Varsam, sökande blick hellre än brinnande övertygelse

”Och ljuden nere på bottnen”, lyder några av raderna i Eyvind Johnsons ”Favel ensam”, hans sena, tonfulla roman från 1968 – just det året – om utopiernas lockelser och faror, vägen in i dem och vägen ut ur dem, ”de aldrig helt förstummade rösterna ur jorden, ur vägarnas sand och grus och sten, ur åkermyllan. Och han förnam det fina sus som lyfter och svävar upp i slöjor av morgondimmor, det till de skiraste sagoslöjor, den mjukaste älvodans upplösta och förvandlade stoft, som det förgångna, de döda sänder ut från sina viloplatser som viskande hälsningar till allt levande.”

Sedan, med det slags vändning som blev hans, i ett författarskap genom asplöv, rosor och eld, livsdagar långa, strändernas svall, och hans nådes tid:

”Historiska förlopp, som det kallades när sekellånga serier av slakter beskrevs av överlevande och deras efterkommande, historiska förlopp som upplöstes i sinnrik eller enkel poesi; och poesi, stämningar hos levande människor, var ju egentligen det enda som kunde uttolka de förloppens innersta verklighet, dess sanningar, dess uthärdliga sanningar.”

Att plocka bland skärvorna efter det senaste i raden av sammanbrott; skärvorna efter varje ny katastrof, varje förverkligad total idé, varje lössläppt aggression, varje nytt kollektivt rus. Att se hur det sönderslagna skulle kunna sättas samman bättre, sannare, tåligare, klokare. De strävsamma, viskande människor som långt från kameror och mikrofoner sätter sig ner, trots allt, och söker andra, humanare, skonsammare sätt att få liv att samsas med liv.

Det lilla hoppet, den stora längtan, att någonting av erfarenhet, lugn och insikt ska ha vunnits ändå, när liken räknats, lögnerna rämnat och bossarna avslöjats.

Och därefter samma faror åter, att otåligheten, syndabockstörsten och tankeslarvet ska locka till nya enkla bilder, till samma gamla jakt på andra, illa sedda och oönskade.

***

Även i vardagen har vår tid sitt eget maniska tvättande av människors egenheter, skevheter, individualiteter och svagheter. Utopier ler sällan, och dansar bara i teorin. Alla dessa åtgärder – de små välviljornas tyranni – för att knåda fram den ultimata människan. Hurtfriska försök, i brist på annan sysselsättning, att med infantilt tonfall mästra, indoktrinera och reformera undersåtar.

Vreden över det oputsade som stör, över fel ord, fel tankar, fel sätt att umgås, fel mage, fel överläpp, fel mat, fel underhållning, fel vänskap, fel bostad, fel färdmedel, fel sorg, fel sätt att härda ut. Frustrationen inför det som envisas med att vara obändigt och självständigt, tilltrasslat, ofärdigt och mångskiftande.

Det offentliga har en imponerande förmåga att välja fel strider, och prioritera det kortsiktiga framför det långsiktiga. Och att avskräcka medborgare från eget ansvarstagande.

Du ska inte ta något initiativ som saknar tillbörlig blankett. Civilsamhälle? Är du anarkist? Du ska i största allmänhet akta dig jävligt noga för nästa twitterhaveri. Må bästa drev ruinera andra drev. Argast vinner.

Många är mer rädda för att göra fel än för att inte göra något alls. Det bästa som det godas fiende, håller på att bli en nationaldygd.

En trend, ett slagord, ett kotteri, en ängslighet i taget. Rätt floskel i rätt ansökan för rätt utbetalning. Rätt hat för fin etikett. Grupp, grupp, grupp. Dela in och dela upp. Likasinnade. Lika. Sinnade. Tryggast så. Lika barn dela bäst. Länkarnas marknad, köp och sälj, tjänster och gentjänster. Du ska inte tro det blir sommar, om inte nån trycker gilla.

Googla och du skall finna.

Posta, och du skall finnas.

Den som inte redan finns i databasen ska kategoriseras, sättas in i ett konfliktmönster, åtgärdas, repareras, dekonstrueras och sedan tvingas spela sin roll, i en samtida dagsdebatt lika proppfull av tvärsäkra revir, dryga jargonger, skräniga gräl och tvingande identiteter, som den är tom på eftertanke, bildning, intellektuell öppenhet och mänsklig mognad.

Blocka alla jävlar!

Algoritmerna får oss att följa våra egna spår, inåt och inåt, i allt mer effektiva cirklar. Reducera oss själva till politiskt och kommersiellt exploaterbara och förutsägbara aktörer.

De jagade, drunknande blickarna söker de tusen uppdateringarnas visuella bekräftelse.

Vi – vilka vi? – är rädda för att tala om vår – sluta med det där! –tids verkliga ensamhet. Den snabba kollens gift, längtan, tomhet. Vilka föreställningar om vilka utopier, vilka revanscher, gror längst ner i de digitala hierarkierna?

Vilka drömde, funderar Favel på ett ställe i Johnsons roman, ”och vilka var domare och satt till doms över drömmare den gången?” Så går ”idéer i utopiernas ringlekar och processioner, i de allvarliga blodiga upptågen och uppmarscherna.”

***

Frihetens ständiga, nödvändiga labyrint av motsägelser och mänskliga hänsyn. Jag tror, i ett samhälle som trevar sig fram, mer på den varsamma, sökande blicken, än den brinnande övertygelsen. Mer på den öppna frågan, än det stängda föraktet.

Mer på kontaktytan än skyttegraven. Mer på närvaron i ett samtal, än kraften i en talkör.

De som tycker att det humanistiska samtalet, nyfikenheten på andras perspektiv, försöken att föra en diskussion framåt, beredskapen till samarbete, är något tråkigt, livlöst och ljummet, har väldigt lite lärt.