Kommer gråsossar att återerövra socialdemokratin?

Riksdagspartierna inför valet, del 6: socialdemokraterna

***

En minnesvärd natt

Han hade anlänt till det ockuperade kårhuset omkring midnatt, och först vid tretiden på morgonen, lördag 25 maj 1968, lämnade dåvarande utbildningsministern Olof Palme Stockholmsstudenternas lokaler.

Det blev en sen natt, av dålig stämning, burop, misstro och hård polemik. Världsbilder och skilda erfarenheter krockade. Ledaren för en bred, pragmatisk socialdemokrati stod i konflikt, återigen, med kommunistisk revolutionsromantik.

På ytan var ockupationen en protest mot högskolepolitiska reformer som många, inte bara vänsterradikala studenter, ville stoppa. Men aktionen på kårhuset skedde i tidens universitetsrevolutionära anda, präglad av kritik mot socialdemokratin och det reformistiska välfärdssamhället.

För de akademiska kommunisterna – en liten men aggressiv minoritet bland studenterna – var Palme svikaren, representant för ett etablissemang att störta.

Olof Palme tog, som Hjalmar Branting ett halvt sekel tidigare, konflikten med extremvänstern den natten, utan att backa eller be om ursäkt. När han i talarstolen möttes av arga rop, när en del av de närvarande ville tysta honom, gick Palme till attack på kommunismens totalitära vanor och till försvar av det demokratiska styrelseskicket. Han påminde om att den demokratiska övertygelsen hade stöd av ”det svenska folkets överväldigande majoritet”.

Konflikten blev, som Henrik Berggren konstaterar i ”Underbara dagar framför oss”, en framgång för Palme och ett nederlag för revoltörerna.

Palme själv var ”skakad över konfrontationen med studenterna och återkom ofta till den brist på respekt för demokratin som han mött på kårhuset.” Det hade öppnat sig en klyfta ”mellan hans optimistiska tro på gradvisa samhällsreformer och vänsterstudenternas civilisationskritiska missnöje”.

Men han blev lugnad av omgivningens reaktioner. Kårhusaktionen fördömes ”så gott som unisont i det svenska samhället. Alla ledarsidor från höger till vänster tog avstånd från tilltaget. Insändarspalterna fylldes av arga brev om bortskämda överklasstudenter.”

Revolutionen som de kommunistiska studenterna drömde om uteblev. Ingen utom de själva ville ha något med den att göra.

Istället blev ockupationens förlopp, som Berggren skriver, ”en snabbspolad version av den svenska vänsterns utveckling under de kommande tio åren, från en öppen och frihetlig explosion till isolerad sekterism.”

***

Baksmällan

Man skulle kunna stanna där och konstatera att väldigt lite är nytt under solen. Men det vore, som också Henrik Berggren visar, att göra det för lätt för sig. Här pågick en process på flera nivåer samtidigt. Om man låter bli att bara stirra på den lilla extremvänsterns, så fanns det annat och viktigare, något politiskt, socialt och kulturellt liberaliserande, i tidsandan kring 1968.

Upproren spårade ur, men de gradvisa frigörelserna på område efter område, nedrivandet av en gamla hierarkier och förtryckande normer, gick djupt och blev bestående. Det värsta i 68-revolten kan vi skratta åt femtio år senare. Det bästa i den, lade grunden till en ökad frihet, mångfald och tolerans som vi i dag tar för given, men snart nog kan tvingas försvara på nytt.

Och kritiken, även den marxistiska, av det teknokratiska, ingenjörsaktiga, maskinella välfärdssamhället som förljuget, ihåligt och själlöst – träffade en nerv i tiden långt utanför kårhuset.

Kombinationen av allt detta ställde socialdemokraterna, som vid det laget hade regerat Sverige oavbrutet i många decennier, inför ett nytt dilemma.

Att bli kritiserade som ett förlegat etablissemang tärde på den egna självbilden. Att få folkhemsbygget ifrågasatt från vänster, som något som förminskade människor istället för att lyfta dem, skapade tvivel om de egna instinkterna. Och att se nya typer av frågeställningar, nya konfliktlinjer, segla upp i den stabila samhällsdebatt socialdemokratin dominerat ganska suveränt i decennier, sådde interna konflikter som långt senare skulle bli akuta.

***

Självtvivlet

Man söker ju gärna en enskild scen, som kan sägas symbolisera ett större skeende. Något man kan se tillbaka på efteråt och säga: där tog det och det sin början. De ögonblicken finns sällan. Det mesta är efterhandskonstruktioner.

Men kanske kan man pröva hypotesen att socialdemokratin i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet, ställdes inför en ny problematik och försattes i ett ovanligt stresstillstånd inför utmaningen från vänster, ett stresstillstånd den inte helt kommit över än i dag. Och att socialdemokraternas ledning på grund av den stressen feltolkade och drog olyckliga slutsatser av tidsandan. Drabbades av självtvivel på sin egna erfarenheter och insatser, och lät yttre vänstern – som snart strömmade in på redaktioner och kulturinstitutioner – skriva historien.

Problematiken hade partiet visserligen brottats med genom hela sin historia. Den spelade en roll redan vid partisprängningen 1917. Men i efterdyningarna till 1968-revolten tog den ny fart och blev mer komplicerad än tidigare.

Det var som om det någonstans gnagde ett obegripligt dåligt samvete i socialdemokratin, över de historiska vägval man gjort, när man valde demokratiska ideal framför revolutionära, tidigt i praktiken och gradvis i idédebatten accepterade den sociala marknadsekonomin och sedan i Per-Albin Hanssons folkhemsvision betonade ambitionen att vara ett brett, kompetent reformistiskt parti för många, med väljarnas förtroende att leda regeringar, hellre än ägna sig åt marxistisk retorik i opposition.

