Har folkrörelsedemokratin någon framtid?

”Odlaren strör i mörka mullen
fröets sådd för kommande skörd.
Däröver vandra höstens skurar,
däröver bäddas vinterns snö.
Han gör som jag:
begraver sitt hopp,
han tror som jag på sol och vår.”

(Erik Gustaf Geijer)

***

Det händer, tro mig, sent om nätterna, att man på Twitter med pekfingret viker undan grenar, sneddar genom ris, schasar bort myggen och plötsligt, i mörkret, snubblar fram och upptäcker en glänta, där alldeles stillsamma, vårdade, bildande, underbara konversationer pågår, mellan människor som lyssnar på och bryr sig om varandra.

Som på midsommar, när de andra inte ser. Som i hemlighet, för att slippa de högljudda. Samtal mellan några som smugit undan och viskar kring en liten eld nere vid sjön – långt från brölen, slagsmålen och svinerierna uppe på festplatsen, där de stora, arga gängen hänger och pinkar revir.

Vid de där små eldarna, när de viskande rösterna som möts kommer från överraskande håll, kan man ibland ana hur en framtidstro vaknar till liv inombords. Man lyssnar, i tystnad och tacksamhet. För att inte störa. För att inte riskera att locka dit någon som kan trampa in och börja gorma slagord.

Susanna Birgersson, krönikör på Expressens ledarsida och – full disclosure – sedan många år en av mina favoritskribenter i branschen, även, eller kanske i synnerhet, de gånger jag inte håller med, fångade fenomenet häromdagen i en tweet:

”Älskar nördinlägg i kulturdebatten. Irrelevansen för alla utom de närmast berörda ger något slags inverterat hopp om mänskligheten…”

Ja, vi är så många som längtar efter mer sådant. Det hoppet vacklar ju lite för varje gång som klickmedier förvandlas till en dålig kombination av subventionerad arenarock och själlös melodifestival. Och när andra får panik vid tanken på meningsutbyten som inte utgår från allas minsta gemensamma nämnare. Men det lever upp igen, när man hittar fristäderna och motståndsfickorna av folkbildningsiver, låga, resonerande röster och en självklar frånvaro av aggressiv tvärsäkerhet.

Ofta ute i nätets glesbefolkade byar. Ibland vid möten i det fysiska livet.

***

Det kan för mig vara ett samtal i vimlet, vid någon sportplats en vårkväll, med Ari Leinonen, socialdemokrat och ordförande i Umeås fritidsnämnd – en själsfrände i sin iver och oro för folkrörelsedemokratins villkor – om idrottsrörelsen och det västerbottniska föreningslivet. Ett engagemang med rötter och ödmjukhet, som väcker min respekt varje gång.

Det kan vara en fika med Berit Bylund, känd för många äldre VK-läsare, med hennes påminnelser om vad vi egentligen borde skriva om och vad som nog trots allt är viktigare än det vi ägnar oss åt i vardagen. Att vi i långt högre grad borde bekymra oss om Arktis framtid. Eller att det verkligt svåra i vår tid kanske är när medborgerliga rättigheter och mänskliga rättigheter inte överensstämmer, eller uppfattas stå mot varandra.

Den frågan var så svår och tänkvärd att jag grubblat på den i snart ett halvår, utan att våga mig på ett svar.

Det kan vara en lugn, reflekterande kommentar av Jan Nilsson i Vännäsby i något flöde, eller en fördjupande diskussion med Ali Bashi i Umeå – vi brukar träffas på bussen – som på olika sätt visar hur den lokala förankringen och de konstruktiva perspektiven i vårt samhälle kan förenas med ett allvar och en lyhördhet som dagsdebatten sällan har.

Det kan vara en diskussion med Carinne Sjöberg; och livet går i vågor, erfarenheterna myllrar och tankarna är många, men det är värt det, och ur solidariteten när det stormar kallt föds modet att fortsätta. Och så poesin!

Eller gå runt en stund på universitetet och tjuvlyssna på fikasamtalen och bordsdebatterna. Smit in på något av de öppna seminarierna eller föreläsningarna. Notera hur nivån höjs ytterligare vid många frågestunder. Det är som ett slags public service, och hoppet växer.

