Alarmister, optimister och värdet av uppriktiga vänner

”Önska er”, säger den gamle Bernard till sina unga lyssnare, ”en uppriktig rådgivare och en innerlig vän och älska inte den som smickrar er utan den som korrigerar er.” Och så vidtar supén som får avsluta George Sands roman ”Familjen Mauprat”(1837) (svensk översättning Gun R Bengtsson).

Där kommer Bernard med några ord – jag tycker de hör till litteraturens klokaste – som ger en aning om varför Sand (pseudonym för Aurore Dudevant) inte bara, som tidig utopisk socialist, demokrat och feminist, blev en av 1800-talets mest inflytelserika författare, utan också varför exempelvis Dostojevskij livet igenom beundrade hennes litterära verk, gestalter, kärleksskildringar och blick för det humana.

Alla människor, säger Bernard i romanen, ”har behov av att vara älskade för att känna sig värdefulla, men alla måste bli det på olika sätt. Den ena med outtröttligt överseende, den andre med oupphörlig stränghet. Så i väntan på att man löser problemet med en för alla gemensam och ändå individuellt avpassad fostran och skolning, vinnlägg er om att ömsesidigt förbättra varandra. Ni undrar hur? Mitt svar blir kort: genom att ömsesidigt varmt älska varandra. Det är på så vis seder påverkar lagarna, och till slut har ni kommit därhän att ni kan avskaffa den förhatligaste och mest orättfärdiga av dem allesamman, jus talionis, vedergällningsrätten, dödsstraffet, som inte är något annat än en stadfästelse av principen om det ödesbestämda, eftersom den förutsätter att den skyldige är oförbätterlig och himlen obeveklig.”

***

Det är tidlösa, omtänksamma, klarsynta ord. Lika värda att låta prägla det mesta, som svåra att leva upp till, när liv och stämningslägen krånglar.

Jag kommer att tänka på Sands passage när jag läser nationalekonomen, välfärdsforskaren och tidigare VK-krönikören Andreas Berghs nya skrift: ”Två filter. Varför du har fel om nästan allt, men ändå inte vill ändra dig.”

Det är den tredje idéskrift av det slaget som tidskriften Liberal Debatt gett ut på senare år. Den första var skriven av kulturjournalisten Per Svensson 2014: ”Därför hatar alla liberaler. Och därför har alla fel.” Den andra var författad av opinionsjournalisten Susanna Birgersson 2015 med titeln: ”Det som förloras utåt ska vinnas inåt – Danmark från Kierkegaard till Kjaersgaard”.

Andreas Berghs bidrag ansluter väldigt väl – avsett eller inte – till de två tidigare. Och det är knappast någon slump att utgivningen sker med knappt ett år kvar till nästa val. För det är en skrift som politiker, journalister, samhällsdebattörer och medborgare, alla i sina olika roller, skulle tjäna mycket på att läsa.

Bergh inleder med några resonemang kring samhällsdebattens alarmister (som väl får anses ha initiativet i dag) och optimister (Johan Norberg och Hans Rosling nämns som exempel). Hur de skiljer sig åt. Hur de i vissa avseenden lever i symbios med och växelvis lämnar över stafettpinnen till varandra. Hur båda har betydelse för samhällsutvecklingen. Men också hur båda kan få skadliga följder, kanske i synnerhet alarmismen, om de blir för ensidigt dominerande.

Sedan tar Bergh den diskussionen vidare till en genomgång av de två slags filter som titeln syftar på och som vi människor tenderar att betrakta världen och nyhetsflödet igenom, inte minst på sociala medier: (1) ”Negativismen” och (2) ”Ideologismen”.

***

Det är lätt att avfärda negativismen som vår tids stora problem, hur många politiker och debattörer av olika skäl vägrar erkänna de stora, övergripande, globala framsteg som skett i världen det senaste halvseklet, på nästan alla områden som går att mäta: Fred, fattigdomsbekämpning, läskunnighet, hälsa, tillgång till rent dricksvatten, kamp mot spädbarnsdödlighet, slaveri och barnarbete, medborgerliga fri- och rättigheter för kvinnor, antalet demokratier i världen, för att bara nämna några.

Samtidigt är det sannolikt tack vare en del alarmisters varningar, deras sätt att identifiera problem i tid, som världen går åt rätt håll. Alarmister ”beskriver ofta hot och tendenser som nyligen börjat eskalera men som fortfarande kan stoppas.” Att blunda för problem är ”bland det värsta makthavare och debattörer kan göra.”

Farligt blir det däremot när alarmister dogmatiskt börjar förneka eller blunda för de framsteg som skett. ”Om vi inte”, påpekar Bergh, ”begriper varför det blir bättre och vårdar de faktorer som främjar framstegen, är risken att utvecklingen avstannar eller ändrar riktning.” Den risken har ökat de senaste åren.

***

Med ideologismen, våra sätt att söka bekräftelser på redan existerande åsikter och avfärda information som stör bilden, förhåller det sig på liknande vis. Att byta åsikt utifrån nya fakta, när man länge argumenterat för en sak som inte längre håller, hör till det svåraste som finns. Bergh tar upp studier som visar att om vi ”får ny information om ett ämne där vi har starka uppfattningar sedan tidigare, tenderar vi att ifrågasätta informationen snarare än våra egna uppfattningar. Det gäller även när informationen är saklig och korrekt.”

Och vi söker i hög grad upp källor och argument som ger stöd åt uppfattningar vi redan bär på. ”Ju starkare vår initiala hållning i en fråga är”, sammanfattar Bergh, ”desto mer aktiveras olika kognitiva mekanismer för att vi inte ska behöva byta åsikt”.

***

Värst är det när de två filtren – negativismen och ideologismen – förstärker varandra. Andreas Bergh nämner två ”sorgliga exempel” på frågor där det skett på senare år: debatten om ekonomi och tillväxt och debatten om migrationen.

Alltför många debatterar redan med skyttegravsjargong. Söker hyllningar och klick i lättfiskade vatten. Låter egna Facebook- och Twitter-flöden bli alltings facit. Blinkar till likasinnade och föraktar motståndare. När den dryga tvärsäkerheten ger snabbast respons, växer frestelsen.

Sista kapitlet i Berghs skrift heter, kanske just därför: ”Dygder för en uppkopplad tid”. Några av tipsen lyder: Känn din egen okunskap. Uppskatta åsiktsskillnader. Var nyfiken på fakta. Stöd resonerande politiker. Sök att argumentera bättre och utan filter i så hög grad det går. Och så rådet från statistikern Julia Galef: ”Tänk på diskussioner med meningsmotståndare som ett samarbete där ni har olika roller men där målet är gemensamt – att komma fram till en hållbar position i sakfrågan.”

Kan vi leva upp till det lite oftare, värna nyanserna bara en aning bättre, skulle mycket vara vunnet inför valåret 2018.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>