Några ord om…Jenny Tunedals diktsamling ”Rosor skador”

”För det mesta lever människor i identitet och minne/ Sen gör vi kanske inte det/ Ersätt oss med kärlek då/ Ju mer glömska desto mer kärlek/ Det är därför det finns så få av oss/ Det jag ville säga var heroiskt/”

Jenny Tunedals Augustpris-nominerade diktsamling ”Rosor skador” är en ingående och imponerande tålmodig undersökning av en moders demenssjukdom. Ett uthålligt försök att med lyrikens hjälp skildra ett demensförlopp inifrån, både den drabbades uppbrutna identitet och den nära omgivningens försök att nå fram, hålla fast, förstå in i det sista, på sjukdomens egna villkor.

Kärlek och förlust, sorg och närhet, vrede och ömhet, minnen och ord som tumlar runt, blandas ihop och tynar bort. Ensamhet, men vems? En ensamhet tillsammans?

Ibland blir det absurt, det finns plötsliga rader av munterhet, men framför allt pågår ett motstånd, en kamp för närhet och värdighet, för kontakt och mening, in i det sista.

”Dottern kan säga:/ Vad minns du?/ Själva frågan provocerar/ Hjärtat i munnen. Orden tar emot/ Jag ska inte bli mor. Jag ska i gengäld älska/ Jag brände alla dagböcker/ Med berått mod/ De tillhör inte mig. De där barnsliga sommardagarna/ Det som skriver/den som skrev/ Båda kvinnorna rörde jag ihop/ Likt en enda vettvilling”

”Rosor skador” är en modig, konsekvent diktsamling, som tar flera olika stilmedel och grepp till hjälp för att skildra hela den komplexa sjukdomen ur många olika perspektiv, ringa in den och aldrig väja för det ofta hjälplösa och omöjliga. Där finns både längre och kortare dikter, till och med ett slags utkast till diktdrama som Tunedal kallar ”Det var natten som plockade rosorna (King Lear-remix)”

Vem det är som talar genom dikterna är inte alltid klart, identiteter glider förbi, enskilda passager kan vara mångtydiga och osäkra, självklara i det obegripliga och försiktiga i det alldeles enkla, precis som samtal med en närstående som drabbats av alzheimer kan te sig.

Det språkliga, det känslomässiga, och det praktiska runt omkring – perspektiven växlar hela tiden, flyter in i varandra, stör varandra.

Även litterärt har diktsamlingen många bottnar, anspelningar, insmugna citat och ett fritt förhållande till förväntningar, som får temat minne och de lyriska formlekarna att belysa varandra.

Om släktskapet mellan demensens och lyrikens språk har Jenny Tunedal sagt i en intervju i samband med lanseringen av den nya diktsamlingen:

”Det finns en förväntan på att våra identiteter, för att fungera i världen och räknas, ska vara en sorts enhetliga berättelser, formulerade enligt den konventionella romanprosans regler. (…) Ofta finns ett slags drastisk och lyrisk performativitet i utsagor som produceras i minnesförlusterna. En dement person försöker, trots uppenbara svårigheter, återskapa sig själv genom språket.

***

Glömska, språk och ålderdom är inget nytt tema i Jenny Tunedals poesi. Redan i samlingen ”Kapitel ett” från 2008 återfinns temat, och rosorna. Som i de här raderna, ur dikten “Hennes glömska kommer inte oerfaren”:

”Hon vet redan att hon ska fortsätta glömma. Hon har till exempel ersatt vissa ord. Du, inte jag, ännu. Hundägare, kattmamma, trädgårdsodlare, barnflicka, intelligens. Jag skulle vilja likna henne. Andas, gråta och vid behov tala i trädgården.”

Även solnedgången som blir en vacker bild mot slutet av samlingen – ”solnedgången över santa barbara är den vackraste i världen sägs det” återfinns i ”Kapitel ett”: ”I en bok hade jag läst om en kvinnas njutning i solnedgången vid vattnet”.

Så den nya samlingen är, för dem som följt Jenny Tunedals poesi, en gripande fördjupning av ett starkt personligt ämne som hon burit med sig och kretsat kring länge i sin lyrik. Det känns som ett långt, värdigt, sorgligt, trotsigt, kärleksfullt avsked. Frågorna ställs in i det sista.

Dikterna i ”Rosor skador” följer med så långt in i demensprocessen det är möjligt, alltid i insikten om att en gåta, en förtvivlad osäkerhet, en ofrånkomlig gräns i kontakten trots allt finns kvar, som till slut kanske bara kärleken och ömheten kan övervinna.

***

Men även om det är ett tungt och svårt ämne som Jenny Tunedal tagit sig an, i en ambitiös lyrisk helhet där man inte kan tänka bort någon enskild del, och även om ”Rosor skador” kommer att vara till stort tröst för läsare med liknande erfarenheter i sina nära omgivning, är det också en samling full med starka rader och underbart fina passager som går att läsa isolerat:

”Näktergalen sjunger för sista gången ikväll. Näktergalen sitter i naturen, inte trädet utanför huset. Det är så man måste tänka. Den sjunger inte till någon. Den kommer att återvända och återvända. Intill tidens ände. Rakt genom min rädsla.”

När jag lägger den ifrån mig, är boken full av instuckna papperslappar och hundöron. Så mycket man vill läsa på nytt. Vi blir aldrig färdiga.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>