Vänsterpartiet mår både toppen och pyton

Riksdagspartierna inför valet, del 8: vänsterpartiet

***

Äta kakan och ha den kvar

Man kunde ju tro att vänsterpartiet skulle må bättre än någonsin just nu. Inte på grund av samhällsutvecklingen, utan givet vad som står i centrum för samtidens politiska debatt.

* En strid pågår om privata alternativ, kapitalintressen och vinstuttag i den svenska välfärden. Det är en konflikt som vänsterpartiet med sin ekonomiska socialism bejakar och känner sig hemma i mer än någon annan.

* Framtidsprognoser spår att kommuner och landsting, om inget görs, kommer att behöva höja skatterna rejält för att klara service och omsorg. Vänsterpartiet kan återanvända sina gamla tal, och låtsas att de är nyskrivna.

* Det senaste årets många vittnesmål om könsförtryck och sexuella övergrepp i bransch efter bransch under #Metoo har satt feminism, genusanalyser och jämställdhet allra högst upp på dagordningen. Partiet som tycker om att kalla sig Sveriges mest feministiska borde komma bättre förberett än de flesta till den debatten.

* USA har valt en president med fascistiska tendenser, vilket har lett till ett nytt uppsving för en gammal gren inom vilken vänstern är obestridda mästare: USA-föraktet.

* En kapplöpning har utbrutit mellan flera av de övriga partierna om att framstå som strängast i migrationsfrågor. Vänsterpartiet – som inte behöver bry sig om att söka vinna en majoritet – kan presentera sig som en av de sista rakryggade försvararna av gamla asylprinciper.

* Och i riksdagen kan vänsterpartiet via förhandlingar utöva en vetorätt över mycket i regeringens politik och budgetarbete, och få ett inflytande långt utöver sitt valresultat, utan att själv behöva ta det ansvar för helheten och obekväma beslut som följer på att faktiskt inneha ministerposter. Vänsterpartisterna kan tvinga S och Mp att gå med på mycket, och sedan kritisera dem öppet för resten.

Vem påstod att man inte kan både äta kakan och ha den kvar? Jonas Sjöstedt måste le sig till sömn varje kväll, när han betänker sina strategiska möjligheter detta valår.

***

Sätta kakan i halsen

Men så ser det ju inte ut. Tvärtom verkar vänsterpartiet må rätt pyton för tillfället. Åtminstone varannan dag, med interna konflikter, en rad uppmärksammade avhopp som lett till kritiska frågor om partiledningens arbete, raserad trovärdighet på ett par viktiga sakområden och oförändrat väljarstöd trots det gynnsamma läget? Varför?

Vänsterpartiet har kvar sitt gamla dilemma: hur kan man på en och samma gång framstå som regeringsdugliga, öka kontaktytan till skeptiska väljare och ändå slippa kompromissa med gamla ideal?

I en annan epok, då partiet fortfarande hade kommunismen i namnet och höll på att hitta sin väg efter frigörandet från Moskva, beskrevs dilemmat så här av statsvetaren Jörgen Hermansson i hans avhandling ”Kommunism på svenska? SKP/VPK:s idéutveckling efter Komintern” (1984):

”Det svenska kommunistpartiet har ständigt besvärats av den frånvarande arbetarklassen. Utformningen av partiets budskap har därför vägletts av en ambition att öka den egna attraktionskraften. Men denna strävan har genomgående begränsats av en självpåtagen restriktion. Det har varit nödvändigt att kunna ge varje ideologisk nyorientering en marxistisk legitimering…att finns ett slags kompromiss mellan att stärka partiets sociala bas och att förbli det marxistiska idéarvet troget.”

När sedan frigörelsen från kommunismen ägde rum efter Berlinmurens fall, och partiets tilltal breddades och moderniserades under Gudrun Schyman, ökade friheten för vänsterpartiet att söka en bredare bas utan samma strikta hänsyn till en marxistisk analys. Men de interna spänningarna kring partiets historia bestod även under Schymans partiledartid.

