En säkerhetsskandal som måste få fler konsekvenser

Lättsinnet, godtrogenheten och passiviteten hos inblandade myndigheter och ministrar förbryllar. Och även den som annars känner sympati inför Stefan Löfvens avvaktande kärvhet i många sammanhang måste fråga sig om statsministern förstått allvaret i det säkerhetsbrott som avslöjats inom Transportstyrelsen.

I ett läge som rimligen kräver regeringschefens tydliga ledning och närvaro, en markering av ansvarstagande och krismedvetenhet på högsta politiska nivå, har han knappt synts till. Varför? De ministrar som istället uppträtt offentligt i frågan har inte förmått inge förtroende eller övertyga om att de har situationen under kontroll. För en regering som periodvis varit bättre än sitt rykte, har de senaste dagarna inneburit en knäck för trovärdigheten.

Det är tre skandaler i en, som nu tornar upp sig till den sittande regeringens största kris hittills:

(1) Lagbrottet i form av den omfattande läckan av hemlig och för rikets säkerhet känslig information i samband med att Transportstyrelsen lade ut sin IT-drift på tekniker från andra länder, som inte hade säkerhetsprövats i enlighet med gällande lagstiftning.

(2) Det inkompetenta och slappa uppträdandet hos de högsta ansvariga när säkerhetsriskerna påtalades utan att några åtgärder vidtogs.

(3) Regeringens underlåtenhet att på korrekt sätt informera riksdagens utrikesnämnd, medier och allmänhet om det som inträffat, och möjligen även ansvariga statsråds brist på intern kommunikation.

Även om det säkert tar lång tid att skapa en fullständig bild av vad som skett, vilka uppgifter som hamnat var och vilka ministrar som haft kännedom om vad hur länge, är det uppenbart att många fel har begåtts på vägen.

Med information och uppgifter av det slag läckan gäller – om människor och viktig infrastruktur med relevans för Sveriges försvar och grundläggande samhällsfunktioner – får det aldrig slarvas.

De som har uppdraget att sköta en myndighet som Transportstyrelsen får inte famla i vaga uppfattningar om exakt var gränserna går och hur ett säkerhetshot ser ut. Klarar inte det genompolitiserade och väntjänstbaserade utnämningssystemet av att förse myndigheter med rätt chefskompetens, måste det reformeras.

Och de politiker som bär det yttersta ansvaret måste kunna identifiera ett allvarligt missförhållande direkt när det påtalas för dem, och handla på korrekt sätt utifrån gällande regelverk.

Om det betyder att fler ansvariga ska avgå kommer att visa sig – men det är otvetydigt att även ett politisk ansvar måste utkrävas, i någon form, under arbetet med att reda ut, rätta till och dra slutsatser. Hur det sker beror i hög grad på statsministern agerande den närmaste tiden.

I en tid av många fånigt upphetsade tramsdebatter, är Transportstyrelsens IT-skandal en händelse med substans och politisk relevans. Statsministern måste, och borde vilja, visa att han är situationen mogen, att regeringsdugligheten finns där.

***

Men det finns också en större aspekt på den inträffade, där vi är många som bör stanna upp i självkritik och självrannsakan: den naiva, lata och okunniga hållning till IT-säkerhet i vardagen som präglar stora delar av samhället, trots att digitaliseringen hela tiden gör många verksamheter allt mer sårbara för IT-attacker och IT-angrepp.

FRA-debatten borde ha varit varning nog, om att stora uppgifts- och informationssystem alltid kan missbrukas, att läckor alltid hotar, att integritet är något fundamentalt i ett demokratiskt samhälle, att försiktigheten måste vara extra stor när uppgifterna är extra känsliga.

Få har i tillräckligt hög grad uppdaterat säkerhetstänkandet för en digital tid, och ännu färre har tagit IT-hot och IT-risker på det allvar vi borde. På den punkten kan skandalen vara en lärdom, och ett tillfälle till ödmjuk bättring, för åtskilliga av oss.

***

Överhuvudtaget känns det som om den politiska debatten – efter ett antal år när många människor känts sig främmande inför etablissemangens upptagenhet vid obskyra detaljer, modejargonger och tillfälliga trender – håller på att återvända till mer fundamentala frågeställningar igen. Till det som rör samhällets grundfunktioner. Till sånt som på riktigt handlar om liv, frihet, solidaritet och demokrati.

Rättsväsendets ställning. Sjukvårdens resurser och organisering. De ekonomiska sambanden mellan tillväxt, energi, jobb och välfärd inför digitalisering och automatisering. Skolans kärnuppdrag av kunskap och lärande. Klimat och biologiska livsförutsättningar. Militär försvar och säkerhetspolitik i ett skede av nya hot. Polisens förmåga att utreda brott och upprätthålla ordning. Nationalstatens gränser och ansvar vid internationella kriser. Stad och landsbygd i ett kluvet land. Religion och medborgerliga rättigheter i det sekulära samhället. Myndigheters och tjänstemäns roller och skyldigheter. Den typen av frågor, som varje generation behöver ta sig an principiellt och praktiskt utifrån nya villkor.

Det finns förstås fler, men på varje sådant sakområde förs svåra, omtumlande diskussioner. Ibland hett ideologiska, aldrig under enighet, ofta i djupa motsättningar, men med ett nytt slags verklighetsförankring som är tilltalande.

Många aktörer, inklusive medierna, tvingas under ny granskning att höja nivån, att undvika populistiska genvägar, att inte falla för varje trend, att värna kärnkompetens, att lyssna på erfarenheten, att ta sina uppdrag på nytt allvar, att vara noggranna, att hålla bättre på former och en viss, jag vågar ordet, värdighet.

Låt också det bli en konsekvens av det inträffade.