs diktsamling ”Atlantis”

”Du vaknade i vinterljuset”, lyder första raden i Marie Silkebergs nya diktsamling Atlantis.

Det är ett ”du” som sedan vandrar från plats till plats, från sammanhang till sammanhang – geografiskt och politiskt, socialt och kulturellt. Från sällskap till sällskap, samtal till samtal, i en resa genom samtid och historia av sköra trådar, blödande sår, fullbordade svek, sökande relationer och dova stämningar.

Boken är indelad i ett antal avgränsade men inte från varandra isolerade avsnitt, som färgar varandra under läsningen: Beyoğlu | Cizre, Saint-Ouen | Stalingrad, Tratevere | Karoo, Abu Dhabi | Rub ´al-Khali, Chungdu | Dar´a, Riddarfjärden | Singö, Manyana | Gaborone, Bárðarbunga, Nollmeridianen, North Beach Angel Island, Lärbro | Hångers källa, Navigli | Aleppo, Cartagena des Indias | Cereté, Lange Gasse | Avdelning 125, De Wilde Zee | Léopoldville, Midwest, Øresund | Abuja, Cape Point

Platserna och tidslagren växlar, men väver tillsammans en bakgrund av krig, konflikter, katastrofer; pågående eller som närvarande minnen. Och så det där ”du” som följer med och håller ihop.

”Diamanter säger han i telefonen./ Diamanternas stad./ Du hör ett mörker i hans röst./ Annorlunda./ En mörkare ton./ Som om han uttalat ett ord./ Ett namn./ Mitt plan kommer tidigare./ Jag är på flygplatsen när du kommer hör du honom säga./ Innan förbindelsen bryts./ Du höll hans hand./ Den var helt orörlig./ I porten i natten./ I en hetta du inte kände igen./ Dess torrhet./ Den blå himlen om dagarna./ Trettiofem trettiosex trettiosju grader./ Steg hettan./ Som en kropp./ Hettan som i en kropp./ Men inte i handen./ Den var alldeles stilla./ Jag saknar min familj säger han./ Den bakom mig och den framför mig.”

Atlantis bör läsas i sin helhet, och gärna sammanhängande i tid, för att den ska veckla ut sig. Åtminstone är det så för mig, med den här typen av poesi, att den inte uppstår förrän efterhand, i en gradvis process, under många sidor. Någon diktsamling med avskilda dikter och tydligt bildspråk – lätt att frilägga och citera – är det inte, och av läsaren krävs tid och tålamod, även om det till stilen kan tyckas mer lättillgängligt än den poesi Marie Silkeberg skrivit tidigare.

Det är en politiskt laddad poesi. Men de stora förloppen, politiska, militära, ekologiska, de historiska arven, de pågående konflikterna, avhandlas inte utifrån en traditionell nyhetsvärdering, utan tecknas i skarpa ögonvrår, blixtrar till i skymtar, skildras och blottläggs indirekt, medan diktens blick låter annat få utrymme och söka djup.

Författaren sade själv i en intervju med DN häromdagen: ”Hela boken är full av ögonblick och möten när världen blir synlig eller uttrycker någonting. I boken finns också en oavbruten vilja att förflytta centrum, för tid och för vad som är stort.”

Det är alltid speciellt med poeter som själva är akademiska auktoriteter och utbildar andra i textanalys. Kan de tillämpa det på sina egna dikter? Bör de göra det? Frigör eller hämmar det? Silkebergs verksamhet som både akademiker och översättare – av bland annat Inger Christensen och Pia Tafdrup – finns med som en aspekt när jag plockar fram hennes dikter. Har man läst hennes essäer om poesi – hon hör exempelvis, tycker jag, till dem som lyckats bäst med att skriva om Göran Sonnevi – präglar det även hur man närmar sig en bok som ”Atlantis”.

I essäsamlingen ”avståndsmätning” från 2005, som kräver en hel del teoretisk skolning för att ta till sig, finns en text om ”kärleken i 90-talsdikten, där hon kommer in på förhållandet mellan just poesin och den teoretiska diskussionen:

”Teoretisk reflektion och poesi tycks ha gått skilda vägar under 90-talet. Poesin tycks istället i högre grad mäta sig mot verkligheten, och försöka mäta detta begrepp. Vad som är orsak och verkan är svårt att avgöra, men den samtida dikten tycks befinna sig lösgjord från den akademiska tolkningen. De stora institutionerna ger den inte längre legitimitet, och den söker sig andra vägar, befinner sig i helt andra korsningar mellan skrift och läsning. Det finns, det borde finnas, en outnyttjad frihetspotential i detta, en möjlighet till andra sätt att skriva och förstå dikt.”

Silkenberg har goda förutsättningar att undersöka de möjligheterna, den potentialen, både i studier av andras författarskap och i utvecklandet av sitt eget. ”Atlantis” går att se även ur ett sådant perspektiv. I essän ”Döden i 90-talsdikten”, också ur ”avståndsmätning”, skriver hon några rader som får ett ytterligare sken genom den nya boken:

”Kanske kan man hävda att det är vårt förhållande till döden och de döda som förändrats, inte bara sedan den avlägsna medeltiden utan att det skett även under den tid vi levt, de sista decennierna. Och att det är denna förändring som samtidspoesin försöker genomleva och uttrycka. En förändring som man annars skulle säga i livskänslan, men som här uttrycker sig i vårt förhållande till döden och de döda. Samtidigt skulle man kunna betrakta det som ett krisbeteende. Poesin har under 90-talet marginaliserats. Kanske det därför den, likt Orfeus, sökt sig till döden. Dikten får till sina källor, till sin mest ursprungliga, kultiska funktion – att tala om de döda och hålla dem i åminnelse. Den går dit för att finna sig själv och för att hitta förnyelse. Men man skulle också kunna hitta andra orsaker, det är inte så att svaren på varför dikten vänt sig till de döda uteblir, det är snarare så att de hopar sig – murens fall, kriget i det forna Jugoslavien, millenieskiftet, sekelslutet…”

Döden är närvarande i ”Atlantis”, men det är slitet för livet, rätten till livet, rösterna om livet, som är dess starka ådra.

För mig blir Marie Silkebergs nya diktsamling en studie inifrån och nära – genom vittnesmål och repliker, till synes enkla iakttagelser – av miljöer och situationer vi annars mest läser om långtifrån, utifrån och uppifrån.

Ge den tid, och sök i den inte de sammanfattande bilderna, utan de pågående samtalen.