Jag skulle nämna många andra – ni vet vilka ni är – som lärt mig mycket runt om i Västerbotten, vid samtal och arrangemang, med hundratals olika åsikter, temperament och personligheter. Poängen här är att även om folkrörelse- och föreningslivet inte ser ut som i fornstora dagar, finns ändå lärdomen, insikterna och drivkrafterna kvar.

Och för den som har lyckan att få lyssna blir det uppenbart att potentialen för framtidens folkrörelser, framtidens demokrati, är stor, om vi bara kan hitta nya sätt att förvandla allmänt samhällsengagemang till politisk medverkan i beslutande församlingar.

***

Men demokratin kan aldrig överleva, om allt färre medborgare är beredda att överväga, i åtminstone någon del av sitt liv, att ta på sig politiskt beslutsansvar, för helheten och det svåra, för prioriteringar och målkonflikter. Därför är de svenska partiernas djupa kris så allvarlig. Antalet medlemmar och förtroendevalda har sjunkit dramatiskt. Partiernas inre liv ger dåligt utrymme för olika typer av engagemang.

Den brutala, ogina och elaka samhällsdebatten, inte minst mellan partiernas egna propagandacentraler, det ständiga, slentrianmässiga misstänkliggörandet i medierna av politiskt ansvarstagande som något suspekt, hoten och trakasserierna från olika typer av extrema grupper till höger och vänster, kriminella nätverk och rättshaverister – allt det bidrar också till att avskräcka drivna, kompetenta, eftertänksamma människor, med något att förlora, från att ens överväga ett partipolitiskt engagemang.

Och kvar att bära upp en allt mer bräcklig folkrörelsestruktur, blir ett allt färre antal idéburna eldsjälar, och kanske en del förbiflygande, lycksökande karriärister.

***

Willy Brandt sa en gång att det som gjorde att de skandinaviska samhällena mer demokratiskt inkluderande, samarbetsinriktade och öppna än andra på 1900-talet, var att socialdemokratierna där var mer präglade av humanismens och kristendomens kulturarv, än av den marxistiska sociologi som dominerade bland tyska socialister. Det han beskrev var ett slags folkrörelseerfarenhet. Men frågan är om det längre gäller, oavsett vilken del av den politiska skalan man betraktar.

Partierna har istället ibland börjat bli sina egna värsta fiender. Folkrörelserna hade en bredd som spädde ut de värsta formerna av dogmatism. I dag uppfattas partierna ägna sig mer åt att rensa ut än att rekrytera in, mer åt att bråka om poster internt än åt att reflektera över hur få som överhuvudtaget står till förfogande.

Att ledande vänsterpartister i Stockholm försökt mobba bort Amineh Kakabaveh, en av de viktigaste rösterna i kampen mot hedersförtrycket, istället för att välkomna hennes insatser som en självklar del av en modern feministisk socialism, är en illustration av hur dåligt partierna mår. I princip alla riksdagspartier har liknande inre konflikter, som får många att dra slutsatsen att partipolitik är något otänkbart och svårbegripligt.

De mest givande idédebatterna i dag förs inte längs gamla parti- och blockgränserna, utan inom eller helt vid sidan om de etablerade partierna.

När nya krafter dyker upp, är det inte ovanligt att äldre, lokala ledarskikt håller dem på mattan tillräckligt länge för att lust och nyfikenhet ska hinna dö. Och kommer en medlem som inte är tränad i de mediala, politiska, kulturella och akademiska etablissemangens stränga dagsregler om vad som är fint och vad som är fult att resonera kring, lär den sig förtvivla över alla tomma ritualer, där politiskt korrekta utspel sällan har någon koppling till hur organisationer fungerar i verkligheten.

Det skapar en folkrörelsedemokratins kris. Andra miljöer anses erbjuda friare debatter, generösare utrymme för intellektuella processer och ett större tålamod inför vittnesmål om olika, krångliga erfarenheter. De små eldarna, där samtalen förs, har börjat tändas i helt nya sammanhang. Partierna – liksom för den delen medierna – är ofta frånvarande där.

Sverige har ett demokratiskt system som fortfarande bygger på, eller utgår ifrån, existensen av folkrörelsepartier med många aktiva medlemmar, intern mångfald och stora kontaktytor mot det omgivande samhället.

De partierna finns inte längre. Har folkrörelsedemokratin fortfarande en framtid? Jag hoppas det, men tiden håller på att rinna ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>