Mellan kostymen i tv och kängorna på nätet

Riksdagspartierna inför valet, del 7: sverigedemokraterna

***

Åkesson håller tal

Häromveckan hade Svenska Dagbladet ett långt reportage om hur den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala, i höstas bjudit in sverigedemokraternas Jimmie Åkesson att hålla ett anförande. Besöket beskrevs mot bakgrund av hur sverigedemokraterna sedan flera år systematiskt arbetar för att positionera sig som en intellektuell samlingsplats för en ung, nationalistisk socialkonservatism.

Reportaget väckte starkt kritiska reaktioner hos tidigare och äldre seniormedlemmar i Heimdal. SvD rapporterade några dagar senare att ett 30-tal “personer med tunga positioner i politik, offentlig förvaltning och medier” skickat ett bekymrat brev till Heimdals styrelse och krävt åtgärder.

En av dem som protesterat är Martin Tunström, politisk redaktör på moderata Barometern. “För oss som har varit med länge”, sa han till SvD:s kultursida, “är det en tragedi om Heimdal påverkas av främmande element som inte står för det som föreningen ska stå för”. Han säger att det funnits problem i Heimdal en tid och vill att föreningens styrelse tar ställning för att “medlemskap i Sd inte ska vara förenligt med medlemskap i Heimdal”.

Men reportaget har också fått hård kritik för att vara vinklat och missvisande.  Heimdals nuvarande ordförande Pontus Westerholm, själv centerpartist, skriver i Dagens Samhälle att artikeln i SvD var ohederlig kampanjjournalistik från vänster med guilt-by-association, insinuationer och misstänkliggöranden som “ofta stod i direkt strid med de direkta svar på raka frågor som vi i föreningen själva gett”.

Han beskriver Heimdal som en förening för både liberaler och konservativa, med parollen “reformvänlig konservatism”, som är mot både socialism och nationalism och inte stöder Sd. Att Åkesson bjöds in var ett uttryck för att föreningen vill ha “högt i tak” och höra många olika åsikter.

“Det kan säkert verka oerhört för skråjournalister”, skriver Westerholm, “vars huvudsakliga mål här i livet är korrekt politisk positionering och krav på andra att göra detsamma, men för oss fungerar inte det politiska samtalet så. Vi värdesätter den fria diskussionen framför slutsatser. Det som förbluffar mig är hur lätt det är att sätta en massmedial bild samt att bakom den bild som sätts finns det en massa journalistiska vägval. Vilken artikel hade kunnat skrivas utifrån det faktum att Lars Ohly och Gudrun Schyman gästat oss?”

Reportaget och debatten om det väckte viss uppmärksamhet, men kanske inte så mycket som borde ha skett. För det intressanta är inte att en studentförening bjuder in Jimmie Åkesson att medverka (det har Heimdal gemensamt med i princip alla stora tidningar och tv-kanaler i Sverige) eller att Åkesson lockar anhängare (han leder riksdagens tredje största parti), utan hur hela historien illustrerar något centralt i sverigedemokraternas långsiktiga, och skickliga, arbete. En aning under ytan och vid sidan om de stora rubrikerna.

***

Tabu eller vardag?

Det är varken med fina kostymer i tv eller grova kängor på nätet, som Sd:s ledande skikt förbereder nästa steg i partiets utveckling, från extremt randfenomen till normsättande parlamentarisk tungviktare. Utan i miljöer och rum där man tidigare varit tabu, men snart hoppas bli accepterad vardag. I högskolevärlden, i medierna, på arbetsplatser, i fackföreningar och näringslivsorganisationer, i kultursfären.

Den som fortfarande 2018 försöker sammanfatta sverigedemokraterna med ett järnrör och ett nazistmärke, och sedan hoppas på många likes, många “viktigt!” från sina likasinnade FB-kompisar, och känner att , “yes!”, nu är striden mot rasism och främlingsfientlighet tagen och vunnen, har inte fattat någonting om den intellektuella dragkamp om initiativet som pågår under ytan i svensk samhällsdebatt, och brett ute i befolkningen.

Ett citat som återges från Åkessons tal i Uppsala lyder: “Med de samhällsutmaningar vi står inför i dag är det väldigt svårt att förena liberalism och konservatism.”