Historikern Petter Bergner har i sin avhandling om vänsterpartiet ”Med historien som motståndare. SKP/VPK/V och det kommunistiska arvet 1956-2006” beskrivit de åren så här:

”Under konflikterna om hur partiet skulle agera på den parlamentariska arenan hölls även meningsmotsättningarna om begreppet kommunism vid liv. Även här märktes en skillnad mellan de partimedlemmar som prioriterade principer som var centrala på den interna arenan och de partiföreträdare som hade blicken vänd mot väljararenan och den parlamentariska arenan.”

Mönstret återkommer alltså inom vänsterpartiet, med ständiga våndor inför politikens pragmatism och testuggandets kvardröjande lockelse. Partiets bästa stämningars längtan kämpar med partiets sämsta stämningars dogmatism. Men i dag är det inte den gamla kommunismen som krånglar till det – sedan Jonas Sjöstedt tog över från Lars Ohly kan det kapitlet anses avslutat – utan andra idébyggen. Ett av dem har med kulturrelativism och reaktionär identitetspolitik att göra.

På kanske inget annat sakområde mår vänsterpartiet så dåligt i dag, och har så låg trovärdighet hos omgivningen, som när det gäller arbetet mot hedersförtryck. Hur kunde det gå så fruktansvärt illa att vänsterpartiet, som bär sin feministiska titel med stolthet och alltid vill tala om maktstrukturer, i dag uppfattas som en av de största svikarna i just den frågan?

De som under många år arbetat för att skapa medvetenhet om och engagemang mot patriarkalt hedersförtryck, har misstänkliggjorts och fulstämplats av ledande vänsterpartister. Och de inom V som tagit striden – och flera av hedersförtryckets tydligaste och mest uthålliga granskare är vänstersocialister – upplever sig ha blivit utfrusna och motarbetade.

I oviljan att erkänna hedersförtrycket har vänsterpartiet slarvat enormt med maktanalysen och fastnat i postmodernismens och kulturrelativismens värsta avarter. Även inom V har många börjat inse hur snett det gått, och kanske är en kursändring på gång så småningom, men den offentliga självkritiken är fortfarande mycket begränsad.

***

Ett ändamålen helgar medlen-parti?

Vänsterpartiet befriade sig från kommunismen, men inte helt från sin tendens att romantisera det mesta som står i konflikt med liberala demokratier och samhällen i väst.

När det moderna, demokratiskt socialistiska vänsterpartiet är som sämst, återfaller det i att låta ändamålen helga medlen, och agerar enligt hållningen att din fiendes fiender måste ges fria händer och skyddas från kritik. Det kan även förklara partiets ständiga benägenhet att, in i det längsta försvara en del auktoriära regimer, hur de än beter sig.

***

Ett hålla i handen när det blåser-parti?

Men på samma sätt som konservativa är det ibland, kan vänsterpartiet också, när det är som bäst, vara ett parti att hålla i handen vid blåst. Även för liberaler som ser samtiden tappa perspektiv och lugn inför trycket från en aggressiv höger.

Och det behövs partier som vågar stå vid sidan om maktintressen, sanningar för dagen och tillfälliga vindars konsensus, som är dogmatiska också i ordets positiva innebörd Allt får inte bli samma, jämna, konsultsmarta, balanserade powerpointsås.

I det digitala samhället kan vänsterpartiet i bästa fall bli en viktig röst för integritet, frihet, konsumentmakt och kritik mot de stora konglomerat av privata jättar och statliga övervakningssystem som växer fram.

I asyldebatten, och i kraven på amnesti för ensamkommande, är det av stor betydelse att ett parti som vänstern inte viker ner sig bara för att opinionen skiftat, utan står fast vid grundprinciper andra börjat luckra upp.

Det finns en frihetlig, antiauktoritär, lätt anarkistisk socialism, som svänger. Vänsterpartiet ger för sällan utlopp för de instinkterna, men det händer.

