Ahlmark gjorde en stor insats i svensk debatt

I dag, tack vare sociala medier, behöver man sällan känna sig ideologiskt helt ensam, oavsett vilka politiska vindar som blåser och dominerar i offentligheten.

Det finns alltid fria, oberoende, oböjliga röster, som inte faller för dagstrender, att hämta kraft från. Man kan surfa in i deras flöden – inte nödvändigtvis alltid välbesökta, uppmärksammade eller prisade – och få hjälp att hitta en kompass, få ett perspektiv, återställa ett lugn, kanske bygga upp ett kurage.

Det går lättare nu för tiden att få bekräftelse på att man inte är isolerad i vare sig frustration, passion, likgiltighet eller engagemang inför olika fenomen.

Förr, innan internet växte fram, var det inte lika lätt. Det tog åtminstone längre tid. Om de etablerade, nationella och lokala forumen var ganska likriktade, kunde man lätt förtvivla och börja känna sig udda, om man själv hade landat i andra slutsatser eller drevs av andra värderingar än de som dominerade.

Därför satte man extra stort värde på de röster som vågade bryta mönster och tabun även offentligt, och som aldrig vek ner sig på det sätt man anade att man själv skulle ha gjort.

Per Ahlmark (1939-2018), i sin outtröttliga vrede över diktaturer, förtryck, kommunism och nazism, i sin indignation över alla despoternas nyttiga idioter i debatten och i sin strävan att utmana den gängse historieskrivningen om svensk debatt från 1968 och framåt, var en sådan röst för många unga liberaler på 1990-talet.

Han hade ett debattetablissemang emot sig som gjorde sitt bästa för att demonisera honom, göra det obekvämt att rekommendera honom, men det bet inte på dem som faktiskt läste vad han och hans motståndare skrev.

Ahlmark var som debattör inte nyansernas mästare, inte alltid rättvis i varje omdöme och det gällde att gå till källorna själv när han citerade vänsterdebattörer som i Ahlmarks citatåtergivning framstod som fruktansvärt obehagliga.

Men motståndarna, vana att få sista ordet och ovana att fråntas sitt moraliska tolkningsföreträde, överöste honom med glåpord och nedlåtenhet. Och i det att han trots det inte anpassade sig, gav han många av oss yngre mod att hävda en liberal grundsyn om motsättningen mellan demokrati och diktatur, mellan frihet och förtryck, utan några eftergifter. I motståndet mot kulturrelativism var han en tidig föregångare.

När jag i natt på nytt läste de gamla inläggen i debatterna som rasade kring hans bok om det galna kvartsseklet eller synen på arvet efter Tingsten i Dagens Nyheter, med alla den tidens tunga namn med uppe i ringen, är det Ahlmarks texter – ofta de radikalaste av alla – som i sin passion för demokrati och mänskliga rättigheter stått sig bäst och känns mest angelägna att återge i dag, när antiliberala strömningar tar ny sats runt om i västvärlden. Han var före sin tid.

Så här skrev han i en av texterna i DN, våren 1992, om sin egen hållning och om kulturrevolutionen i Kina, två passager som visar hur han kunde växla mellan tonfall och perspektiv, men inte mellan grundläggande idéer:

”Socialliberalismen är den idésfär som jag verkat i sedan slutet av 50-talet. Den vill förena social omsorg, marknadsekonomi och motstånd mot förtryck. (…) När en storm av ideologiskt hat drar över ett land bör vi tänka på de hundratusentals liken i floder och diken, ångesten som förmörkar, en planet av fångar, den förtvivlade längtan efter försvunna barn eller föräldrar, flera hundra miljoner människors livschanser som stympas. Jag ser denna fasa från offrens synpunkt.”

Ahlmark gav med sin bråkighet, hetta och sin konfliktberedskap många som var på väg ut i den offentliga debatten med åsikter utan majoritetsstöd, råg i ryggen, och ett mod att tänka själva. Även vi som kanske valt andra sätt att skriva och resonera, minns honom nu, när han gått bort, med stor tacksamhet.

Man fick också känslan att han ar en som tog argument, idéer, ställningstaganden, på allvar. De var inte ett abstrakt spel, ett tomt debattmingel eller en lek med identiteter, de var på riktigt, de var på allvar. I Ahlmarks texter pågick nästan alltid kampen, men på öppna och raka villkor.

Och så var han makthavaren som lämnade politiken, snart därefter publicerade självutlämnande, nakna diktsamlingar, senare återvände till samhällsdebatten med full kraft, ändå aldrig gick att kidnappa till något enkelspårigt syfte. Obändig.

De som säger att socialliberalismen är mesig eller tråkig, kan inte ha läst Ahlmark.

Utan honom hade svensk debatt och svensk historieskrivning sett annorlunda ut.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>