Jakten på syndabockar när rättigheter inskränks

Människorättsorganisationen Human Rights Watchs ordförande Kenneth Roth formulerade något tänkvärt häromåret i rapporten ”The Dangerous Rise of Populism. Global Attacks on Human Rights Value”:

Mänskliga rättigheter finns till för att skydda människor från regeringars övergrepp, men en ny generation av auktoritära populister försöker nu vända på alltihop och utmåla individuella rättigheter som ett onödigt hinder för majoritetens vilja att försvara en nation mot vad den uppfattar som yttre hot. Istället för att värna rättigheter som ska omfatta alla, väljer auktoritära ledare att vädja till intressena hos självupplevda majoriteter.

De ledarna, säger Roth, ”uppmuntrar människor att hysa den farliga tron att de aldrig själva kommer att behöva hävda sina rättigheter mot en regering som går för långt men som säger sig agera i deras namn.” De beskriver rättigheter som något som bara gynnar brottslingar, minoriteter och främmande, utan hänsyn till det existerande samhällets säkerhet, kultur och välfärd.

Som en följd av den propagandan kan en slumrande eller ny främlingsfientlighet och rasism väckas till liv, och gödas av den frustration som finns inför tekniska förändringar, globaliseringens mångfald och osäkra ekonomiska framtidsutsikter.

I dag, konstaterar han, ”börjar ett ökande antal människor att se rättigheter som något som inte skyddar dem från staten, utan som underminerar regeringars försök att skydda dem”. En av dem som lyft fram det uttalandet och i en intervju vidareutvecklat det, är visselblåsaren Edward Snowden.

I den andan uppstår livsfarliga debatter om att inskränka exempelvis minoriteters, invandrares eller flyktingars rättigheter, i förebyggande syfte, för att skydda något som annars skulle hota att gå förlorat. Individuella rättigheter blir något suspekt. Statliga rättigheter, som skydd mot andra stater, mot minoriteter i det egna landet eller enskilda individer överallt, blir något tryggt.

***

Eleanor Roosevelt beskrev i sin självbiografi hur förhandlingarna gick, åren efter andra världskriget, i den FN:s kommission för de mänskliga rättigheterna, där hon satt ordförande.

Bland annat skildrade hon hur Sovjetunionens representant hela tiden, vid ”praktiskt taget varje artikel” föreslog ett tillägg som skulle lyda: “Detta skall verkställas av staten”. Roosevelt, eller någon av de andra västländernas företrädare tvingades då argumentera emot sådana tillägg och betona att målet var en internationell deklaration från Förenta Nationernas sida som inte skulle underställas de enskilda regeringarnas maktutövning.

Det försvårade arbetet med att vinna uppslutning bakom deklarationen – hon är öppen med att även USA av egna inrikesskäl hade speciella krav som skapade problem – men var nödvändigt för att inte dokumentet skulle bli helt meningslöst.

***

Det handlar om en insikt som håller på att tappas bort, men som är den liberala demokratins grundförutsättning. Allting måste bygga på den enskildas människans rättighet, frihet och värdighet. Börjar vi inte med individen, kommer vi alltid att riskera att bli blinda för kollektiva förtryck, för maktstrukturer och övergrepp, oavsett om de sker i statens, nationens, hederns, välfärdens, religionens, kulturens eller terrorbekämpningens namn.

Det är bara på erkännanden av enskilda, fria, jämlika människors rätt, som gemenskap, ömsesidighet, skapande, säkerhet och solidaritet kan bygga. De mänskliga rättigheterna ger inte ledare, valda eller självutnämnda, rätt att agera hur de vill internt i sina sammanhang eller vissa kollektiv rätt att förtrycka andra kollektiv.

Inga ursäkter, ekonomiska, sociala, religiösa eller kulturella, kan motivera ett åsidosättande av de rättigheterna i vissa miljöer eller situationer.

Alla andra utgångspunkter än den enskilda individen, är början på slutet. Det slentrianmässiga hånet av individualism och självförverkligande – som vore det något negativt och inte tvärtom om målet för alla de stora frihetsrörelserna i historien, inklusive arbetarrörelsen – är otäckt och reaktionärt.

***

Det är som Dostojevskij lät terroristen Pjtor Stepanovitj utbrista i Onda andar, i en av författarens mest profetiska passager:

”Alla medlemmarna i förbundet ska bevaka varandra och är skyldiga att anmäla. Varje enskild tillhör alla och alla tillhör den enskilde. Alla är slavar och jämlika i slaveriet. I extrema fall falska beskyllningar och mord, men framför allt jämlikhet. (…)

Man ska skära tungan av Cicero, sticka ut ögonen på Kopernikus, stena Shakespeare till döds – det är sjigaljovismen. (…)

Det behövs ingen bildning, vi har fått nog av vetenskap! Vetenskapen förutan har vi material för tusen år framåt, men man måste införa lydnad. I vår värld är det bara ett som fattas: lydnad. Bildningstörst är bara en aristokratisk törst. 

