Vi behöver de erfarenheter och insikter som föreningslivet ger

I onsdagskväll hade jag glädjen att få medverka vid en föreningskväll i folkets hus i Bjurholm för att, efter dragspelsmusik och information från Länsstyrelsen om ansökan av bygdemedel, få reflektera kort kring ”föreningarnas vara eller inte vara” och lyssna på de närvarandes synpunkter.

Det blev mycket att ta med sig och fundera på under bussresan hemåt i snön. För jag tror, och det var mitt budskap när jag talade, att föreningarnas vara eller inte vara i hög grad också är den norrländska landsbygdens vara eller inte vara. Föreningslivets strävanden hänger nära samman med landsbygdens kamp.

Föreningslivet har varit en ryggrad i hela det svenska folkrörelsesamhället. Men de förändringar som pågår när människors livsstilar, vanor och prioriteringar förskjuts, de tekniska villkoren utvecklas och landsbygdens ställning försvagas, påverkar de gamla, ideella verksamheterna på djupet.

Föreningstraditionen har sitt hjärta på landsbygden, och föddes långt före den stora urbaniseringen. Att människor samlats, engagerat och organiserat sig tillsammans kring vissa intressen, projekt eller idéer, har varit en grundåder av livskvalitet, demokrati, kultur och social sammanhållning runt om i landet.

Två fenomen brukar lyftas fram när man söker förklara vad det är som gjort föreningslivet i Sverige speciellt. De demokratiska arbetssätten när beslut fattas och företrädare väljs, och att så väldigt många människor varit medlemmar i en eller flera föreningar.

Självklart har engagemanget hos medlemmar alltid skiftat i intensitet och närvaro. Utan eldsjälarna som tagit på sig större ansvar och lagt ner mer tid än andra, skulle mycket lite ha kommit till stånd. Men en väldigt hög andel av befolkningen har haft erfarenheter av organiserat föreningsliv.

Föreningslivet har varit en grundlig, viktig och lärorik skola i demokratiska processer, debatt, protokollförande, stadgar, budgetarbete, ansvarstagande och beslutsfattande, för generationer invånare.

Mångfalden föreningar har gjort det möjligt för olika intressen, färdigheter, övertygelser och drivkrafter att få komma till praktiskt, konkret uttryck, vilket i sin tur minskat frustration, klyftor och spänningar. Där föreningarna varit livaktiga, har färre människor behövt känna sig utanför och maktlösa. Människor har lärt sig om både rättigheter och plikter, egna möjligheter och samarbete.

Den svenska demokratins framväxt, och den relativa stabiliteten i det svenska samhället, har därför ett samband med just föreningslivets historia.

Föreningslivet har också haft betydelse för välmående, trygghet och social tillit. Det blir en mötesplats som varken är familj eller arbete, utan är något annat, men som bygger på frivillighet, lust och inkludering.

Där föreningslivet är aktivt, blir människor sedda. Det skapas nätverk som fyller en funktion även bortom själva föreningsarbetet, inte minst för människor som av olika skäl är ensamma eller har problem av olika slag, och är i riskzonen för att tappa fotfästet i tillvaron. Föreningarna eldsjälar är också stora själavårdare i samhället.

Även i mötet med nyanlända människor, invandrare och flyktingar, hjälper föreningar till i det tysta och dagliga att skapa sociala kontakter, ge språkövning och minska konfliktytor, vilket i sin tur förbättrar förutsättningarna för utbildning och arbete.

Föreningslivet har varit kulturbärare och kulturarenor i Sverige, för både unga och gamla. Precis som det varit en skola i demokrati, har det också varit en chans till kultur, kreativitet och hantverk för människor som annars kanske inte hade kommit i kontakt med olika skapande verksamheter. Tankarnas, händernas, språkets och konstens bildningsarbete har pågått runt om i landets föreningslokaler.