***

Överraska med en ”ordning och reda, inget nonsens”-socialism

Som många andra har jag länge undrat varför inte vänsterpartiet tagit chansen att lansera en ”ordning och reda, inget nonsens”-socialism. Ett program med stenhårt fokus på bekämpning av den organiserade brottsligheten, upprättande av statens våldsmonopol, ett värn av polisers och räddningspersonals arbetsmiljö och försvar av utsatta områdens rätt till lag, skydd och lugn. Att hjälpa lokala aktörer, när kriminella gäng härjar, skulle vara att verkligen solidarisera sig med de mest utsatta.

Vilken chans för V det vore, att koppla frågor om höjd skatt och samhällsmonopol, och socialt förebyggande arbete, till en massiv satsning även på lag, ordning och konkret, polisiär brottsbekämpning.

Det finns inget principiellt i vänstersocialismen som skulle stå ivägen för en sådan maktanalys. Bara gamla vanor, rester av en romantiserande syn på brott och förlegad retorik om polisen. Varför inte uppdatera verklighetsbilden och ge högern en match om vem som är bäst på att försvara lokalsamhällen mot kriminalitet?

***
Att hålla koll på

Ung vänsters förbundsordförande Henrik Malmrot fick hård kritik från många håll i slutet av januari för ett uttalande direkt efter Ikea-grundaren Ingvar Kamprads död.

Men även om tajmingen utan tvekan var plump, framstod ställningstagandet som något Ung Vänster rimligen borde förväntas stå för intellektuellt och politiskt. Och hade de bara väntat någon vecka, för värdighetens och anständighetens skull, hade oräddheten säkert känts en aning uppfriskande mitt i allt idoliserande.

Nu har ungdomsförbundet blickarna på sig. Det blir intressant att se hur de går vidare.

***

Citatet

”Den väldiga satsningen på militär forskning är ett sjukdomstillstånd, betecknande för den nutida kapitalismen. Man måste arbeta för att skära ned de militära forskningsutgifterna till förmån för fredlig forskning. Viktiga forskningsområden som måste ges hög prioritet är de allt svårare förorenings- och förgiftningsproblemen, förstörelsen av natur och samhällsmiljö, förändringen av människornas levnadsförhållanden, arbetsmiljön, de eftersatta gruppernas problem, samhälls- och livsproblemen för de utplundrade och förtryckta folken, humanistisk forskning.”

(C H Hermansson på TCO-konferensen 25 oktober 1970. Talet finns återgivet i boken med Hermanssons tal och artiklar “För socialismen”, utgiven 1974.

När jag ledde vänsterpartiets utfrågning i Umeå av de dåvarande partiledarkandidaterna 2012, gjorde jag en omröstning med handuppräckning i publiken om deras favoriter bland tidigare vänsterledare. C H Hermansson fick störst stöd, knappt före Schyman. C H verkade vara kult.)

***

 För övrigt

…är det av de nuvarande riksdagspartierna bara två som inte suttit i regering: V och Sd. Vilket av dem blir först med att ta över ett departement och under vilka omständigheter? Kommer något av dem att få göra det inom överskådlig tid? Det perspektivet finns med säkerhet i bakhuvudet på vänsterns strateger, när de försöker hitta balansen mellan att reta den rödgröna regeringen lagom mycket, utan att förpesta stämningen helt.

Läget i opinionen gör det svårt att se vilken regering som skulle kunna formas där vänsterpartiet ingår. Kommer det att locka vänsterpartiet till fler soloutspel under valrörelsen, utan hänsyn till vad socialdemokraterna och miljöpartiet gör, eller till en ännu större kompromissvilja för att trots allt söka åstadkomma ett rödgrönt trepartialternativ?

Ola Nordebo

 

*******************************

Tidigare krönikor i serien:

Mellan kostymen i tv och kängorna på nätet

Kommer gråsossar återerövra socialdemokratin?

Svår balansgång väntar moderaterna

Får miljöpartiet en chans till?

Vem rusar till repets mittpunkt?

Har ni hört talas om kristdemokraterna?

Centerpartiet när hajpen har lagt sig

* (Jag har i den här serien försökt att reflektera kring alla partier, både deras styrkor och svagheter, ärligt och konstruktivt, utan vare sig skön- eller svartmålning.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>