Han förutspår att Sverige kommer att utvecklas sig mot en ny blockpolitik, bestående av socialister, liberaler och konservativa. Det är i en sån situation som Sd vill bli det ledande (utifrån partiets egen definition) ”konservativa” alternativet, och ett slags folkhemmets arvtagare för missnöjda, tidigare socialdemokratiska väljare.

Vill man förstå nyanserna i en del av den idékonflikt som pågår i svensk debatt, kan man jämföra det uttalandet både med Pontus Westerholms ovan citerade betoning av hur liberalism och konservatism kan förenas i något reformvänligt, i motstånd mot Sd, med hur moderaternas partiprogram ända sedan 1970-talet försökt formulera en liberalkonservatism som förenar frihetlighet, öppenhet och traditioner och med hur en del socialdemokrater börjat snegla mot begreppet arbetarkonservatism.

Mycket fokus har riktats mot regeringsfrågan, hur partier som moderaterna och kristdemokraterna, och kanske så småningom socialdemokraterna, ser på eventuellt samarbete med sverigedemokraterna.

Men långt viktigare är hur partier väljer att gå i klinch kring grundläggande idéer och historieskrivningar, och lyckas hålla stånd (inte genom bojkotter, utan med argument) mot sverigedemokraternas världsbild. Där har även vänsterdebattörer och liberala debattörer skäl att önska ett konstruktivt lycka till, hellre än att försöka plocka alltför ohederliga, billiga poäng.

Här pågår, på ett djupare plan, en kraftmätning som kommer att få konsekvenser för lång tid framåt.  Det är också mot den bakgrunden som frågor om hur ett tal av Jimmie Åkesson en höstkväll i Uppsala tas emot i konservativa studentmiljöer, eller hur stort stöd Sd har inom LO när ledningen inte hör, blir så laddade.

***

Trojansk häst eller ett parti som andra?

Om man vill förenkla lite finns det två olika bilder av sverigedemokraterna inför det här valåret, som står mot varandra och som påverkar starkt hur man sedan ser på olika parlamentariska förhållningssätt gentemot partiet.

* En bild av Sd utgår från partiets högerextrema ursprung och historia, och ser fortsatt främlingsfientligheten som partiets dominerande och sammanhållande drivkraft, omkring vilken en farlig normalisering pågår. Det går inte att blunda för de uttalanden och utspel som regelbundet kommer inifrån partiet. Med den utgångspunkten blir det omöjligt att stödja tanken på sverigedemokraterna som ett parti vilket som helst. Föreställningen att man skulle kunna isolera förhandlingar med Sd till vissa sakfrågor, och undvika exempelvis migrationspolitiken, avslöjar en naiv uppfattning om politiken.

En främlingsfientlig grundsyn kan ta sig uttryck på nästan alla sakområden: ekonomi, näringspolitik, utrikespolitik, försvarspolitik, skolpolitik, kulturpolitik, rättspolitisk och miljöpolitik. Ideologier handlar om politikens helhet.

Och Åkesson har ju inga skäl att lägga sig platt, om hans parti fått stort stöd och inget majoritetsalternativ lyckats formera sig utan Sd. Om andra behöver Sd:s välsignelse för att överleva kommer därför den förda politiken, utredningsuppdrag, prioriteringar och retorik att se helt annorlunda ut, jämfört med vad som annars skulle bli fallet.

Därför blir, enligt denna bild, Sd:s framgångar och normaliseringsprocess ett slags trojansk häst som smugglar in främlingsfientlighet allt närmare den högsta makten.

(Återkommande läsare vet att jag hör till dem som fortsatt ser sverigedemokraterna som ett i grunden främlingsfientligt parti, och inte vill att det ska få inflytande över framtida regeringsförhandlingar, direkt eller indirekt.)

* En annan bild av sverigedemokraterna är att parti under flera år faktiskt varit inne i en normaliseringsprocess, under vilken Sd städats upp en aning internt, skaffat sig större kompetens och breddat sitt program, samtidigt som nästan alla andra partier närmat sig sverigedemokraterna i migrations- och integrationsfrågor. Att anklaga Sd för främlingsfientlighet blir svårt då deras ganska oförändrade position i asylfrågan snart omfattas även av partiets tidigare kritiker. Och vad partiet står för på andra områden ska inte blandas ihop med migrationsfrågan.

