Har partierna lärt sig något av de förlorade åren?

Förr eller senare måste nya samarbetsmönster etableras i svensk politik. Med öppna ögon inför de angrepp den liberala demokratin och det öppna samhället står inför, och i insikt om hur lätt grunderna för jobb, välstånd, miljö, mångfald och internationella samarbeten kan hotas. Det skriver jag i den här krönikan.

***

I valet 2014 röstades en regering bort, utan att någon ny röstades fram. Och etablissemanget stod där, naket, trumpet och förvirrat.

Inget etablerat eller deklarerat koalitionsalternativ, inom ramarna för den redan då förlegade, traditionella blockpolitiken, var i närheten av att få egen majoritet. Men ingen hade heller genom valresultatet fått ett tydligt uppdrag att bilda en minoritetsregering, med en klar och rimlig parlamentarisk strategi för de kommande fyra åren. Alliansen förlorade, de rödgröna vann inte – bara sverigedemokraterna gick kraftigt framåt.

Den regering som ändå släpptes fram, bestående av socialdemokraterna och miljöpartiet, har varit en av de svagaste Sverige haft i modern tid. Både sett till parlamentariskt underlag och stöd i opinionen. Mandatet att styra utifrån ett redovisat program eller en övertygelse saknades från början. Resultatet har blivit därefter: svajigt, kortsiktigt och principlöst.

I många avseenden har 2014-2018 varit förlorade år i svensk politik. Men till den bortkastade mandatperiod som nu går mot sitt slut har också allianspartierna bidragit aktivt och omdömeslöst från början. Att Sverige haft en sådan svag regering har även varit deras verk och önskan. De har inte, lika lite som socialdemokraterna och miljöpartiet, lyft många fingrar för att bryta den blockpolitik, och det låtsasspel i riksdagen, som är orsaken till att svensk inrikespolitik står och stampar.

S, Mp och allianspartierna har, för att slippa behöva dra egna, självklara slutsatser av förra valresultatet hjälpt till att upprätthålla skenet av gamla tider. En svag regering och en svag opposition har frustat och pustat tillsammans för att blåsa upp och framställa varandra som mer legitima, realistiska alternativ än de är. När Stefan Löfven under sitt första år regerade med en alliansbudget, illustrerade det hur förljugen situationen var.

Decemberöverenskommelsen, där regeringspartierna och alliansoppositionen förenades i budskapet att oavsett hur väljarna röstar, oavsett hur tydligt både alliansen och de rödgröna underkänns som regeringsalternativ, kommer blockpolitiken att prioriteras flera mandatperioder framåt, var ett lågvattenmärke i svensk politik. Och trots att uppgörelsen inte längre formellt gäller, lever dess anda kvar på flera håll.

***

På söndag kommer, allt tyder på det, en regering att röstas bort, som överhuvudtaget aldrig röstades fram. Återigen är det framför allt att Sd som ser ut att växa, i ett antiliberalt, främlingsfientligt mönster som känns igen från andra västländer och förskräcker.

Av det, och av erfarenheterna från 2014, borde fler dra slutsatser, när talet yrvaket börjar komma in på blocköverskridande lösningar. För en hel del av dem som nu öppnar för samarbete över blockgränsen, är fortfarande framför allt måna om sin egen maktställning, och kvar i blockpolitikens sämre instinkter.

Ett blocköverskridande samarbete värt namnet handlar inte om att ett intakt, traditionellt regeringsalternativ motvilligt eller halvhjärtat välsignas av något parti på andra sidan. Som en del socialdemokrater och miljöpartister nu tycks anse: att den sittande regeringen, likgiltigt hur underkänd den blir av väljarna på söndag, ska klamra sig kvar, bara kompletterad med ett par mittenpartier, som så att säga uppmanas ansluta till Löfvens existerande lag.

Det är inte en blocköverskridande lösning i ordets rätta bemärkelse. Lika lite som det skulle vara om en försvagad allians vill bilda regering som alliansen, och uppmanade miljöpartiet att agera parlamentariskt bolster.

***

VK:s ledarsida har förmodligen längre och mer konsekvent än någon annan argumenterat för behovet av blocköverskridande samarbeten.

För att en ny tids samhällsproblem, hot och svåra sakfrågor oundvikligen skapar nya kontaktytor och konfliktlinjer, ideologiskt och pragmatiskt, som gör att gamla koalitioner inte längre är lika relevanta. Och för att det är enda sättet att på ett konstruktivt, effektivt och aktivt sätt skapa regeringsdugliga alternativ som inte ger främlingsfientliga, auktoritära, nationalistiska eller andra antiliberala krafter vetorätt över vägval och prioriteringar för åratal framåt.

Men en blocköverskridande regering värd namnet måste tillträda som en sådan från början, på egna villkor, inte skapas genom att gamla alternativ söker tänja ut sig med kompletterande partier. Och samarbetet måste formuleras och vågas i god tid, inte rafsas ihop i desperation efter ett val.

Ett demokratiskt regeringsalternativ måste vilja något i positiv mening och söka stöd för tydligt redovisade idéer. Inte bildas i ovilja mot verkligheten eller i förakt mot valresultat.

Det har det inte skett inför 2018. De regeringsförhandlingar som väntar – oavsett om Löfven eller Kristersson leder dem – riskerar att bli infekterade, stressade och vilsna. Det är en direkt följd av de senaste årens försummelser. Men just därför är det så viktigt, för att bryta destruktiva vanor, att (1) misstagen från 2014 inte upprepas och (2) att inte någon anpassning till antiliberala krafter sker, när rösterna räknats.

Blocköverskridande samarbeten borde inledas under nästa mandatperiod. Det förutsätter förstås att partier med förankring i mitten får tillräckligt stöd i valen för att sådana samarbeten ska bli praktiskt möjliga, och ha stabilitet och idékurage nog att stå emot auktoritära lärors återkomst.

Förr eller senare måste nya samarbetsmönster etableras i svensk politik. Med öppna ögon inför de angrepp den liberala demokratin och det öppna samhället står inför, och i insikt om hur lätt grunderna för jobb, välstånd, miljö, mångfald och internationella samarbeten kan hotas.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>