Ett vinterhärbärge och en solidaritet Umeå har råd med

Nej, det är ingen helt enkel fråga och det finns debattörer som drivs av ett djupt engagemang för de hemlösa EU-migranterna, med stora kunskaper om ämnet, som kommit till andra slutsatser om vad som är långsiktigt rätt och vettigt.

De principiella fallgropar som existerar på längre sikt ska inte heller underskattas.

Men beskedet i veckan att Umeå kommun går in med ett stöd på 500 000 kronor till ett vinterhärbärge i Backengården för hemlösa EU-migranter, i samarbete med Umeå Pastorat som står för resten av kostnaderna, var en lättnad.

Den ekonomiska prioriteringen, och den politiska markeringen, förtjänar erkänsla. I synnerhet mot bakgrund av de hårda, raljanta tongångar som råder i debatten mot migranter och minoriteter, med försök att misstänkliggöra samtidens mest trasiga och förföljda.

Att kommunen, föreningslivet och kyrkan gör en gemensam, begränsad men viktig, humanitär insats, för svårt utsatta människor, som ingen annan kommer att hjälpa, där de sover i bilar i en bister kyla, inger hopp om att Umeå ska orka undvika de värsta formerna av panik inför skrämselpropaganda även framöver.

I samverkan mellan politik och civilsamhälle kan en uthållighet och en lokal förankring skapas i ett svårt arbete, som ingen önskar skulle behövas, men som lika fullt behövs.

***

Tiggeriet kan aldrig accepteras som ett långsiktigt tillstånd. Det rymmer många oacceptabla baksidor av förtryck och utnyttjanden som varken beslutsfattare eller ideella krafter får blunda för. I grunden är situationen med de hemlösa EU-migranterna bara ett uttryck för en sorglig, tragisk och eländig situation, med djupa historiska rötter.

Det finns inga skäl att försöka skönmåla eller romantisera någonting i tiggeriet; och det är rätt, som många påpekar, att Sverige inte ensamt kan lösa problem som sekler av förföljelser och missförhållanden i andra länder skapat.

Den långa, svåra väg som måste inledas, för att tiggarnas barn och barnbarn ska ges möjlighet till skolgång, rättigheter, makt över sina liv, jobb, drägligare levnadsförhållanden och frihet från diskriminering, kommer aldrig att bli enkel och kommer att kräva åtgärder på många politiska nivåer.

Tidsperspektivet måste vara generationsövergripande. Och kraven på förändringar europeiska. Varken en slant i koppen – som ingen som inte vill ska känna någon press att ge – eller ett vinterhärbärge i Umeå är någon generell lösning.Akuta nödåtgärder ska inte stå i vägen för debatt om vad som måste ske framöver.

Men de här människorna är här. De kommer att vara här över vintern också och de fryser nu, i kommunens vrår, egentligen mitt ibland oss. Och de är inte fler än att Umeå har råd och plats för en gnutta solidaritet, en anings pragmatism med hjärta och blick även för det som inte är Umeås fel eller direkta ansvar.

Den medmänskliga reaktionen av omsorg och engagemang, ett lokalsamhälles gemensamma, inte överdrivna, inte rosiga, men kärvt nyktra beslut att ändå göra det lilla som går för att mildra en nöd ingen vill se, men tvingas att se – insatsen som går en aning utöver de minimiåtaganden som lagen kräver – betyder mycket.

***

Umeå behöver inte, bör inte ens, jubla över att kommunen tvingas skapa vinterhärbärgen för hemlösa tiggare. Men Umeå kan bära beslutet i en insikt om hur världen ser ut och hur vi skulle vilja bli bemötta, om vi faller djupt och förlorar allt.

Föreställningen att ett förbud mot tiggeri skulle åstadkomma något gott för dem som befinner sig längst ner, längst bort från alla möjligheter att förändra sina liv enbart genom egna handlingar, saknar belägg. Sverige skulle slippa se lidandet, skulle slippa en situation vid livsmedelsaffären, men till vilket pris? Till vilket pris även för moral och människosyn, när ett samhälle frånsäger intresse för något utanför sig själv.

Sverige har just nu stora problem på vissa områden, och en del av de problemen är kopplade till en svårt misslyckad integrationspolitik vars brister avslöjats av det relativt stora flyktingmottagandet. En del av de missförhållanden som råder, kommer att bestå under lång tid. Och en del av dem kräver beslutsamma politiska insatser, för att stödet för och legitimiteten i den förda politiken ska upprätthållas.

Men det är inte hela sanningen eller hela bilden av Sverige år 2018. Landet rymmer också upp enormt många goda exempel, ofta långt från rubriker och sociala medie-delningar, på vad som faktiskt är möjligt att hantera.

Det pågår systematiska försök att underminera tron i Sverige på att någonting alls utöver minimala åtaganden, kan fungera i praktiken, i migrationspolitiken.

Det är en form av alarmism som förtjänar just en sådan beteckning. Den är svår att bemöta i ett upphetsad, skrikig debatt, men kan bemötas i handling och praktik, runt om i landet – av ideella krafter, av föreningar, av kyrkor, av näringsidkare och av lokala beslutsfattare, som vågar ha tålamod och uthållighet och ge processer en chans att fortgå.

Det kommer att visa sig, att mycket fungerar långt bättre och går att hantera mycket snabbare, än vad den kan tro som låter sin Sverigebild formas enbart av dagsdebattens höga tonläge.

Genom att ett lokalsamhälle ger solidariteten lite extra tid, står emot paniken, kommer inte grundläggande problem att lösas, men en del av skrämselpropagandan att avslöjas som oberättigad och överdriven. Det i sin tur kan ge arbetsro åt det mer fundamentala, långsiktiga arbetet.

***

Ett härbärge i nöden är en utsträckt hand åt alla lokala, ideella krafter som bär upp så mycket av, och löser så mycket i, vardagen. Och ett uns av solidaritet med människor som befinner sig här med sitt elände, sin hjälplöshet och sin maktlöshet. Det är en hand och en solidaritet som Umeå har råd med den här vintern.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>