Punkten av hållning och principer längst inne

Mycket kan förlåtas, och med åtskilligt får man ha överseende, i den politiska retoriken när det närmar sig val. I takt med att kampanjerna drar igång och mandat börjar stå på spel, är det bara att langa fram saltet och stretcha nyporna inför floden av utspel.

Samhällsdebatten har sina ritualer av fulspel, där det tas och ges från alla håll. Ibland vårdslöst.

Men utan plats för en del mänskliga svagheter, för ögonblick av småaktighet och för ett visst mått av förenklingar, överdrifter och taktiserande, lägger sig damm över alltihop. I politiken som i livet.

Det genomdisciplinerade gravallvaret kan vara nog så farligt. Det går inte att trippa sig på tå till makten. Det går inte att blotta konflikter utan temperament. Att drömma om det perfekta samtalet och de felfria ledarna, att alltid låta människors brister överskugga deras förtjänster, gläntar på dörren till det totalitära.

***

Ändå vill man som medborgare, att det trots allt ska finnas en kärna av ärlighet, substans och hjärta, i kampanjer och uppträdanden. Kan man ana att det finns en ryggrad innanför retorik, tjafs och slagord, går det lätt att ha tålamod med, och småle åt, valårets baksidor.

Det är när den saknas, när den inte går att hitta, när allt även vid närmare granskning löses upp i sken, anpassning och hyckleri, som förtroendet hotas på allvar.

Ett exempel på det gav tyvärr häromdagen statsminister Stefan Löfven, som annars är skickligare i de situationerna än han får erkännande för, vid presskonferens i Vita Huset när han svarade på en fråga om Sverige och invandringen.

Han sade, i en formulering som tydligen ska bli ett tema under valrörelsen, att den nuvarande regeringen fick ärva en ohållbar migrationspolitik från sina föregångare, som den sedan 2015 ändrade och skärpte till. Det är mycket fräckhet på några få meningar.

För det intryck Löfven vill förmedla är att socialdemokraterna var motståndare mot den öppnare migrationspolitik som alliansen och miljöpartiet utformat efter 2006, och att man när maktskiftet kom införde strängare regler i enlighet med en tidigare övertygelse.

Det är en historieförfalskning som heter duga, och som rimligen borde uppröra både dem av oss som tycker att tvärvändningen 2015 var olycklig och dem som tycker att den borde ha kommit tidigare. Den borde också vara svårsmält för miljöpartiet, och för många inom hans eget socialdemokratiska parti, som ställt sig bakom reträtten, men åtminstone inte gjort någon hemlighet av att det handlade om en reträtt och att den var ytterst motvillig.

Den kontext Löfven framförde detta påstående, gör det ännu mer beklämmande: På en presskonferens tillsammans med Donald Trump, som just talat svepande om invandring som ett problem för Sverige.

Löfven problematiserade inte det påståendet, eller Trumps tidigare utspel i frågan, eller det systematiska misstänkliggörande av migranter och minoriteter som extrema partier i många västländer använder för undergräva den öppna, liberala samhället.

Han nyttjade inte tillfället till att stå upp för någonting i sammanhanget obekvämt. Han använde inte sina femton minuter på världsscenen för att hålla emot, nyansera och höja nivån. Istället fick han det nästan att låta som om Sverige inlett en omställning utifrån samma migrationspolitiska analys som Trump.

De moraliska kompasserna snurrar, och ger ingen vägledning. Är det så regeringspartiet tänker bedriva valrörelse finns det anledning att vara orolig.

Men liknande kritik kan riktas mot nästan alla partier.

Moderaternas Ulf Kristersson försöker sig på en motsvarande omvändning som Löfven i migrationsfrågan, utan att det går att lokalisera en tydlig, principiell kärna i hans resonemang. Varje utspel knastrar av så många motstridiga signaler att ingen går riktigt fram eller går att lita på.

I en intervju med Svenska Dagbladet för några veckor sedan hävdade liberalernas Jan Björklund, i ett försök att utmåla centerpartiet som verklighetsfrämmande, att det med självklarhet finns en motsättning mellan socialliberalism och fri rörlighet, vilket är ett minst sagt förenklat och vindkänsligt påstående.

Centerpartiet å sin sida har haft några berättigat tuffa dagar bakom sig efter den skandalösa dom i Solna tingsrätt som ledde till att partiet inledde ett uteslutningsärende mot två mångåriga partimedlemmar som suttit nämndemän under den rättegången och vilkas åsikter varit kända sedan länge (se Karin Pihls krönika på ledarsidan 6/3).

Vänstern fortsätter att brottas med följderna av sin under lång tid vacklande och ryggradslösa hållning i frågor som rör hedersförtryck.

Parti för parti, finns det sådana exempel. Det är en oroväckande tendens, i en debatt där stämningarna kokar på sina håll, som alla har ett ansvar att försöka motverka.

***

Det här är förstås inte hela sanningen, eller ens den mest relevanta bilden, av det svenska partilandskapet, av kandidater och alternativ, 2018. För den som söker lite vid sidan om scenen, finns mycket av eftertanke och idédiskussion att hitta där.

Lyssna på de politiska företrädarna i andra sammanhang än när de skapar rubriker. Det pågår ett samtal mellan dem även under detta valår, som skulle kunna lägga grunden för ett mer konstruktivt politiskt meningsutbyte, ett reflekterande som hinner längre ner i sakfrågor och målkonflikter, kanske till och med når deras centrum, innan sämre instinkter slår till och låser diskussionen.

Men förutsättningen för ett sådant samtal, är att det har något att ta spjärn mot hos var och en, som inte smulas sönder vid minsta påfrestning.

När man genomskådat effektsökeriet, sorterat bottennapp åt sidan, rensat bort floskler, vräkt undan halvsanningar, avlägsnat överbud och ignorerat tomma löften, vill man kunna hitta något beständigt, väsentligt, ärligt och naket längst inne i de demokratiska alternativen. Något att utgå ifrån i ett partis eller en politikers övertygelse, som fanns där långt innan valrörelsen tog sin början och som kommer att finnas kvar där efteråt, oavsett hur vindarna blåser.

Den där punkten av hållning, principer och konsekvens som en kandidat inte är beredd att kompromissa med, även om makten skulle hota att gå förlorad.