Så fort det blir fråga om familj eller kärlek, genast har vi habegäret där. Vi ska utplåna begäret: vi ska släppa lös dryckenskap, skvaller och förtal, angiveri; vi ska ge fritt utlopp för ett exempellöst sedefördärv, vi ska kväva all genialitet redan hos lindebarnet. Allt ska underordnas en formel, den fullständiga jämlikheten. (..) Endast det nödvändiga är av nöden – det ska hädanefter bli motto för hela världen.”

***

Tre övergripande trender präglar just nu allt mer av samhällsdebatten:

(1) En negativ syn på mänskliga rättigheter som ett hinder för den rådande majoritetens möjligheter – inom ett land eller inom en grupp – att göra vad den vill, inklusive att avskaffa minoriteters rättigheter.

(2) Olika former av auktoritär identitetspolitisk kollektivism, som vägrar erkänna den enskilda individens frihet, självständighet och oberoende, framhetsad i ett ömsesidigt växelspel av den yttre vänstern och den yttre högern.

Och (3) ett övervaknings- och kartläggningssamhälle, där stater och stora företag hjälper varandra till kontroll respektive profit, som dramatiskt reducerar möjligheten till privatsfärer och personlig integritet.

När de här tre stora trenderna börjar sammanfalla i politiska projekt, ta över institutioner och och färga parlamentariska förhållanden, dela in, stämpla och separera människor i grova, reaktionära kategorier, då kommer det auktoritära, slutna, antiliberala samhället att växa fram.

Då blir kampen om makten, den politiska, ekonomiska, mediala och institutionella, också en kamp om privilegiet att inneha exklusiva rättigheter; till dem hör möjligheten att överhuvudtaget på egna villkor kunna delta i samhällsdebatten, bedriva verksamheter, anordna möten, göra karriär, försörja sig utan diskriminering, välja livsstil eller söka skapa en bättre tillvaro för sina närmaste.

Det är därför även välmenande samarbeten mellan exempelvis riksmedier och myndigheter i syfte att öka kontrollen över vad som ska anses legitimt att säga i debatten är så kortsiktiga och aningslösa. Bryt ner maktstrukturerna istället, så att det blir svåra att göra totala oavsett vem som styr, hellre än att vänja ett samhälle vid att bara en struktur ska få existera i taget.

I de snabba, virala, ”en plötslig åsikt i dag, kanske en annan i morgon, men allt i samma självrättfärdiga, vindkänsliga tonfall”-manifestationernas tidevarv står hoppet till den skeptiska, trögrörliga, tjuriga, egensinniga integriteten hos enskilda människor, som vågar säga ifrån när det är som ensammast, obekvämast och behövs som mest, även långt från de nationella strålkastarna. Det är de oberoende, fria rösterna som försvinner först, när rättigheter snävas in för att inte makten ska störas.

***

Brutaliteten och oförsonligheten i valrörelser kommer att öka ju mer som står på spel. Ett valnederlag innebär plötsligt långt större risker för dem som inte har majoritetens skydd efteråt. Och intresset från dem som sitter vid makten att upprätthålla principer för alla, snarare än privilegier för sig själva, kommer att avta. Så kantrar demokratin i stort som smått.

Inte heller den svenska valrörelsen 2018, som utspelar sig mot en bakgrund av det som händer i övriga Europa och i USA och lånar retorik och utspel därifrån, är fri från sådana tendenser.

Det är i det ljuset som många av de mest reaktionära debatterna det här valåret måste ses.

Ansträngningarna att hetsa fram ett tiggeriförbud och låtsas som om det vore av omtanke om de vars utsatthet ska kriminaliseras. Strategin att beskriva enskilda arbetskraftsinvandrare som ett hot mot de inhemska kollektivens liv och utkomster. Försöken att misstänkliggöra människor som kommit till Sverige de senaste decennierna som säkerhetsrisker och ekonomiska belastningar för alla andra. Oviljan från vissa håll att erkänna existensen av hedersförtryck. Instinkten att tysta, dreva, trakassera och rentav göra arbetslösa dem som framför från majoriteten eller etablissemangen avvikande uppfattningar.

Ett mönster går igen: allt mer kraft läggs på att varna för andras rättigheter och friheter som ett hot mot den egna säkerheten, tryggheten eller kontrollen.

När 2020-talets djupa lågkonjunktur kommer, och den är på väg, utan att särskilt många länders ledare vågat använda de goda, överstimulerade åren för långsiktigt ansvarstagande och reformer, lär det mönstret förstärkas ytterligare. Vid nästa kris, kommer jakten på syndabockar att bli ännu värre. Och marken är krattad av dem som misstänkliggör individuella mänskliga rättigheter, och göder tron på majoritetens rätt att agera fritt om bara ändamålet får stöd.

Förtryckarna, redan vid makten eller väntandes i kulissen, gnuggar sina händer och kan inte tro sin lycka, att så många hjälps åt att förbereda det som väntar, när den liberala demokratin med individens rättigheter som utgångspunkt, monteras ned.