Sd kan därför som förhandlingspart bedömas utifrån vad Jimmie Åkesson säger att partiet vill och står för, inte utifrån vad anhängare i marginalen och okända företrädare häver ut sig i enskilda inlägg. Den yttre framtoningen, inte partiets historia eller stödtrupper på nätet, är det som räknas mest. Ungefär så går det resonemanget.

Det intressanta är att sverigedemokraterna kanske har ett intresse av att hålla båda dessa, helt motstridiga, Sd-bilder levande samtidigt. För att bevara ett gammalt stöd som anti-etablissemang, samtidigt som det söker nyare, bredare, mer intellektuellt salongsfähiga, mandat i den mer publika delen av valrörelsen.

***

Sd som signalknapp

Men räcker då migrationsdebatten för Sd 2018? Det stöd som sverigedemokraterna fortsätter att åtnjuta i opinionen trots att nästan alla partier svängt i migrationspolitiken och tagit stora kliv i Sd:s riktning, kan sannolikt delvis ses som en önskan från väljares sida att den omsvängningen blir bestående, mer än en önskan att se Sd vid makten.

De väljare som prioriterar en kraftigt åtstramad asylpolitik litar ännu inte på att framför allt S och M – trots allt de partierna nu gör för att bevisa motsatsen – verkligen menar allvar med sina nya hållningar. Då blir en röst på sverigedemokraterna ett sätt att tvinga regeringskompetenta partier att fortsätta anpassa sig i just den frågan.

Men samma väljare kanske bara är beredda att stödja Sd så länge som det trots allt är uteslutet att partiet ska få en alltför stark ställning. Det vill säga: i det ögonblick som sverigedemokraterna börjar betraktas som potentiellt regeringsparti med ansvar för helheten – med den risk det innebär, för bland annat ekonomi, jobb och utrikespolitik – kan opinionen skifta igen.

***

Citatet

”Vi hade sluppit det här om det politiska etablissemanget inte smutskastat och avhumaniserat oss under lång tid. Det sänder signaler till de här grupperna att de har deras medgivande.”

(Jimmie Åkesson 2010, när sverigedemokraterna tvingades ställa in valmöten av säkerhetsskäl. Låt oss hoppas att de idiotiska och oacceptabla försöken att sabotera Sd-möten uteblir 2018. Den som är mer oroad över att motståndare får lägga fram sina argument överhuvudtaget, än ivrig att få bemöta dem med egna på demokratiska villkor, har redan förlorat debatten.)

***

För övrigt

Är Sd:s utrikespolitiska svajighet och suspekta kopplingar ett av partiets sårbara kort inför valet. Lita på att det blir en fråga där både allianspartierna och socialdemokraterna kommer att attackera och försöka pressa Åkesson

***

En att hålla koll på

Riksdagsledamoten Paula Bieler nämns allt oftare som en trolig efterträdare till Jimmie Åkesson på partiledarposten, den dag Åkesson väljer att sluta. Kanske är hon den första med en sådan ställning att ett partiledarskifte kan komma ifråga tidigare än man skulle ha trott för bara några år sedan.

***

På Åkessons villkor

Motståndarna, inklusive ett i sina reaktioner på Sd ofta flåshurtigt etablissemang, gör det ibland alldeles för lätt för Åkesson att bedriva olika slags dubbelspel. Han behöver sällan frukta arga debatter om Sd överhuvudtaget, eftersom han tjänar på båda versionerna parallellt.

Vissa kontroverser om Sd diskuteras fortfarande på ett sätt och med utgångspunkter, som gör att Sd alltid vinner på dem hur de än slutar, medan alla andra förlorar.

Tack vare det har Jimmie Åkesson och hans strateger ganska ostört kunnat utveckla strategier långt från klichéebilderna av partiet. Om inte sverigedemokraternas motståndare förmår bryta det mönstret, kommer Åkesson att få valrörelsen precis dit han vill.

Ola Nordebo

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Kommer gråsossar återerövra socialdemokratin?

Svår balansgång väntar moderaterna

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag kommer i den här serien att behandla partierna i bokstavsordning, och ska försöka att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning. Den sista krönikan i serien handlar om vänsterpartiet.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>