Det Umeå jag flyttade till 2006 skulle jag inte vilja återvända till

När jag flyttade till Umeå på våren 2006 fanns inte konstnärligt campus, inte Östra station, inte husen på Öbacka strand, inte Väven, inte Sara Lidman-tunneln, inte Utopia, inte Navet, inte Lindellhallen i sin nya form på campus, inte skateboardparken under Tegsbron.

Rådhusparken var inte omgestaltad. Apberget hade inte flyttats. Broparken hade inte fått sitt utseende med terrasser. Botniabanan hade inte ankommit. Norra och östra länken hade inte inletts. Vasaplan hade inte byggts om (igen).

Så där kan man fortsätta länge och räkna upp förändringar som skett under åren 2006-2017 i norra Sveriges största stad, en period under vilken befolkningen ökat med mer än tiotusen invånare.

Även på många andra håll i Umeå, i stadsdel efter stadsdel, har det byggts, tätats till, rests nytt, rivits ner och planerats om det senaste decenniet. Ibland i samförstånd, ibland efter stridigheter. Förra året etablerades Ikea på Söderslätt med tillhörande köpcentrum, i en förändring av stadshandeln vars följder för stora och små näringsaktörer fortfarande känns svårbedömda.

Det hinner hända mycket på bara elva år. Och om man som jag åker buss dagligen genom Umeå, har man fortfarande många tillfällen att beskåda lyftkranar, avspärrningar och byggskynken. Om tio år kommer ytterligare projekt att ha tillkommit som förändrar stadens utseende och känsla, på ytan, på djupet, på många sätt. Vad 2020-talets ekonomiska och tekniska utveckling får för konsekvenser för arbetsmarknad, investeringar och högre utbildning i Umeå, kan ingen veta säkert.

Varje enskild ny- eller ombyggnation, både stora infrastruktursatsningar och små korrigeringar, har sin egen bakgrund, sina speciella beslutsunderlag och beslutsprocesser, motiv och visioner, arkitektoniska utgångspunkter, politiska och ekonomiska intressen som rör sig i bakgrunden, konflikter, kostnader och kalkyler.

Det går inte att på något enkelt sätt skriva deras gemensamma historia, och jag tänker inte ägna mig åt att dela ut varken hjälte- eller skurkstämplar till de som drivit på projekt eller de som har protesterat mot förändringar.

Även prioriteringar som man i grunden sympatiserar med kan kompliceras av frågeställningar rörande planering, demokratisk insyn, finansiering och budgetkonsekvenser på kort och lång sikt, situationen för näringsidkare, tveksamma tidsramar eller konstiga arkitektoniska vägval.

De möjliga ställningstagandena är många: Rätt att bygga, men skitful byggnad (modernismen alltså). Fel att bygga, men snyggt och användbart slutresultat. Rätt att bygga, men oacceptabel beslutsprocess. Fel att bygga, men demokratiskt väl förankrat beslut.

Man måste skilja mellan dem som är stockkonservativt eller salongsradikalt kritiska till varje enskild förändring och de som är principiellt emot hur beslut fattas eller delar av projekt genomförs. På samma sätt som man måste skilja mellan dem som jagar fram beslut på grundval av rena maktbegär eller ekonomiska intressen och de som är genuint engagerade i en stadsmiljös framtid. Vanligtvis har både påskyndare och motståndare viktiga synpunkter.

***

Min samhällssyn är präglad av landsbygden, det är för den mitt hjärta slår hårdast och byn kommer alltid att vara min utgångspunkt även när jag betraktar det urbana. En ny, grön och digitaliserad våg ut på landet, till den moderna landsbygden, tycker jag är en mer spännande vision än snabbt växande städer. Och det viktigaste i en stads liv är alltid mänskliga aktiviteter, jobb, välfärd och tillgängliga bostäder, inte andra byggnader.

Men de flesta städer kommer att fortsätta växa, även byggnader och planering har stor betydelse och det här är min personliga reflektion om det rent yttre, när jag blickar tillbaka på hur staden skiftat utseende under mina år som umebo.

Jag hör till dem som generellt tycker om när det byggs nytt regelbundet. När både städer, tätorter och byar förändras med tiden. När livsmiljöer inte är statiska. När varje ny generation får bidra med sina framsteg, erfarenheter och insikter även i det som byggs och gestaltas. När förbättrade tekniker tillämpas. När nya samhällsbehov kan mötas aktivt även i stadsplaneringen.

För mig framstår det som en självklarhet att det är socialt och miljömässigt bättre, ur ett progressivt rättviseperspektiv, att bygga växande städer något tätare och något högre, än att smeta ut dem och skapa en medveten segregation som i praktiken tvingar resurssvaga nykomlingar långt bort från centrum.

Så även om den bekännelsen gör en till paria i en del kretsar, och även om modern arkitektur kan vara jobbigt fantasilös och nästan inget nytt projekt känns fullt ut lyckat, är jag sammantaget och pragmatiskt positiv till det som skett med Umeås yttre de senaste tio åren. En i ärlighetens namn på ytan ganska fultrist, grådaskig stadskärna har trots allt blivit lite mindre monoton, lite mer levande, med fler tillgängliga inomhusmiljöer.

I den mån det fanns ett gammalt Umeå att innerligt sakna – vilket jag betvivlar en aning – så inte kan det väl vara Umeå 2006?

Konstnärligt campus, Öbacka strand, Kulturväven (som jag tror att många av oss trivs allt bättre i och inte skulle vilja se obyggd), Östra station, det flyttade apberget, Utopia, Sara Lidman-tunneln, Vasaplan i trä (på med strålkastare där, fullt ös, under vintern, för ökad trygghet och trivsel, det gäller överhuvudtaget i norrländska städer) – inte allt, men mycket har blivit helt okej.

Det Umeå jag flyttade till 2006 skulle jag, när det gäller stadsplaneringen, inte vilja återvända till. Det är bättre nu.

*****************

(Texten har även publicerats på vk.se. Den här bloggen används i första hand som textarkiv.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>