När du längtar till Umeå, vad längtar du då?

Den lilla butiken. Affärsverksamheten runt hörnet. Hon i bekantskapskretsen som hade en idé och vågade dra igång. Den unika loggan inklämd bland jättarna. Idkaren som håller sig levande, och minns när fröet såddes. Han som fullföljde intresset de hånade när han var liten.

De kämpande, egensinniga, nördiga, entusiastiska småföretagen är sömmar i varje stadsbild. Vi kanske inte tänker på dem till vardags, men vinden drar snålt genom ett centrum, när de är borta. När de små hålen gapar och bara de stora luckorna har fyllts igen.

I en grovhuggen samhällsdebatt med imbecilla rollspel och låtsasretorik, glömmer man lätt bort hur beroende alla lokala aktörer är av varandras insatser och medverkan.

Småföretagen hör till de ofta osjungna hjältarna i ett lokalsamhälle. De är i lyckliga ögonblick kultur- och hantverksbärare för unga att inspireras av. Arbetsplatser och miljöer där inte bara välstånd skapas, utan också en fostran i människokännedom och ansvarstagande sker.

Småföretag är rotkänsliga, där de växer är det för dem på liv och död. Det gör dem geografiskt lojala och deras investeringar lokalt djupt förankrade. Så uppstår även näringslivsengagemang för en ort, för dess människor och sammanhållning, framtidsutsikter och medmänsklighet, därför att livet utspelas här. Och fler idéer prövas, än vad som skulle vara fallet, om alla investeringar alltid bara stammade från några få globala koncerncentraler.

Småföretag på olika områden ger människor runt omkring glimtar långt ner i lokala traditioner, det ärvda, det lärda, det återupptäckta, det förädlade. Eller dofter från den stora världen, det senaste, det nästa, det alldeles ovanliga, som få hört talas om ännu. Eller bara bara glädjen över att se någon utveckla och förfina en kompetens, hålla fast vid en satsning.

Att få kika in bakom kulisserna, i lagret eller på kontoret, eller i hårddisken, hos ett småföretag är en speciell upplevelse, inte helt olik den som uppstår när man rör sig bakom scenen på en teater.

De lokala näringsverksamheterna – grundare, ägare, drivare och anställda – är i sina lokala funktioner, och som sömmar i en stadsmiljö, betydligt mer mångbottnade och betydelsefulla, ekonomiskt, socialt och kulturhistoriskt, än vad som går att redovisa utifrån en budget, en skatteintäkt eller sysselsättningsstatistik.

Det här är ingen polemik mot stora kedjor eller etableringar i sig. Och även lokalt måste konkurrens, utveckling och omvandlingar fungera så att en del företag ersätts av nya, givetvis.

Men värdet av de små, lokalt förankrade företagen – som ofta kommer att ha startats av människor med bakgrund i andra länder – har värden som går utöver och djupare än det nationella och multinationella jättar kan erbjuda. Det gäller också sociala band, känslan av tillhörighet och mångfald, hela lokalsamhällets kitt.

Utifrån det perspektivet, med det som en insikt, bör även oron för problemen som den lokala centrumhandeln i Umeå på grund av en rad olyckligt samverkande faktorer haft senaste året, betraktas. Av politiker och stadsplanerare, av konsumenter och samhällsdebattörer. Jag har inga lösningar, och vet att de lokala makthavarna ägnar många tankar åt detta. Men för varje lokalt förankrat företag som försvinner ur centrum, går något förlorat som inte stora kedjor kan ersätta fullt ut. Kanske tar många det lokala företagandet lite för givet ibland – i hur vi handlar, prioriterar, planerar och beslutar?

***

Jag försökte formulera det så här i en krönika inför Ikeas öppnande för ett drygt år sedan, och skrev bland annat:

”När de försvinner ner i arkiven, femtio eller hundra år senare, bläddrar bland tidningarna, i minnesskrifterna, i återblickarna, när de söker efter spåren av det unika och omistliga på just den orten, i just den staden, vill hitta det väsentliga, det mest betydelsefulla, kommer de att fastna för det lokala skapandet, det lokala hantverket, den lokala satsningen, det lokala företagandet, de lokala kulturmiljöerna.

Sånt med rötter. Sånt som byggdes upp på plats, av invandrade eller infödda, utifrån erfarenheter från många olika delar av världen, av förbiresande eller bofasta, men där den lokala förankringen, det lokala engagemanget, det unika bidraget till en mångfald, inte går att tänka bort.

De kommer att lyfta fram, som sköra, värdefulla upptäckter, allt som växte underifrån. Verksamheter, initiativ som togs sats ur ett konkret sammanhang och hade sitt hjärta på en plats. Det stod något på spel, just här. Det fanns något inre. Allt var inte utbytbart, inte standardiserat. (…) Det som ger en stad själ och djup – och långsiktig ekonomisk konkurrenskraft – är det som de lokala miljöerna föder, rymmer och tillåter. Och hur samhället betraktar, värderar och intresserar sig för det som växer underifrån, säger det viktigaste om hur ett företagsklimat ser ut. Hur en stadsbild kommer att utvecklas. Vilka möjligheter som finns att bevara något unikt, genuint, småskaligt och oberoende.”

***

Det finns anledning att återkomma till det perspektivet, för allt är inte frid och fröjd i Umeås näringssituation just nu.

Låt oss hoppas, att det framtida Umeå även sett till sina företag, till sin centrala miljö, bjuder på oersättliga, lokala upplevelser. Att förutsättningarna vi alla tillsammans skapar och beslutar om, till vardags och i avgörande vägval, gör det möjligt för fler att överleva.

Det småskaliga och lokalt unika på olika orter formar tillsammans en mångfald. En resa genom länet, en resa genom landet, blir händelserik och omväxlande. Du vet var du befinner dig.

Låt inte myllret, som växer lokalt underifrån, gå förlorat på grund av aningslöshet eller likgiltighet.

************

(Krönikan har även publicerats i VK och på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)