Det var som om man ändå innerst inne drömde om att vinna den lilla revolutionsromantiska, dogmatiska vänsterns hjärta trots allt. Få dess godkännande, få dess förlåtelse. Och så tappade man det genuint socialdemokratiska en aning ur sikte, den partisjäl som i realiteten definierat var centrum i den svenska samhällsdebatten låg.

Kanske saknades det ibland en självkänsla, ett internt mod att stå emot de indirekta anklagelserna om att ha svikit under alla år vid makten.

Man lät partiets historiska motståndare definiera vad som skulle ses som den sanna socialdemokratin.

Och när makten gick förlorad, när det blev vanligare med mandatperioder i opposition, förstärktes den tendensen. Det pragmatiska, reformistiska tappade i anseende till förmån för en vårdslös frasradikalism som borde vara främmande för socialdemokratin. Så småningom gjorde det att de interna förväntningarna ändrade karaktär.

Stefan Löfven tog över som statsminister i ett läge när hans parti hade fullt upp med att reda ut internt vad det vill vara på 2000-talet. Det har märkts under mandatperioden. Han har famlat långt mer än sina S-företrädare i ämbetet, och haft svårt att framstå som regeringsduglig. Några av orsakerna till det går nog att söka i partiets kluvenhet.

Så här har jag beskrivit det tidigare: Det var länge en outtalad kompromiss inom socialdemokratin: missnöjda falanger får breda ut sig med nostalgisk gråt över tider som aldrig existerat, och får som plåster på inbillade sår en ordentlig del av maktposter och resurser som valframgångar för med sig. Det sker i utbyte mot att partiledningarna får föra en sakpolitik förankrad i mitten som möjliggör ett brett väljarstöd.

Så höll man ihop ett lapptäcke av olika intressen och motstridiga viljor genom både kriser och höjdpunkter. Den balansen är inte längre självklar.

***

Arbetsgivarpartiet

Det är ett ofta bortglömt faktum att socialdemokraterna, genom sin styrka i kommuner och landsting, och den offentliga sektorns storlek, på sätt och vis varit arbetsgivarpartiet nummer ett i svensk politik. Ledande socialdemokrater har ofta större erfarenheter som arbetsgivare än som anställda. Det har bidragit till den kluvna självbilden.

***

Socialdemokratin har uppgifter kvar

Socialdemokraterna har inte, tror jag, spelat ur sin roll. Framtidens arbetsmarknadspolitik kommer att behöva en närvarande, ansvarstagande och kompetent socialdemokrati av det gamla slaget. Med de erfarenheter den bär med sig.

När digitalisering, automatisering och tjänstefiering tar fart, yrkesidentiteter blir oklarare och osäkra karriärbyte fler under en livstid, kan socialdemokratin bidra med viktiga, sammanhållande perspektiv kring arbete, identitet, maktförhållanden och trygghet. Att hitta regelverk och ramar för en ny arbetsmarknad, som höjer legitimiteten i och tilltron till en snabb teknikomvandling, utan att hindra den från att äga rum, låter som ett uppdrag för socialdemokratin att eftersträva.

Även i framtidens välfärds- och socialförsäkringsdebatt, om hur resurser skapas och används, hur skattesystem kan hitta balansen, hur frihet att försöka och trygghet att våga misslyckas, hänger ihop, finns stort utrymme för en realistisk socialdemokrati.

Inte heller slagorden om det gröna folkhemmet känns fel.

I en inrikespolitisk diskussion där socialdemokratin tvingas förhålla sig till och skava mot konservativa, liberala, gröna och vänstersocialistiska perspektiv, men utifrån nya samhällsfrågor, kan partiet ges en frihet att definiera sin roll på nytt en aning, på samma sätt som moderaterna försökt göra.

***

En att hålla koll på

Socialdemokrater har haft det motigt runt om i Europa under 2010-talet, och samtida förebilder som vinner val att hänvisa till har varit en bristvara. Men kanske kommer snart de krisdrabbade tyska socialdemokraterna att få en sådan ledare, med möjligheter att så småningom vinna väljarnas stöd och i framtiden få ta över även som regeringsbildare. Andrea Nahles, är namnet allt fler talar om. Håll ögonen på henne. En av dem som vittnat om Nahles kompetens och skicklighet vid förhandlingar, och kanske sett något av sig själv i henne, är självaste Angela Merkel.

***
Citatet

”Brist på respekt för demokrati och mänskliga rättigheter banar väg för kris och konflikt. Statssuveränitet är fast kopplat till en regerings ansvar att skydda och främja mänskliga rättigheter. Det är det internationella samfundets plikt – och vår plikt som politiska ledare – att agera och reagera när grundläggande mänskliga fri- och rättigheter kränks. Vi kan inte stillatigande se på när människor utsätts för övervåld innanför nationsgränser.”

(Anna Lindh, inför FN:s generalförsamling 2000)

***
De unga på gång

Socialdemokratin har fortfarande ett förtroendekapital vid fattandet av långsiktiga, strategiska beslut, som skulle kunna användas mycket bättre än det gör i dag, om det förankrades mer i blocköverskridande uppgörelser.

Det finns en ung socialdemokratisk generation, ideologiskt medveten och beredd att stanna kvar i beslutande rum även när det blåser, som just nu fostras i en svår politisk vardag runt om i  många kommuner.

De får en duvning som ruggar idealen, men som kommer att göra dem till nyktra, praktiska politiker, med en insikt om hur farligt det är att ge efter för floskler, fiendebilder och tomma löften. Snart tar de över. Det blir intressant. Kommer unga gråsossar att återta socialdemokratin?

Ola Nordebo

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Svår balansgång väntar moderaterna

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Nästa krönika i serien handlar om sverigedemokraterna.)