Gösta Vestlund, bland mycket annat tidigare rektor på Tollare folkhögskola, skrev i sin översikt “Folkuppfostran. Folkupplysning. Folkbildning. Det svenska folkets bildningshistoria – en översikt” (nyutgåva 2010) några fina rader om bland annat studiecirkelns betydelse:

”Den lilla gruppen har sannolikt spelat en betydelsefull roll i alla tider för utbyte av erfarenheter och kunskaper. Konstnärer, författare, filosofer och många andra har kortare eller längre tid sökt vägledning och inspiration i vänners lag. I läseriets dramatiska historia med förbud och förföljelse var likasinnade i närsamhället en stimulans och ett stöd. Den lilla gruppen är en viktig livsform. Där är det lättare att komma till tals, att nyansera och förstå. Den kan därför också vara en god grogrund för demokratin.”

***

Men föreningssverige kan, åtminstone i sina gamla former, stå inför  problematiska år, kanske problematiska decennier framöver. För en förening föds och lever inte av sig självt eller med någon automatik. Vår tid så kallade nånannan-ism, alltså att alla utgår ifrån att det är någon annan, någon uppifrån, någon utifrån, någon vid sidan om, som ska ta tag i situationer, lösa problem, skapa förutsättningar, fungerar inte i föreningsvärlden. Då blir det inget. Föreningar förutsätter ett gemensamt tillsammans.

Engagemanget berikar ens eget liv och ens egen vardag. Men även de perioder när man kanske själv har fokus någon annanstans, måste man ta ett visst ansvar för det gemensamma.

Antalet medlemmar i ideella föreningar har sjunkit de senaste decennierna. Den sammanlagda längden av föreningsengagemang under en människas liv är betydligt kortare än vi tror. Det är inte något som följer genom livet på det sätt man nog ofta föreställer sig folkrörelsernas storhetstid.

Inte alla vill sitta med i styrelser, planera och bära formellt ansvar. I en förening finns många olika roller, en del av mer passiv karaktär. Och medlemstappen sker utan att kostnaderna för den skull minskar för föreningar. Även när det mesta bygger på ideella insatser, kostar det att hålla en föreningsverksamhet vid liv.

Som en av föreningssveriges eldsjälar sa i en intervju för några år sedan, skiljer sig en förening från en service eller en tjänst som man söker upp bara när man behöver det eller känner för det.

En förening förutsätter ett visst mått av kontinuerligt engagemang hos människor, att tillräckligt många ger sig en verksamhets långsiktiga förutsättningar hän, med uthållighet, lojalitet och ett ömsesidigt växeldragande.

Tidigare generationers livsstilar var väl anpassade till föreningarnas behov. Men så är det inte längre. Andra intressen, vanor, umgängesformer och stimulanser tar över. Digitalisering och internet gör att de moderna nätverken och mötesplatserna inte längre behöver vara geografiskt sammanhållna på samma sätt.

Det kanske får till följd att uthålligheten för och beredskapen att gå in i folkrörelsearbete av det gamla slaget minskar. Samtidigt som nya sätt att organisera sig på växer fram, som nya generationer utformar utifrån sin tids förutsättningar. Föreningsandan lever, men formerna ändrar karaktär.

Existerande föreningar, som vill överleva, som är beroende av att människor är kontinuerligt aktiva och som gärna vill se en varierad ålder bland medlemmarna, måste hitta fler och delvis nya sätt för människor att engagera sig. På landsbygden, där existerande föreningar är en sådan viktig del av det levande lokalsamhället, men också vant sig vid sina gamla ramar för verksamheterna, kommer det att skapa övergångsproblem.

Men varje ny generation kommer också att tvingas inse det som tidigare lärde sig: att ingenting går av sig självt, och att det inte är lätt att upprätthålla gemensamma, ideella insatser över tid tillräckligt länge för att något ska hinna utvecklas och mogna.

Om människor kommer och försvinner i alldeles för snabbt takt, dör föreningar. Man måste vara beredd att gå på möten, att ta på sig ideella uppgifter och att möta en mångfald av människor som befinner sig i samma fysiska – eller digitala – rum.

För det är så i föreningar, att där finns alla typer av människor, och inte alla kommer att vara lätta att ha att göra med. Och det gör föreningslivet till en skola även i gemenskap, tolerans, sociala relationer, människokännedom och ömsesidig fördragsamhet.

Vi behöver det svenska föreningslivets erfarenheter och insikter lika mycket på 2000-talet, som vi gjorde på 1900-talet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>